"Vad hände den där sommaren för två decennier sedan?"

I Dordogne sveps vi i väg till en färggrann fransk landsbygd som demonstrerar med all tydlighet att vad som helst kan bli spelmoment. Det hela signerat lika franska Umanimation & Un Je Ne Sais Quoi. Du spelar som Mimi, en kvinna i trettioårsåldern som på kort tid mist både jobb och sin gamla farmor. På avvägar får du veta att farmodern lämnat något åt dig i sitt hus och att det är brått att skynda dig dit innan det rensas ut av en inbokad städfirma.

Så siktet ställs in på Dordogne, farmoderns hemvist i sydvästra Frankrike och en plats Mimi inte besökt på tjugo år. Med målet att lära sig mer om sitt förflutna och farmodern leds vi in på en resa bland familjehemligheter och frågor som söker svar. Varför tappade de två kontakten? Vad har farmor Nora lämnat efter sig? Vad hände den där sommaren för två decennier sedan?

Och hur uttalas egentligen "Dordogne"?

Det är svårt att inte hänföras av spelets visuella anslag. Berättelsen äger rum i utsökta handmålade miljöer i kulörta vattenfärger. På ett sinnrikt vis blandar utvecklarna grafiska element som ger världen ett trovärdigt djup. Trots att vissa texturer ibland kan vara lite lågupplösta känns det oftast som att vandra runt i en vackert illustrerad barnbok.

Även om du inte plockar upp saker för att lösa pussel påminner det spelmekaniskt om ett klassiskt peka och klicka-äventyr. Medelst muspekare eller analogspak får du vrida på nycklar, öppna dörrar, trycka på knappar och mycket annat i huset och de omgivande miljöerna. Allt lyftande, vändande, klickande och kikande resulterar i väldigt ombytliga spelmoment. Det är svårt att förutse vad man ställs inför härnäst och även om det sällan eller aldrig krävs några avancerade manövrar är det svårt att inte njuta av hur uppfinningsrika utvecklarna varit.

Den grafiska stilen är ett av spelets starkaste kort

Vrida och vända...

... klicka och kika.

Det finns klassiska kasettband att samla och lyssna på

Frukosten – dagens viktigaste mål.

Ibland får vi välja i vilken riktning dialogen ska gå.

Mycket att läsa och hålla reda på.

Spelet är otroligt vackert.

Tyvärr är pysslandet med klippboken rätt begränsat.

När Mimi återupptäcker särskilda detaljer i omgivningen kastas vi tillbaka genom tid och rum till den sommar hon tillbringade med sin farmor. Där får vi utforska minnet och när det är gjort återvänder vi till idag. Under spelets gång sker växlingen mellan de olika tidsperioderna flera gånger. Vissa upptäckter som görs i nutid får sin förklaring när du återbesöker Mimis minnen och frågetecken som dyker upp i barndomen blir uträtade i framtiden. Det sker i en fin växelverkan och jag blir faktiskt riktigt nyfiken på hur allt hänger ihop.

"Vissa upptäckter som görs i nutid får sin förklaring när du återbesöker Mimis minnen"

Förutom att återuppleva minnen får man i barndomssegmenten också pyssla med en klippbok där Mimi dokumenterar sina dagar hos farmor. Detta görs genom att du knäpper kort, spelar in ljudklipp, plockar upp klistermärken och samlar på ord som används för att illustrera Mimis tankar. Dessa används sedan för att fylla bokens sidor med innehåll. Det hela påminner mycket om dokumentationsmomentet i Season: A Letter to the Future men tyvärr är det långt ifrån lika avancerat. Det finns ingen möjlighet att fotografera eller spela in ljud när du vill, utan detta sker enbart i fasta situationer. Du kan dessutom bara använda ett objekt ut varje kategori när du dekorerar. Sidorna blir därför aningen tomma och valmöjligheterna retsamt få. Klippbokskonceptet är en god idé som tyvärr känns sparsmakat. Hade man fått större frihet och möjlighet att dekorera sin bok hade momentet blivit bättre.

Samtidigt som den grafiska stilen är en fullträff tycker jag att det haltar lite när det kommer till musiken. Där jag hade velat lyssna på några välljudande franska dragspel hörs istället drömska synthar uppblandat med lugna bultande beats.

Det må vara en smaksak men här har någon, i min mening, missat bollen.

"Någon game over-skärm finns inte men saknas inte heller"

På det stora hela är det ett väldigt behagligt äventyr. De taktila momenten är kreativt utformade och förvånansvärt njutbara att ta sig an. Den grafiska stilen är synnerligen imponerande samtidigt som soundtracket känns lite malplacerat. Det kan upplevas väl styrt och du kommer inte att stöta på några trösklar eller svårforcerade situationer. Någon game over-skärm finns inte men saknas inte heller. Dordogne är en mysig, fin och intressant upplevelse som underhåller gott i en handfull timmar. Ett perfekt spel för den som skjutit sig trött i valfritt pang-pang-spel eller blivit mätt på att jaga demoner och loot i Diablo IV.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps också till Switch, Playstation och Xbox.