Tron: Identity tillhör den något luddiga genren "visuell roman", vilket i praktiken innebär att det är ett spel där majoriteten av tiden tillbringas med att – just det – läsa. Själva gameplay-delen är minimal i sammanhanget och nästan allt fokus läggs på att berätta en historia. Det gör det till en svår genre att sälja in, men den innebär unika möjligheter för de som tar sig an den.

"Som att läsa en bra sci-fi-roman men med viss interaktivitet"

Berättelsen i Bithell Games (som i Mike Bithell, känd för Thomas Was Alone och John Wick Hex) senaste är ett klassiskt mysterium. Du är detektiven Query som blir inkallad efter att ett inbrott har begåtts och något värdefullt har stulits. Du vet inte vad som har försvunnit eller vem som är skyldig, och du tillbringar en regnig natt med att intervjua vittnen och offer för att lösa fallet.

Karaktärsgalleriet är begränsat med endast sex personer du kan interagera med och allt tar plats i några rum i en enda byggnad. Trots att de är få och helt saknar röster känns alla personligheter distinkta med sina egna mål och motivationer. Att prata med dem är i princip allt du gör och du får välja hur du tar dig an varje situation, något som i sin tur påverkar hur historien fortskrider.

Att spela Tron: Identity kan liknas vid att läsa en bra sci-fi-roman men med viss interaktivitet, vilket är precis vad jag önskar i sammanhanget. Ensemblen saknar alltså röster och de få ljud som hörs i spelet är främst ljudeffekter som är till för att förstärka och understryka det som kommer fram i dialogerna som du är en del av.

Det är allt från regn som smattrar på marken till fotsteg och det fräsande ljudet hos infångade ljusdiskar. Det sistnämnda är något som är typiskt för Tron och man har med relativt små medel skapat en värld som känns väldigt sci-fi och väldigt trogen varumärket. De flesta är nog eniga om att det som utmärker Tron-universumet är den neonsprakande estetiken och musiken, och man har här lyckats väl med att fånga båda delarna.

Avsaknaden av sådant som röstsatta karaktärer är ett tveeggat svärd, då det gör att allt fokus hamnar på berättelsen men det blir också svårt att hålla engagemanget uppe när dialogerna i princip är stillbilder med rullande text undertill. För att bryta upp enformigheten introduceras en form av återkommande pussel, vilka lyckligtvis går att skippa rakt av då inte är särskilt roliga.

Det som berättas är dock intressant och dialogen välskriven, men jag kan aldrig riktigt skaka av mig känslan av att det här hade lika gärna kunna utspela sig i vilket universum som helst – om det inte vore för den enstaka förekomsten av ljusdiskar och ljuscyklar. Att man valt just Tron, ett varumärke som legat i dvala sedan den högst mediokra filmen från 2010 och vars största bestående arv är Daft Punks soundtrack, är för mig något av ett mysterium.

Spelets pussel lyckas inte engagera.

Användare med egna datorer. Hemska tanke.

Denna känsla förstärks av speltiden, som ligger på strax under två timmar om man tar sig tid att läsa all dialog. Även om ensemblen och världen är intressanta skulle det inte skada om de gavs mer utrymme för att kännas mer levande. Den korta livslängden gör det enkelt att börja om och göra andra dialogval, vilket ger berättelsen lite mer kött på benen – men inte tillräckligt.

"Varumärket Tron blir dock något av en välsignelse och förbannelse"

Tron: Identity är precis som filmerna före det ett verk som står och faller med sin estetik och atmosfär, och där har man lyckats. Detsamma gäller för dialogen och karaktärerna, något som är ack så viktigt när det kommer till den storytunga genren spelet tar sig an. Varumärket Tron blir dock något av en välsignelse och förbannelse i slutändan, då det ger en bra grund att bygga på men det innebär också begränsningar som hämmar berättandet.

Det gör att spelet aldrig riktigt når sin fulla potential.

Fotnot: Tron: Identity släpps till pc och Nintendo Switch 11 april. Spelet är testat på pc.