Det här är den andra och avslutande delen i FZ:s Elden Ring-recension. Del ett läser du här!
Jag har sett mer imponerande byggstenar, för all del. Men när jag för första gången kliver ut ur den mörka grottan och möts av det matta ljuset som lyser upp de vidsträckta slätterna i Elden Ring så vet jag redan där och då att jag kommer att vilja stanna kvar i den här världen.
"De vill att jag ska dö. Du också, för den delen"
Inte för att den är inbjudande, välkomnande och rakt igenom vacker. Tvärtom. Den är trasig, skitig och full av jobbiga fanskap som tillbringar hela sin miserabla existens med att göra livet surt för just mig. De bara vaggar långsamt av och an, tills de får korn på mig. Plötsligt är det som om deras livlösa, riktningslösa figurer förbyts till en obehaglig övertygelse. De vill att jag ska dö. Du också, för den delen, om du bestämmer dig för att besöka Land Between, den karga spelvärlden i Elden Ring.
"Jag får aldrig känslan att utvecklarna vill mig illa, eller att jag ska lida."
Den här sortens nerv och höga svårighetsgrad är ju typisk för From Softwares spel, men det är lika imponerande varje gång. Elden Ring är svårt, och fullt av (bitvis onödigt) elak design, med fähundar som väntar bakom hörn för att knuffa dig utför ett stup, fällor som dödar dig på en träff eller bara på tok för svåra fiender som är tänkt att sätta lite eld i baken på dig även i spelets tidiga områden. Men ändå får jag aldrig känslan att utvecklarna vill mig illa, eller att jag ska lida. Det finns en märkvärdig sorts ömhet i den här världen. Det gör ont att utforska den, för det är en värld som har så väldigt, väldigt ont och är så förödande trasig. Men det är så uppenbart att From Software vill att vi ska älska den här världen och vilja rädda den. Inte att vi ska känna avsky inför den.
Rent tekniskt är väl Elden Ring egentligen inte så imponerande. Särskilt inte bredvid vidunder som Horizon: Forbidden West. Men det är ändå en värld som gör mer avtryck på mig än många som bjuder på högre upplösningar och flådigare effekter. Sättet de spöklika, skimrande träden reser sig mot horisonten, de enorma sprickorna i de sorgsna fästningarna, de bubblande, rostfärgade träsken och de unkna, fuktiga grottorna – nästan alla platser i den här världen känns levda, ingrodda och trovärdiga.
Som jag skrev i del ett av den här recensionen så är mycket bekant. Elden Ring känns som ett sidospår till Dark Souls på nästan alla sätt. Men den öppna världen skänker Lands Between en lite mer lågmält sorgsen atmosfär än den mer klaustrofobiskt tryckande stämningen i Dark Souls-spelen. Det vilar något jag närmast skulle kalla för innerlighet över spelet, som är svår att sätta fingret på – men samtidigt mer och mer påtaglig ju längre jag spelar.
"Inget sätt att hålla reda på vem som är vem, vem som sagt vad"
Det är för all del en fantasyvärld, där lavan kan flöda bara en kort ridtur från ett relativt grönskande område. Men det där är inget som förtar den organiska känslan som trots allt genomsyrar det här världsbygget. Och det är tur det, för om spelet inte hade varit så bra på att väcka upptäckarlusten i mig så hade jag nog varit mer benägen att irritera mig på vissa saker. Som att det är en öppen värld full av platser att utforska och kryptiska karaktärer att möta, men inget sätt att hålla reda på vem som är vem, vem som sagt vad eller vad du fått för uppdrag. Det får du anteckna själv i så fall, vilket kan vara bökigt i ett så pass stort spel. Som så ofta i From Softwares spel talar karaktärerna du möter ofta i gåtor, vilket gör det svårt att veta vad man ens ska anteckna när det de säger inte är så tydligt. Dock så verkar utvecklarna själva vara medvetna om detta, så instruktionerna du får är förvånansvärt ofta hyfsat lättolkade. Särskilt för att vara ett Soulsborne-spel. Det är inte ett stort problem, eftersom hela spelet ändå bygger så mycket på utforskande att du ändå kommer snubbla över det mesta i spelet förr eller senare. Men för oss med kasst minne är det ändå bra att ha detta i bakhuvudet när man börjar spela.
Sedan roar det mig fortfarande att se andra spelares meddelanden och så där. Det är samma meta-slapstick som tidigare, där man kan se ett meddelande som ”try jumping” omgivet av otaliga blodpölar. Återvänder du senare är det gamla meddelandet ofta omgivet av ”liar ahead”-meddelanden.
När du bygger din karaktär skulle jag säga att det mesta säkerligen är gångbart, men att jag upplevde att det tog längre tid än i tidigare From Software-spel att levla upp. Så försök bygga en gedigen grund innan du börjar täppa till luckor. Om du vill fokusera på styrkevapen, till exempel, så bör du först höja upp styrkan rejält så du kan byta upp dig till bättre vapen. Efter det kan man börja fundera på att ge sig lite magi eller vad det nu kan tänkas vara. Jag uppskattar dock att poäng i uthållighet även ökar din förmåga att ha på dig tyngre utrustning, så att du både orkar veva mer och och med större tillhyggen på samma gång om du ökar på det.
"[Små]bossarna tillhör kanske inte toppskiktet av From Softwares skapelser"
Apropå det så handlar ju spelet som bekant inte bara om att gå runt och titta på förunderliga miljöer, utan om att ta kål på nästan alla som bor i den. Förutom de stora storybossarna så finns det gott om drakar, monster, förvuxna riddare och andra minibossar att springa på, både ute i den öppna världen och inne i diverse grottor och avkrokar som finns här och där. Alla de här bossarna tillhör kanske inte toppskiktet av From Softwares skapelser, men de är för det mesta kul att slåss mot och en del av dem är riktigt elaka.
De vanliga fienderna är överlag rätt enkla att hantera. Allt är relativt, och om de omringar dig tar de ofta död på dig på några sekunder. Men den nya kontringsattacken är väldigt användbar mot klenare fiender som inte tenderar att utföra kombo-attacker hela tiden. Den går till så att du blockar med antingen skölden eller ditt vapen, och snabbt kontrar genom att utföra en tung attack. Väldigt effektivt sätt att göra sig av med diverse oknytt, och det gör striderna mot vanliga bepansrade riddare mindre tröttsamma än i Dark Souls, till exempel.
"Rulla runt som nån satans gycklare i flera minuter"
Däremot innebär ju detta också att From Software har anpassat de värre striderna så att du inte bara enkelt ska kunna blocka och kontra dig igenom bossar eller större fiender. De är nämligen extremt förtjusta i att gå lös på snabba, svårlästa kombo-attacker. Ibland går det till överdrift, så att det mest känns som att du måste rulla runt som nån satans gycklare i flera minuter mellan varje öppning att faktiskt attackera själv. Men med tanke på blotta utbudet av fiender och bossar så är det ändå förvånansvärt många som är väldigt roliga att slåss mot. Några enstaka möten hittills har enbart gått mig på nerverna, men oftast rinner eventuell irritation av mig efterhand som det går upp för mig hur just den där fienden bör sänkas.
Det känns fortfarande lika bra när du får till ett hugg i ryggen på en boss, eller när du hoppar undan i sista stund och kontrar med en enorm tvåhandssving med din magiska hillebard. Jag tycker ju att jag borde ha tröttnat på det här receptet vid det här laget, men From Software är extremt bra på att skapa riktigt handsvettsframkallande strider.
"Hallå ragequit, gamle vän. Jag vill prata med dig igen."
Inte så att jag njuter av varje minut. Den som säger det är antingen galen eller så där äckligt hardcore-bra på spel att den inte dör lika ofta som vi andra, vanliga dödliga. Men hur arg jag än blir ibland, hur högt jag än skanderar att Elden Ring är världens genom tiderna sämsta spel (jo, det har hänt flera gånger redan), så återvänder jag alltid så fort mitt senaste ragequit-utbrott har lagt sig. Det brukar ta en kvart eller så. Jag får nynna lite så hjärnblödningsvarningen får sjunka undan lite. ”Hallå ragequit, gamle vän. Jag vill prata med dig igen.” Sedan är jag där igen, och utforskar, slåss och kämpar för att bli starkare, hitta nya saker och ta mig vidare till nästa sekvens, nästa boss, nästa område som jag kan förlora mig i.
5 ytterligare tips för nybörjare! (del ett hittar ni här)
1. Prata med alla – Återvänd med jämna mellanrum till hubbvärlden och töm alla dialogalternativ med alla som dyker upp där. Det kan nämligen låsa upp nya möjligheter eller föra storyn vidare.
2. Utnyttja dina summons – En av de saker du kan låsa upp i hubbområdet är möjligheten att uppgradera de mycket användbara summons som du samlar på dig under spelets gång. Om du inte hittar någon att spela tillsammans med så kan du nämligen frammana spöklika figurer av olika sorter som förvisso inte gör mycket skada, men som ger dig lite välbehövligt andningsutrymme i striderna.
3. Bättre häst än illa fäkta – Din häst är inte bara bra för att ta dig fram snabbare, eller fly från övermäktigt motstånd. Som vanligt har From Software stoppat in flera giftiga områden. Men om du kommer till ett giftigt träsk och du kan frammana din häst så kan du oskatt rida genom det, för din spökhäst tål gift. Jag hade så klart helst sluppit giftträsken helt, men hästen gör åtminstone träsklivet betydligt enklare den här gången.
4. Slösa inte med uppgraderingsstenarna – Det är inte helt lätt att hitta tillräckligt många smidjestenar av rätt valörer för att uppgradera mer än kanske ett par vapen under en väldigt stor del av spelet. Så se till att du gillar hur ett vapen känns innan du uppgraderar det.
5. Köp craftingrecept – Köp på dig craftingrecepet från de försäljare som häckar lite här och där ute i spelvärlden. Inte alla craftingrecept kommer vara av till nytta för dig, men du kan se vad varje recept låser upp innan du köper dem. Det är väldigt användbart att kunna crafta till exempel buffar som ger specifika typer av skada till dina vapen, till exempel.
"När ett spel hyllas unisont så är det naturligt att bli misstänksam"
När ett spel hyllas unisont så är det naturligt att bli misstänksam. För bristerna finns ju så klart där och nån måste ju påpeka dem. Och det är mycket riktigt frustrerande att vissa typiska From Software-brister återfinns även här. Det finns en stelhet i kontrollerna som gör att alla sekvenser där du ta dig fram på smala avsatser är jobbiga. Det finns en hoppknapp numera, vilket är välkommet, men det är inte direkt ett smidigt hopp som känns superbra att använda. Som tur är krävs sällan så mycket precision i hoppandet, men ändå. Fiender kan också fortfarande slå dig genom väggar och solida föremål ibland, det har hänt att jag fastnat i luften och helt sonika dött. Kameran kan få frispel ibland i trängre utrymmen och ibland känns det som att utvecklarna borde tänkt efter lite extra när de placerade ut sparpunkter, så att man slapp åka en seg hiss varje gång man dog på en boss. Men i slutänden kan jag inte säga att något av det här kan förta spelets förtjänster för mig. Det är mer små irritationsmoment ibland, snarare än något som sänker helheten.
"Pc-versionen dras med framedrops"
Den kanske enskilt mest påtagliga bristen är dock som sagt att pc-versionen dras med framedrops även på datorer som med lätthet uppnår och överträffar de rekommenderade kraven. Det är mest i vissa strider mot större fiender i mer öppna områden som det blivit riktigt märkbart, dock. Och när jag försökt spela in video från spelet. För det allra mesta har det ändå legat stabilt på 60 fps för mig. Man har utlovat att detta ska lösas med en dag 1-patch, och för mig har inte besvären varit så stora att jag tycker att det sänker spelet eller så. Men det är värt att påpeka, och att det kan vara värt att kolla upp så att den där patchen faktiskt hjälper.
Elden Ring bjuder i slutänden på en fantastiskt atmosfärisk värld som, trots att här egentligen inte är så mycket nytt i grunden, ändå känns egen och engagerande. Världen är dessutom full av arma krakar som befolkar den, med allt från enorma, seniga troll som försöker trampa ihjäl dig, till märkliga krukor med armar. Vissa av de här krukorna kan även prata med dig, av någon anledning. Elden Rings byggstenar är bekanta, och de har sett mer slipade och högupplösta ut på annat håll. Men sättet spelet fyller den här världen med liv gör i slutänden hela skillnaden. Det tar de bekanta byggstenarna, vrider lite på dem så att de hamnar i ett lite annat ljus och får mig att vilja utforska varje liten vrå av dem. Det är ett imponerande hantverk.
