Jag befann mig i USA då, den 29 juni år 2000 när Diablo 2 släpptes. Trots att jag inte kunde spela förrän jag återvänt till Sverige en månad senare så plockade jag upp spelet i en av galleriorna i Indianapolis. Det fina boxen fick sedan ligga i min väska och jag hann läsa manualen (på den tiden kom ju spelen faktiskt med matiga manualer) många gånger innan hemresan. Samma dag jag landade i Sverige släpade jag datorn till en kompis och vi spenderade nästkommande dygn med att spöa helvetets alla hantlangare. Detta blev också mitt sätt att vända tillbaka dygnet.
Det är således med väldigt fina minnen av Diablo 2 jag sätter mig med remastern drygt tjugo år senare. Det räcker med att höra musiken i menyn för att nostalgin ska smyga sig upp längs ryggraden. Men jag måste ta av mig de rosenskimrande nostalgiglasögonen för att kunna ge Diablo 2 Resurrected en rättvis bedömning år 2021. Så här i efterhand finns det mycket i Diablo 2:s dna som präglar Blizzards senare verk, till exempel World of Warcraft, vilket innebär att den här remastern nästan känns som en historielektion. Det är dock lite som att titta på Mona Lisa. Jag kan uppskatta konstverket, men tittar jag närmare på tavlan ser jag även hur gammal målningen faktiskt är.
Det som först slår mig med Diablo 2 Ressurected är att Blizzard inte har gjort några större förändringar i spelmekaniken. För oss som spelat originalet är det inledningsvis positivt, men det blir också ett tveeggat svärd då det gör att spelet på många sätt känns gammalt – bitvis hopplöst daterat faktiskt. Det gäller främst hur väskan och utrustningsdelen fungerar. Att drycker inte stackar utan tar upp enskilda rutor i väskan är smått frustrerande, speciellt när jag kör en trollpacka och behöver både liv och mana-drycker. Rutnätet där föremål tar upp olika många rutor är helt ok, men att inte kunna vrida saker för att ”packa” på ett effektivt sätt är lika irriterande. Båda dessa saker innebär många onödiga resor fram och tillbaka till byn. Kodarna har lagt till så att karaktären själv plockar upp guld, men annars är det samma eviga klickande när en fiende likt en piñata exploderar i ett moln av grejer.
Nya grafikläget. Du växlar till det gamla (nästa bild) med ett knapptryck.
"Samma eviga klickande när en fiende likt en piñata exploderar i ett moln av grejer"
Jag har svårt att egentligen kritisera spelet för detta då det är en del i Diablos grundmekanik, men musfinger är ett faktum efter allt klickande. Jag hade även velat ha mer möjligheter att kunna skräddarsy gränssnittet då det känns hopplöst daterat i hur förmågor och annat används. Där är det dock betydligt bättre med handkontroll eller på Nintendo Switch. Med gamepad går det nämligen att knyta de olika förmågorna till knapparna och dryckerna är knutna till styrkorset. På pc är vi kvar med att enbart ha två förmågor åt gången knutna till musknapparna och F-knapparna för att byta ut dem, precis som det var för 20 år sen.
Att det dessutom går att blockera och stå i vägen för varandra är också väldigt irriterande. Detta gör sig speciellt påmint i kapitel 2 när jag kommer ned i Maggot Lairs trånga gångar och det blir köbildning för att ta sig fram. I min mening spelets också mest frustrerande ställe som de lätt att hade kunnat fixa till genom att bredda gångarna eller gjort så att det går att passera igenom varandras karaktärer.
Pc-gränssnittet hade mått bra av lite mer modernisering.
Erfarenhetsträden ser vid en första anblick ut att ge spelaren valmöjligheter, men i själva verket handlar det om att välja en av vägarna. Att försöka blanda "skills" innebär bara att karaktären blir som en schweizisk armékniv och inte blir bra på något alls. Således blir valmöjligheterna inte alls så stora som spelet först ger sken av. Jag vet även att spelet hade lite serverproblem de första dagarna, men det är inget jag upplevde (tack och lov). Det var i alla fall långt ifrån samma kaos som när Blizzard släppte Diablo 3.
Grafiskt ser spelet precis ut som jag minns det i mitt huvud. Det är först när jag med en knapptryckning byter till den gamla grafiken som jag inser hur daterad den faktiskt är (även om den är lite charmig). Framför allt är det färgerna som ser urvattnade ut och pixlarna var inte alls så fina som jag minns det. Dock har Blizzard lyckats väldigt
"Grafiskt ser spelet precis ut som jag minns det i mitt huvud"
bra med den nya grafiken då den representerar den bild jag har av Diablo 2 i mitt huvud. Den nya grafiken ligger dock som ett täcke över gamla vilket gör att rörelserna känns lite daterade. Det är svårt att förklara, men min karaktär liksom trippar fram och det känns som det saknas animationer i jämförelse med nya spel. Men det bidrar också till känslan av att det är Diablo 2 som jag minns det.
Spelet rullar på bra både på pc och Switch, och att kunna dela karaktärerna över plattformarna är otroligt smidigt. Det enda som är synd är att det inte går att spela crossplay mellan plattformarna, det är bara sparfilerna som delas i molnet. Något som däremot åldrats bra är ljudbilden och musiken. Musiken ramar in hela världen på ett nedstämt och melankoliskt vis. Ljudbilden i grottorna skapar den där ovissheten om vad för otäckt som finns i mörkret. Sanctuary är en värld i kris där mänskligheten blickar mot en apokalyps och sin egen utrotning, vilket ljud och musik förmedlar väl. Filmsekvenserna mellan kapitlen är även de omgjorda så att de reflekterar dagens standard. Jag vet att det finns åsikter om att det ändrats lite i dem, men oavsett är de otroligt snyggt animerade och berättar vad de ska berätta.
Det finns mycket att gilla i Diablo 2 för en 40-åring som mig, men jag kan också se hur den nya generationen kan uppfatta spelet som daterat på många vis. Överlag har Blizzard gjort ett bra jobb med remastern, det jag önskat är kanske att de lagt in mer quality of life-grejer, eller åtminstone valmöjligheter. De tog ju även bort LAN-möjligheten från spelet, vilket är tråkigt för en gammal nostalgiker som mig. Sen bör det nämnas att det kan spelas offline, men för att spelet överhuvudtaget ska funka krävs att du kopplar upp dig mot servrarna en gång i månaden för att bevisa att du har en laglig kopia.
Jag skulle säga att Diablo 2 Ressurected främst är menat för oss gamla rävar som redan har en relation till originalet. Men trots fina minnen kan jag inte ignorera skavankerna som även kommer med åldern. Med det sagt så tror jag även nya spelare kan uppskatta nyversionen om de vet om vad de ger sig in i, om inte annat som ett historisk speldokument.
