Crash Bandicoot är tillbaka som om millennieskiftet aldrig hände. Som om Crash Bash, Crash Boom Bang, Twinsanity, Mind over Mutant och alla de andra spelen du inte spelade (eller ångrade) aldrig såg dagens ljus. Det är en lysande utgångspunkt, för i den här tidslinjen finns bara Naughty Dogs originaltrilogi. Att den håller än bevisade N. Sane Trilogy tre gånger om.

Mångmiljonsuccén för remastersamlingen öppnade förstås Activisions ögon: här fanns stora pengar att tjäna! Det blir ett win-win-läge då alla vi andra utbrister: här finns glädje att utvinna!

Crash Bandicoot 4: It's About Time tar alltså vid efter Crash 3: Warped. Efter att ha gjort kaos med tiden i trean lyckas de ondskefulla doktorerna Neo Cortex och Nefarious fly från sitt fängelse i det förflutna, och av bara farten skapas en reva i tid och rum. Mer kaos? Som om du behövde fråga.

Golvet är lava!

Ett sådant där "Aaaargh"-moment.

Dingodiles gevär suger.

Bossfajterna är taktfasta, ibland bokstavligt talat.

Internets reaktion när Crash 4 avslöjades.

"Ögon rullar, tungor dinglar och auran av Stefan och Krister är ständig"

Berättelsen med Crash, systern Coco och diverse voodoo-masker tar precis så mycket plats den behöver. Ögon rullar, tungor dinglar och auran av Stefan och Krister är ständig. Scenerna är över på någon minut och längre hade nog ärligt talat varit för mycket slapstick.

Å ena sidan är Crash 4 ett retrovackert vykort med allt vi älskade med Crash-spelen. Banor fyllda med frukter, lådor, bonusavstickare och sönderfallande plattformar. Det är 3d-upplägg men snarare rör sig Crash ömsom i sidled, ömsom inåt i skärmen (eller rakt mot dig under hetsiga jakter). Å andra sidan är Crash 4 något nytt med egna sprakande idéer.

I centrum är nämnda masker som ger Crash (och Coco) oanade krafter. En mask låter dig vända på gravitationen, medan en annan saktar ner tiden under några värdefulla ögonblick. Precis länge nog för att skutta över en trio snabbt fallande isblock. En tredje låter dig supersnurra vilket gör att du kan utföra superhopp, som definitivt kan vara supersvåra. Den sistnämnda masken är den första du får, och låter dig växla mellan två dimensioner där vissa plattformar som finns i ena bara har konturer i andra – och vice versa. Det bäddar för stor plattformsdramatik du själv styr över.

Tungan rätt i mun-kravet passar perfekt in i det nervdaller som Naughty Dog lade grunden för.

Maskerna blandas ut med bergochdalbanor till vinrankor och repsvingande över instant-dödliga spikfällor. Väggspringande är en annan nyhet, liksom VHS-band som öppnar knivskarpa banor som äger rum innan originalet från 1996. Där handlar allt om att basha lådor.

Förlåt, jag menar crasha lådor.

Under äventyret genom världarna får du skäl att blicka bakåt till avklarade banor då du låser upp nya och gamla (och nygamla) karaktärer som ger oss banorna ur både fräscha och remixade perspektiv. Dingodile trodde han gått i pension. Han trodde dock fel och hans dammsugargevär är en fröjd. Tawnas rörelser liknar de Crash har, men änterhaken är en gamechanger.

Det spegelvända läget är mer än det låter som, och vänder ut och in på banorna. Dessutom är det en riktig grafisk läckerhet. I en av varianterna målar du världen genom att snurra Crash, i en annan påverkas tempot, och i en tredje är du plötsligt under vattnet. Puh.

Det är mycket, och kan ofta kännas för mycket. Jag kastas visserligen mellan tid och rum, till dinosauriernas era via en futuristisk metropol, från en vild västern till ett isigt berg. Ändå går mycket bandesign på repeat, eller så är den inte alltid så minnesvärd. Viktigt att poängtera: estetiskt är den genomgående lysande men som plattformsspel trampar den ibland vatten.

90-talets alla plattformsspel sammanfattade med en skärmdump.

Crash 4 flirtar visserligen med sitt förflutna, men står med andra benet i framtiden.

Crash står aldrig still men nu kan han faktiskt sakta ner tiden.

Väggspringandet är oförlåtande, precis som i verkligheten.

Inverted-läget lika med konst.

"Det är mycket, och kan ofta kännas FÖR mycket"

Det gör att motivationen då och då tryter. Att tugga de här banorna gång på gång – för att samla frukt, krascha lådor, göra det i alternativa tidslinjer, spegelvänt läge, time trial och... ja, det hade krävts ett plattformande av världsklass för att mäkta med den resan.

Crash 4 håller den klassen, ibland. Taktfasta musikaliska bossnummer blandas med trial and error som tär på tålamodet. Maskernas krafter är smarta, även om storheten framgick de första tjugo gångerna. Men: Crash 4 är ljusår bättre än alla Crash-titlar som släpptes i början av 00-talet och som (rättvist) fallit i glömska. Det är varmt, hysteriskt, skarpt, lyskraftigt och roligt.

Det vill visserligen lite för mycket för ofta. Det spretar. Det räcker med plattformsbanor där precision är allt, och där allt lullull blir till störigt överflöd. Å andra sidan är det Crash Bandicoot vi talar om och vore inte reglagen uppdragna till elva hade han ju inte varit Crash.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även till Xbox One.