Jag spelar alltså som sir Galahad, en man som sett århundraden av konflikter och är en av drottningens mest meriterade riddare. Vid hans sida återfinns andra åldringar, som Kung Arturs legendariska riddare, Percival, och markisen av Lafayette som med sina hundra år och ”bara” ett par revolutioner under bältet är en riktig noob.

En värld med utsikter.

Bitvis lyckas berättarna slå mynt av den rika världshistorien. Att vandra runt i Nikola Teslas laboratorium med alla sinnrika vapen är hänförande. Liksom att infiltrera ett retrofuturistiskt luftskepp eller vandra runt i ett sjukhus som stinker av död. Fusionen av den eleganta viktorianska stilen med inslag som inte borde vara där är ofta skicklig och trovärdig. Men det tas ett steg för långt i berättandet och går från fascinerande till absurt. Efter graalen och varulvar är det inte långt ifrån att jag börjar ana tomtar och troll i periferin.

Imponerande hantverk, sämre spel

Men sett till det visuella har utvecklarna lyckats. The Order är vackert, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Och i en tid när storkanoner i parti och minut tyngs av tekniska tillkortakommanden känns det som en ynnest att säga: jag stötte inte på en enda bugg. Det hackade inte, fräste inte och upplevelsen höll sig stadigt på utlovade 30 bildrutor per sekund, vilket är gott nog i den här typen av gameplay.

Ingen spelarsenal är komplett utan prickskyttegeväret.

Trots allt är The Order modigt. Det vågar vara annorlunda på det estetiska planet, men går alltför ofta vilse i det spelmekaniska. Bakom svanen finns en ful ankunge. Flera gånger hamnar jag i obegripligt sega partier. Vid ett tillfälle ska jag medelst trög stealth smyga runt i en trädgård och ha ihjäl både en, två och tjugo vakter på liknande vis. Minsta felsteg för att jag utan pardon kastas tillbaka till ruta ett. De vanliga generiska striderna är ett kapitel för sig. Men en sak måste vi ge teamet: de varierar friskt mellan sina dåliga idéer och ibland glimtar det faktiskt till av spelglädje.

Arsenalen har ett par inslag som skiner bredvid de konventionella puffrorna. En av krutdurkarna laddas upp och skjuter blixtar – en effekt av Tesla, så att säga – rakt genom varulvar, folk och fä. Men min favorit är tveklöst kanonen som skjuter gasmoln med R2 för att sedan, med R1, följa upp med en gnista. Att spy ut lättantändlig gas över en mindre skock soldater och följa upp med en gnista är svårslaget.

Riddarna kring runda bordet får gå tillbaka till ritbordet.

Men i övrigt saknas gnistan. På ett vältajmat inslag går sju tveksamma. Ready at Dawn var inte redo för ett stort (!) AAA-spel som skulle bära en viktig del av vårvinterns Playstation 4-förväntningar. Till syvende och sist är det här en tjusig teknikdemo med ett par goda idéer, några dåliga och en hel armada av sådana vi sett i tio års tid. När börjar egentligen nästa generation?