Sansa Stark är en klok tös, om än tragiskt cyniskt för sin ändå ringa ålder. ”Det finns inga hjältar”, filosoferade hon. ”I verkliga livet, är det monstren som vinner.”

Detsamma gäller i #Telltales spel, som kan vara rent skoningslösa gentemot sin publik med ett totalt förakt för gamla konventioner om lyckliga slut och hjältar som alltid reder ut röran i sista stund. Självklart har de sina förlagor att tacka för det upplägget och deras nya serie, #Game of Thrones, ser ut att bli en ny, lysande stjärna på självspäkningshimlen. Ett The Walking Dead med svärd, tights och fler obskyra ätter än en normal människa kan ta till sig under en livstid.

Helt i George R.R. Martins anda alltså.

Bistra miner, trots att de tar del av ett rafflande manus. Kanske börjar de också ledsna på trött teknik?

Spelet bygger på tv-serien som i sin tur bygger på de omåttligt populära böckerna. Telltale placerar handlingen mitt under brinnande konflikt, och flyttar den till att kretsa kring ätten Forrester, ett nordligt hus med allt vad det innebär av taskigt tajmade lojaliteter och historisk rivalitet. Vi gör nedslag i både den kalla norden och i King’s Landing, bekantar oss redan i det här första avsnittet, #Iron from Ice, med en mängd protagonister och en hel del välbekanta ansikten.

Att vi inte skulle få spela som megakändisarna Tyrion, Cersei och de andra från tv-serien var givet, men man har ändå velat rida på vågen genom att inkludera skådespelarna och skapa digitala versioner i ett försök att göra oss starstruck. I en annars lysande art direction, som navigerat bort en aning från den extremt stiliserade, tecknade stilen från de andra serierna, medför detta en sorts uncanny valley.

Bitter kärlek

När den i verkligheten så undersköna Natalie Dorners (Margaery Tyrell) något förvridna, tomma ansikte fyller upp skärmen, eller en lite plastiga Tyrion-kopia sitter på tronen, dinglar med sina digitala ben och stirrar med blinda ögon, undrar jag om inte det här var ett beslut som togs av bistra män i kostym och en förkärlek för excel-ark.

Kontrasten blir också stor när det maffiga introt följs av dålig klippning, enormt styltiga animationer för kroppar och ansikten och ofrivilliga konstpauser som bryter sönder de duktiga röstskådespelarnas dialoger. Telltale är inte en liten uppstickare längre, de är ett etablerat företag som sålt många miljoner exemplar av sina olika avsnitt. Det finns ingen ursäkt till att de harvar vidare med en spelmotor från 2012 som redan då var rätt undermålig. Telltale har alltid kommit undan med sitt starka innehåll, men nu börjar det lukta snålhet och lättja.

Kungens trolovade, Margaery Tyrell, i tom tappning.

Och det är så synd, för manusmässigt är det här första avsnittet mycket väl avvägt, för att inte säga rafflande. Enorm dramatik, relativt lugna passager och en ständig känsla av annalkande oväder som lär blåsa omkull de mäktiga ironwood-träden som vore de ynkliga tallar i Småland under stormen Gudrun. Bakom den nu välbekanta spelmekaniken väntar en berättelse som kan bli storartad. Aldrig tidigare har jag ställts inför så många jobbiga dilemman i en och samma sittning. Och jag har redan, efter bara dryga två speltimmar, hunnit förälska mig i åtminstone ett par av huvudpersonerna.

Vilket jag såklart kommer att få ångra bittert.

Fotnot: Vi har spelat pc-versionen av Game of Thrones.