Eftersom vi har lyckats ta oss långt ut i världsrymden behöver vi inte uppfinna hjulet igen, eller lista ut hur man rider på en häst. Forskningen tar istället vid ungefär där de traditionella Civilization-spelen brukar runda av. Detta medför att forskningsinsatserna inte utvecklar sig på klassiskt Civ-manér, utan istället börjar i mitten av ett spindelnät. Därifrån går det sedan att specialisera sig i olika riktningar, beroende på vilken vision man har för sin civilisation.
Forskningen börjar i mitten av ett spindelnät.
Det fungerar och känns vettigt med tanke på vilket år som står i almanackan. Ändå saknar jag den episka Civ-känslan, den som infinner sig när man börjar med ett gäng arga yxmän och ledsagar dem hela vägen till den första atombomben. Även om jag gör teknologiska framsteg i Beyond Earth så känns det som att jag mest förfinar befintlig teknik som främst bidrar med positiva siffror i mina städer. Jag börjar äventyret med pansarfordon och soldater med gevär. Jag avslutar med något bättre pansarfordon och soldater med gevär. De stora revolutionernas tid är förbi – och jag saknar den. Som plåster på såren får jag istället evolution.
Krig eller fred, eller krig och fred
Affinity är en slags övergripande, filosofisk inriktning som hjälper till att definiera din civilisation. Det finns tre stycken att välja mellan: en konservativ som värdesätter mänsklighetens historia, en som vill leva i harmoni med den nya planeten och sammanfoga mänsklig DNA med aliens, och en härskarinriktad som vill vrida mänsklighetens evolution åt cyborg-hållet. Det går att antingen satsa helhjärtat på en inriktning eller blanda friskt mellan dem. Belöningen blir uppgraderade enheter och affinity-exklusiva krigare att släppa ut på slagfälten.
Systemet ersätter också traditionella koncept som religion och styrelseskick när det kommer till diplomati med andra fraktioner. En konservativ gruppering kan bli duktigt irriterad på de som kommer ridande på rymdvarelser, som i sin tur blir förbannade på de som slaktar aliens hur som helst. Det är ett intressant och väldigt passande system som slingrar sig in i stora delar av upplevelsen. Den lokala och livsfarliga faunan av ilskna djur bidrar också till science fiction-temat. De gör ett utmärkt jobb med att ersätta de banditer som annars härjar i spelserien och är dessutom en fara att räkna med även i spelets slutskeden. Gigantiska maskar som kan sluka hela arméer är inget man leker med ens om man sitter i en pansarvagn.
Och du som skrattade åt chemtrails-anhängarna.
I rymden kan ingen höra dig skrika “bara en omgång till!” Ändå är det precis vad som händer. Igen. Trots en del bortglömda funktioner och en artificiell intelligens som är lika impulsiv som krigslysten. Trots att det handlar mer om raffinering än ett episkt äventyr. Och trots att Firaxis absolut hade kunnat ge oss fler nyheter. Beyond Earth gör inte allt rätt, men tillräckligt mycket för att helheten ska fungera och driva mig att fortsätta utforska planeter, bygga imperium och besegra mina fiender. En fräsch men inte felfri tolkning av ett klassiskt koncept.
