Det årsgamla #Patapon var en ganska otippad mix av musik och strategi och tvåan följer i stora drag samma mönster. Du tilldelas rollen som gud för de mörka streckgubbarna och ska med hjälp av stridstrummor styra din armé till seger. Det finns ett kommando för att gå framåt, ett för att anfalla, ett för att försvara och så vidare, och alla beordras genom att smälla till knapparna i rätt takt.
Uppdragen är i grund och botten bara om att ta sig från plats A till plats B och på vägen ha ihjäl så mycket som möjligt och plocka upp så mycket saker som det bara går. Mellan uppdragen ändrar du utrustningen för din armé för att bättre kunna kontra motståndet. Utmaningen ligger i att hålla takten på stridstrummorna och att planera det effektivaste sättet att ta ner fienden på. Du fyller din armé med olika typer av enheter, såsom spjutkastare och närstridsenheter som du byter ut efter behov. Allt eftersom du samlar på dig diverse föremål uppgraderar du enheterna med nya egenskaper och styrkor.
Pon pon pata pon!
Patapon 2 börjar där det första spelet slutade: Pataponsen seglar över havet när båten går under och på en ny plats är det dags igen att slå sig framåt. Det fungerar lika bra oavsett om du lirat det första spelet eller inte, även om de som återkommer belönas med att få föra över sina gamla vapen och utrustningar från förra spelet till denna andra del.
Den stora skillnaden från förra spelet är framförallt att det nu finns hjälteenheter som kan byta klass efter vinden. Starkare än vanliga enheter, särskilt när du försätter dina grupper i ”Fever”, som uppnås genom att slå på din trumma i närmast perfekt takt.
Anledningen till att det inte går att tycka illa om Patapon 2 är för att det, precis som sin föregångare, fullkomligt osar charm. Grafiken är enkel och stilren, designen hämtas från grottmålningar, färgerna hålls klara och rena. Tillsammans med musiken, som upplevs som ur-afrikansk disco, blir det originellt, klassiskt och effektivt på samma gång. Musiken blir mer intensiv allteftersom du slår trumman mer i takt och det hela känns dynamiskt nog för att i sig räcka till ett eget musikspel.
Pata pata pata pon!
Det har en tendens att bli enformigt med sina ganska få trumsånger som repeteras, men ett enkelt flerspelsläge och ett par minispel hjälper till att öka variationen. Patapon 2 fungerar dock bäst i kortare stunder, vilket inte ska tas på för stort allvar med tanke på att det är till en bärbar konsol.
Någonstans i min kärleksförklaring till Patapon 2 måste det nog läggas till en klausul. Spelsättet är inte för alla, och om du vet med dig att du är fullkomligt taktlös ut i fingerspetsarna kommer du enbart att bli förbannad. Vad som är säkert är att om du låter takten komma in i huvudet kommer den att stanna där, skrika FEVER, och tvinga dig att fortsätta spela.
