Din titan får kärlek på samma sätt - hitta ett favoritvapen och använd det mycket för att låsa upp utökade magasin och välj sedan chassi efter lynne. Jag föll personligen för slagtålige Ogre som bytt smidighet mot ett par extra lager pansar och greppar gärna en slö men grovkalibrig kanon med de väldiga händerna. Istället för att hoppa kan mechsen slänga sig åt sidan, framåt eller bakåt och medan smidiga Stryder kan göra tre sådana utfall i följd är min Ogre begränsad till ett. När väl kulorna börjar vina kan den förstnämnda dock inte ta lika mycket stryk. Atlas är den halvtråkiga medelmåttan som bara står ut med sin kärnförmåga - ökad skadeverkan.

Ogre, min favvo

Tyvärr har Respawn gjort en rejäl tankevurpa vad det gäller möjligheten att välja chassi. Innan du har spelat igenom kampanjen är bara ett av dem fritt att konfigurera. Nu är förvisso storyläget inget annat än multiplayermatcher med ett par extra dialoger men jag har väldigt svårt att förstå den begränsningen. Särskilt när du måste spela igenom det två gånger - en för vardera sida av konflikten. Att berätta en story där utfallet av varje slag har två utgångar gör det också väldigt märkligt att uppleva kriget från båda vinklar - ena gången IMC kanske vinner, andra Militia. Intresset dog ungefär halvvägs och med totalt 18 matcher att genomlida är det ett helt vansinnigt designbeslut.

Dags att pensionera CTF för gott?

Floran av spellägen kunde också ha fått en högre dos kreativitet. Visst, de flesta faller ofta tillbaka på team deathmatch eller conquest (här kallat hardpoint) men överraska lite för sjutton! Last titan standing och fånga flaggan lär gå en tynande tillvaro till mötes efter några veckor så de kunde ha strukits till fördel för någon assault- eller rush-doftande historia. Eller varför inte flankera de som hävdar att 6vs6 är får snålt eller att bottar inte hör hemma i multiplayer med rena titanstrider på större kartor utan ai-fotfolk. Tänk dig en Normandie-landstigning med ett gäng mechs i släptåg - sådant går jag igång på!

Relic, en av få tråkiga banor

Fast det finns ett par avtändande detaljer. Som en låst uppdateringsfrekvens på 60 fps. Att du inte kan välja bana utan bara kan ge dig hän åt det automatiska matchningssystemet som grovfiltrerar din spelstund efter spelläge. Att inte se hur många som spelar. Den dryga minut du måste vänta före varje match. Obefintligt klanstöd. Sådana saker som inte spelar så stor roll mitt i stridens hetta men som kan vara avgörande i det långa loppet. Jag hade hoppats på framsteg här, inte tvärtom.

Som motvikt är lätt att bli analytisk och rada upp alla spelmekaniska system som går på högvarv för att belöna ditt spelande under varje minut. Hur dessa samverkar med varandra likt en välkoreograferad balett - väggspringande, titan-ridande, botmord, hoppsparkar, den avslutande flykten. Var och en fullvärdiga dopamininjektioner rakt in i nervcentrat som i seriekoppling når nivåer av frenesi jag inte upplevt på länge. Det är då Titanfall briljerar och jag kan nästan höra hur mekaniska ben trampar upp nya leder för kommande års multiplayerspel.