Alla spelare har nog en bild av sina drömkollaborationer mellan spelutvecklare som verkligen borde göra saker tillsammans. Svenska #Frictional Games bevisade med #Penumbra och ]#Amnesia att de hade något nytt att tillföra skräckgenren. Och brittiska #The Chinese Room å sin sida att man kunde måla upp en hel surrealistisk föreställningsvärld kring ett handskrivet brev i #Dear Esther.
Jag såg verkligen potentialen i Dear Esther, och uppskattade vad spelet försökte göra för skillnad i ett stagnerat och likritat utbud, men tyckte inte att The Chinese Room tog vara på mediets interaktiva möjligheter. I Penumbra och Amnesia å andra sidan fanns just rätt mått av påverkbarhet, men en svagare, mindre fokuserad historia.
A Machine for Pigs bjuder på både skräck och äckel. Eller skräckel, om man vill vara ekonomisk med bokstäverna.
Hur spännande vore det därför inte om dessa kompetenser, som troligtvis skulle ha så stort utbyte av varandra, gjorde ett spel ihop? Vi behöver inte ens leka med tanken längre, för svaret på den frågan har de båda faktiskt valt att ta reda på i Amnesia: A Machine for Pigs.
För all del, det nya scenariot tillskrivs i huvudsak The Chinese Room. Frictional Games jobbar i sin tur parallellt med sitt nya Amnesia-spel hemma i Malmö, men har som producenter lagt sina välsignande händer på A Machine for Pigs.
Man finner sig i rollen som en välbärgad industrimagnat vid namn Oswald Mandus under 1800-talets sista dag, på nyårsafton 1899. Mandus har i sitt eget anletes svett etablerat en enorm fabrik som utfordrar fattiga i hungersnöd och bidrar till kyrkan. På ytan framstår han som en hyvens karl, en samhällsförbättrare. Spelaren kommer emellertid snart, i Mandus kläder, att finna att han har en mycket mer komplicerad relation till filantropin i allmänhet – och industrimaskineriet i synnerhet…
Skräck för mindre modiga
Den utlösande faktorn för honom att engagera sig personligen blir när hans tvillingsöner försvinner, och själva nästan tycks reta honom att fortsätta i något slags psykologiskt nedbrytande kurragömmalek. Historien i A Machine for Pigs har alla förutsättningar att göra en alldeles omtumlad och skakis.
Så med trofast lykta i hand ger sig Mandus ut i sin enorma boning och vidare ner i sin fabrik, jagande efter sina barn och det grepp om verkligheten som tycks alltmer avlägset för varje steg spelaren tar åt honom, i närgången förstapersonsvy.
Att det inte är Frictionals spelupplägg framgår lika omedelbart som man inser att lyktan aldrig behöver påfyllning av olja, och alltid står till hands att dingla ut i mörkret för att skringra det. Vi besparas också den bokstavliga skräck som drabbade karaktären i #The Dark Descent så till den milda grad att den kunde göra honom alldeles desorienterad. Faktum är att man inte ens har några fickor att gräva i – det är vad man ser framför sig som gäller.
The Chinese Room har tydligen velat fokusera på sitt berättande framför allt, och låter egentligen inga distraktioner stå i vägen. Visst finns här problemlösning, som genomgående handlar om att navigera sig fram till olika anordningar och mecka med dem, ibland i väldigt basala fysikpussel, men den tycks mest finnas där för att skapa ett jämnt tempo i förvecklingarna.
Vi brukar försöka skriva humoristiska bildtexter. Men eftersom det sitter ett harhjärta i redaktionens humorist vågar han inte ens titta på dessa skärmdumpar, och därför blir det inga skojigheter denna gång.
Visst kan Amnesia: A Machine for Pigs upplevas som kusligt, men jag kommer på mig själv med att snarare fyllas av något slags äckel. Det är definitivt mycket medvetet och skickligt av utvecklarna att lyckas frammana samma känsla hos spelaren som den huvudkaraktären drivs av i narrativet, men jag kan samtidigt tänka mig att Amnesia-fansen hade förväntat sig något mer direkt skräckinjagande.
A Machine for Pigs är svårbedömt eftersom det å ena sidan effektivt berättar sin historia och framför sitt budskap, å andra sidan är ett ganska slätstruket spel. Besluten att förenkla mekaniken har berövat det här Amnesia-scenariot spelmässiga nyanser, och det var trots allt genom att befästa skräcken även där som Frictional Games lyckades väva samman berättandet med spelupplevelsen i The Dark Descent, och därmed lyckades göra det lika skräckinjagande som minnesvärt. The Chinese Room försöker gå djupare, ner i karaktärens och spelarens psyke, men man känner sig inte tillräckligt indragen och delaktig genom spelmekaniken, och därför kan det framstå som aningen forcerat.
