#Super Mario Bros. till #Nintendos gamla grålåda var det första spelet jag förälskade mig i. När valet stod mellan att hyra en Moviebox (google it kids) eller en konsol föll det nästan alltid på det senare. Bravestarr (googla det med!) hade inget att sätta emot den pixlade rörmokaren. Att min mor delade förälskelsen till den mustaschprydde herren gjorde hyrvalet ännu lättare att ta. Jag var ju ändå bara ett par äpplen hög.
Slanta för klistermärken istället för att hitta dem, det är ok.
Samtidigt som Nintendo får gliringar för att #deras flaggskepp till Wii U nästan är allt annat än nyskapande är #Paper Mario: Sticker Star verkligen av den nya skolan berättelser från Svampriket. Något så historiskt centralt som skuttandet mellan olikfärgade plattformar kommer inte bara i andrahand, utan snarare tredje. Utforskande och det nya stridssystemet är spelets hjärta, men ibland skulle i alla fall det senare behöva en pacemaker.
Centralt är det titelgivande systemet med klistermärken som fungerar både som morot för dina upptäcksfärder och ammunition till striderna. Överallt i Svampriket, som i vanlig ordning hamnat i onåd på grund av Bowsers ohyfsade fasoner, finns dessa att pilla bort och behålla. Och du behöver fylla ditt samlingsblock till bristningsgränsen för när det vankas fight klarar du dig inte med dina trogna sulor och vertikala misshandel.
Dansen som förgör
Istället bjuds det på omgångsbaserad våldstango i gulligullförpackning där du använder alla de klistermärken du hittat, allt från klassiska eldblommor till lyckobringande porslinskatter, för att stå ensam kvar när tonerna dör ut. Till en början är du låst till en attack per omgång men senare får du möjlighet till flera och kan därmed mosa en handfull goombas, sköldpaddor och annat knytt i ett svep.
Idén är kul och det finns små moment i varje attack där du själv kan tajma, till exempelt hopp, för att göra mer skada. Men samtidigt är det lite stelbent. Du måste alltid attackera den fiende som står främst först och inte ens de närmare 100 klistermärkena kan avhjälpa att jag redan efter ett par timmar försöker undvika strider så mycket som möjligt.
Nynna med mig, du-du-du-du-du-du
Du som älskade Wii-spelet i serien kommer kanske att sakna möjligheten att lattja med pespektivet. I gengäld får du en ännu mer genomarbetad och fullständigt oemotståndlig design som tar papperskonceptet till sin kartongspets. Blandat med de tjattriga svamphattarnas slapstick-existens och en rejäl dos rollspelande light, som här betyder olinjärt äventyrande snarare än karaktärsutveckling, och du får ett spel som passar sitt medium väldigt bra. Sticker Star är lagom att köra tjugo minuter i stöten under tunnelbanefärden, men för lättsamt och stridsrepitivt för att motivera längre turer.
