Mitt i den allvarliga situationen, att dina vänner kidnappats av en despotisk slavhandlare, känns det ändå lite märkligt att smyga runt på huk på jakt efter två myrslokar vars hud ger möjlighet att bära fler pilar. Än mer udda är det att sätta sig i ett fordon och jaga sekundrekord i de många racinglopp som finns på ön. Där ett blodigt inbördeskrig rasar mellan pirater och rebeller. Det kanske bara är jag. Samtidigt är det inget måste, mer en ursäkt för att ha flera kvadratkilometer tropisk ö att härja runt på. Perfekt om du är lagd åt det hållet.
Hängglidare är kärlek
Efter grisjakten beger jag mig ut på det första “riktiga” uppdraget. De rödklädda fienderna vet inte vad som väntar dem medan jag smyger runt deras lilla läger, letande efter en öppning i deras vaktrutiner. Pang säger det och skärmen fylls av notiser om att jag minsann har nya recept att tillreda, flera stycken faktiskt, och den lilla härliga stämning som puttrat upp sedan den första World of Warcaft-käftsmällen är nu knappt ljummen.
Som tur är bjuder Far Cry 3 på lite mer än så, uppdrag där du faktiskt kan utnyttja den öppna terrängen och planera ett ingrepp efter dina egna premisser. Jag lär mig tidigt att älska den kraftfulla pilbågen som med en välriktad projektil dödar fiender lika ljudlöst som effektivt. Det finns en tillfredsställelse i att plocka pirat efter pirat för att sedan avsluta den flyende ledaren med en överraskningskniv i halsen, precis när han springer förbi mitt gömställe i grönskan. Den sortens tillfredsställelse som är problematisk att förklara för mormor under julmiddagen.
Underhåll mig
Då är det lättare att visa upp de vackra vyerna, den rodnande solnedgången och den täta vegitationen. Den visuella kicken som det första Far Cry gav uteblir men ändå är det svårt att inte bli lite imponerad, särskilt när man började spela innan polygoner var uppfunna. När du står högst upp på ett av de många radiotornen, som efter lättare klättringserörvring bjuder på nya kartdelar, och blickar ut över grönskan väcks äventyrslusten. Synd att du får tillgång till glidflygardräkt och fallskärm först när bara en timmes spelande återstår.
Bomben? Bomben!
Det är när spelet låter dig vara kreativ som det glänser, när frekventa regler såsom att inte bli upptäckt skuffats åt sidan till fördel för ren och okomplicerad action. Att bränna marijuanafält med en eldkastare eller stå på håll med molotov-meckade pilar, att segla ner på intet ont anande fiender med hängglidare, decimera dem med tysta knivmord eller skränande raketkastare. Då har jag roligt. Det som stör mig mest är att naturliga möjligheterna för dessa stunder ignoreras när jag ofta skohornas in i situationer som bara har en lösning.
Far Cry 3 är i grunden byggt på samma enkla recept som de tidigare spelen men ett överambitiöst Ubisoft har krånglat till det genom att vilja för mycket. Rollspelsdelarna är för påtrångande i paritet med deras egentliga nytta. Storyn försöker med såväl luddiga drömsekvenser som övertydliga utspel att förklara hur våld föder våld, och jag köper det. Det är dock klumpigt gjort och visar återigen att få utvecklare, om någon, klarar av att gifta en meningsfull berättelse med engagerande spelmoment. Det är vansinnet jag tar med mig.
Fotnot: vi har kört Windows-versionen av Far Cry 3.
