Risen 2: Dark Waters

Kronologiskt utspelar sig #Risen 2: Dark Waters några år efter föregångaren, och vi möter upp med vår namnlösa så kallade hjälte i hamnstaden Caldera. Efter händelserna i #förra spelet har han ändrat yrkesinriktning till att bli alkoholist, en sysselsättning han ägnat sig åt med viss framgång. Men när ett skepp förliser utanför Caldera och Patty, en gammal polare med en attityd lika vass som hennes kropp är kurvig, bokstavligt talat dyker upp bland vågorna, då är det slut med frid och ro.

Den grundläggande handlingen är att paret ger sig ut för att hitta Pattys far Stealbeard och framför allt hans skatt, plus att de måste hitta ett magiskt vapen för att förgöra kraken. Här blir det lite ofrivillig humor, eftersom det är det mytologiska monstret som avses och inte en "ynklig stackare".

Det enklaste sättet att beskriva Risen 2 är att kalla det för ett actionspel med en hel del äventyr, eller vice versa, som kompletteras med lättare rollspelsinslag. Karaktären har ingen speciell klass och spelaren får inte någon möjlighet att göra sin protagonist personlig innan man startar, utan presenteras med en färdigstöpt alkis redo för äventyr. Under spelets gång för man däremot möjlighet att lära sig nya färdigheter och förbättre de man redan har. Det blir fortfarande inte någon speciellt personlig hjälte, men det ger i alla fall en viss variation.

Världen är en ganska underhållande plats, i det att det inte är den klassiska sjörövarvärlden. Man känner igen mycket från piratfilmer, och spelets stundtals underfundiga humor lyser igenom i detaljer som att man kan lära sig färdigheter som att dressera papegojor och destillera starka drycker. Men sedan börjar det bli riktigt fantasifullt, eftersom man blandar in demoner, titaner (otrevliga jättelika varelser med taskig attityd och rakvatten som luktar gammal sten), och andra kufiska varelser. De behöver inte ens vara fientliga, utan kan till och med hjälpa dig.

Inte bara faunan är mystisk. Det förekommer en del saker som gör att man får känslan av att det är ett väldigt oputsat spel som bosatt sig på hårddisken. Det är till exempel ingen ovanlighet att träd och buskar drastiskt ändrar storlek. Mitt framför ögonen kan ett träd plötsligt krympa fem meter till formatet av en medelmåttig bonsai, samtidig som ett buskage rusar i höjden som en sävlig biologisk floraexplosion. Eller så flyttar sig träden i sidled. Det är som att gå på picknick i Fangorn.

Det finns mer som är oputsat. Striderna, till exempel. Mycket handlar om närstrid, och här har all kontroll försvunnit ut genom fönstret. Slit fram svärdet, tryck furiöst på vänster musknapp för att attackera, och beskåda vår namnlösa hjälte fara omkring som en berusad mixerstav. Framåt, bakåt, alla håll mot alla motståndare samtidigt, och alla försök att kontrollera striden är mer eller mindre bortkastade. Jag tror att utvecklarna tänkte börja arbeta på det där med kontroll nästa månad, men lanseringsdatum blev plötsligt tidigarelagt. Hoppsan.

Det finns även en hel del som är inkonsekvent, till exempel kan det finnas två identiska groggflaskor på ett bord: den ena kan man ta men inte den andra, och det finns ingen synlig anledning till varför. Och det är inte bara groggflaskor på bord, utan prylar i allmänhet, men vet aldrig om man kan ta dem eller inte.

Kort sagt är Risen 2: Dark Waters ett spel där potentialen smattrar som ett spöregn i ansiktet. Miljöerna är lummiga, och man vill verkligen utforska så mycket man kan. Men det har hänt mer än en gång under mina eskapader ute i naturen att jag knappt hittat tillbaka till utgångspunkten. Tyvärr gör spelets alla besynnerligheter och oputsade detaljer att det känns ofärdigt. Det är synd, jag vill verkligen att spelet ska leva upp till sin potential och vara så bra som det hade kunna vara.

Fotnot: vi har testat Windows-versionen av Risen 2. Spelet släpps till Xbox 360 och PS3 i slutat av maj.