Racingvärldens största varumärke håller på att skaffa sig en identitetskris. I ett försök att slå mynt av varumärket Need for Speed skyfflar #EA ut nya titlar i en takt av två spel per år. Det har gjorts #Nintendo-exklusiva lättviktare (#Nitro), det har flörtats med massiva onlinespel (#World) och det har stångats med de seriösa simulatorerna (#Shift).

Mitt i dessa vilt spretande förnyelseförsök görs det förstås också oblyg plattan i mattan-racing. Klassiska Need for Speed-spel alltså, och #Need for Speed: The Run följer konventionen slaviskt: arkadkänsla, polisjakter och debut i november. Och liksom förra höstens #Hot Pursuit påminner det oss om seriens ursprungliga identitet. På gott, och på ont.

Supersportbil på snö och is – inga problem!

Maffian ogillar Jack Rourke. Misshandlad vaknar han sekunderna innan bilpressen trycker honom och den kärra han sitter i till en plåtkub med organiskt innanmäte. Han undviker knipan, flyr per bil (vad annars?) och hamnar i The Run, ett vansinnesrace från San Francisco till New York med ett par hundra deltagare och målet att komma först. Förutom att få köra ett knippe sportbilar genom storslagna USA-landskpap, uppmålade i varierande visuell kvalitet men med bra flyt av #Battlefield 3-motorn Frostbite 2, lockar en prischeck på 2,5 miljoner dollar. Och chansen att slippa dö italienskt.

Själva racingen handlar till största delen om femminuterslopp mot 5-10 motståndare, där du startar sist och måste slå samtliga för att låsa upp nästa race. Alternativt ställs du mot checkpoints eller en mot en-race, men upplägg, motstånd och banor följer strikt samma struktur. Plattan hålls ofta i mattan, även om vägsträckningar genom berg och städer presenterar dig för bromsen med tillhörande bredställ av klassisk Need for Speed-modell. Nitron ger en extra skjuts, men eftersom den snabbt tar slut och uppladdningen tar tid bör den användas med eftertanke. Körningen känns väl igen från tidigare delar i serien: bilar som känns aningen tröga, hyfsat lätthanterliga ställ och ett väggrepp som om du styrde landskapet snarare än bilen som färdas genom det.

Variation till vilket pris som helst

Nitron, samt drafting och möjligheten att förstöra polisbilar, är knutna till ett level-system. Märkliga avsteg från Newtons lagar, de sista... Överlag saknas en konkret tanke med levlandet; det ger inga valmöjligheter, under körningen ramlar XP-poäng in i stadig takt och ett pling upplyser om att du belönats med bilar, bättre nitro och profilbilder. Inklämt som utfyllnad, känns det som. Liksom de omsusade quick time-eventsen.

Först det positiva: qte-inslagen är få och snabbt avklarade. Det är allt. Det negativa: qte-inslagen är precis så meningslösa som befarat. Du når exempelvis Las Vegas, maffian får korn på dig och du flyr till fots i ”interaktiva filmsekvenser” som handlar om att trycka rätt knappar i exakt rätt ögonblick. Jack ska springa i fem sekunder – tryck A frenetiskt. En vägg – tryck Y. Hann du inte? Bandet backas, gör om.

Quick time events – något av det tråkigaste du kan spela denna höst.

Förutom att vara värdelös underhållning är det malplacerat: fem minuters rollspelande hade gjort ett lika bra jobb att föra storyn vidare. Förmodligen bättre, eftersom det åtminstone är kul. Och då kanske levlingssystemet betytt något också.

The Run kännas många gånger ogenomtänkt och opolerat. Loppen börjar automatiskt efter minutlång laddning; är du inte med i starten får du snällt starta om – efter en minuts väntan. Kraschar du eller kör utanför vägen (hur långt varierar; mycket frustrerande) träder rewind-funktionen in och återställer dig automatiskt till en tidigare del av banan. Men du får ingen förvarning om var eller när du börjar, och laddtiderna fluktuerar mellan en och 20 sekunder. Bilar byts genom att svänga in på bensinmackar under pågående lopp, istället för att enkelt få välja mellan dem. Och prestigen i att klättra mot första plats dör en smula när man inser att alla lopp ändå kräver att man kommer etta.

The Run bjussar på ett par vykortsvyer. Kolla nu, för bakom ratten hinner du inte.

Fast mest av allt stör den oerhört dåligt maskerade gummisnoddseffekten. Du kan ligga i full nitrofart och utan förvarning bli omkörd, lite som om du tagit moppen till dragstrippen. Effekten blir mindre påtaglig med högre svårighetsgrad, men det ursäktar inte speldesign från 90-talet.

Online slipper du gummisnodden, och trots de höga hastigheterna kan loppen tack vare nitro och draft sluta i kaotisk jakt på tiondelar. Fast oftare landar de i vad som liknar folkrace för fartknarkare, där det krockas vilt för att komma fram till nästa hägrande placering. Levlandet sträcker sig över off- och onlinegränserna, så det behövs ett par race innan du klättrat dig konkurrenskraftig. Men väl där visar sig The Run från sin bästa sida. En lättviktig variant av EA:s sociala verktyg Autolog brummar i bakgrunden, och du kan utmana kompisarnas prestationer och jämföra tider.

Need for Speed: The Run funkar okej för den utan högre krav på sin underhållning. Men skrapar man på ytan blottas ett spel utan mål och engagemang, fyllt av slarv och upprepning. Ett årligt slentriansläpp som kommer sälja på sitt namn. I hur många exemplar är du med och bestämmer.

Fotnot: recensionen bygger på Xbox 360-versionen av Need for Speed: The Run.