Inlägg av Hintos

Besviken - efter bara 30 minuters spelande finns det så många saker som fått mig att reagera på upplevelsen att jag låter det här spelet vara ett tag - trots att jag har sett fram emot den här stunden sedan det började skrivas om spelet.

Det skaver direkt när en stirrande uttryckslös förman välkomnar mig till min andra dag på jobbet. Konversationen är ok men figurernas stela ansikten och stirrande ögon får mig fundera över varför Bethesda inte har hängt på utvecklingen mot naturligare ansiktsanimeringar. Huden ser rätt ut, utrustningen likaså, men ansiktsanimeringarna är långt ifrån acceptabla.
När jag kort därefter går över det nästan släta salsgolvet i den väl upplysta gruvan som är så välstädad att det bara finns lite utströdda stenar, som till färg kraftigt avviker mot golvet, börjar omgivningen få min inlevelse i miljön att svaja. I en temporär gruva vars brytning endast har som syfte att tjäna lite extra pengar tills att man når en mystisk artefakt (ja, det är så jag tolkar gruvbolagets skäl till att vara där) bör vara mindre crisp utan råare, trängre och en hel del mörkare - särskilt när man fått veta att det är en farlig plats i ovan nämnda konversation. Det behöver inte ens vara lika snyggt i alla gångar och gruvor man besöker senare i spelet, men här spelar jag spelets försa minuter i en kraftigt scriptad scen som ska sälja in både spelet och storyn till mig så att jag faller pladask för det - varför har man inte lagt massor med krut på denna del??!! (eller är det så illa att man har det och att det blir ännu mer generiskt och inspirationsfattigt längre in i spelet?)

När de blå indikatorerna på var jag ska vända näsan dyker upp blir lite ledsen. Min upptäckarglädje visas av ett system som har stenkoll på riktning och avstånd till platser jag behöver gå till. Låt istället de andra arbetarna led mig framåt till en plats där jag slita med att bryta mineraler eller ännu bättre - låt mig tvingas följa med förmannen och dennes team till att skyffla slagg från maskinen som tar sig igenom väggen till grottan med den värdefulla utbetalningen. Få mig att känna mig som en rookie på väg mot ett ruttet pass i underjorden som rent av kan vara farligt. Istället får jag snabbt order att följa med och se på när väggen ger vika och öppnar sig till en ny grotta. Därefter är jag (rookien) tydligen den bäst lämpade av samtliga förhärdade kollegor att helt på egen hand kila in och säkra den mycket värdefulla artefakten. Man hade kunnat låta mig vara på fel plats vid fel tid och hamna på fel sida av en cave-in (som jag varnades för) på ett sätt som naturligt gör att just jag råkar vara själv i att nå artefakten. Det är svårsmält att jag skulle väljas till det här uppdraget fast jag hade köpt det om det insinuerades om stora personliga faror med uppdraget.

När deras uppdragsgivare sedan dyker upp och (efter en otroligt generisk strid utan inlevelse) menar att jag bara Måste åka till hans kompisar med artefakten - trots mitt ihärdiga nekande - för jag borde verkligen vara nyfiken på de syner som dök upp när jag rörde vid artefakten. Så pass viktigt är det att jag får hela skeppet, men jag känner inte att det är viktigt. Det känns snarast att jag vill undvika att ha mer kontakt med den där saken som slog mig medvetslös gud vet hur länge. Jag får ingen inre drivkraft alls till att åka nu när spelet misslyckades med att tända en upptäckarens gnista inom mig genom sin hittills väldigt klena story. Till min förvåning vill dessutom min chef inte längre veta av mig i och med att Randall anmäler sig till att stanna. Hon säger upp mig så att jag inte ska kunna hävda att jag har andra åtaganden, kanske är hon rädd för skadeståndsprocessen jag funderar på att driva emot dem efter arbetsplatsolyckan jag nyss vaknat från. Jag får inte ens ut min lön...

Hamnar i rymden och blir återigen besviken på bortkastad potential till inlevelse. Striden är som många påpekat rätt lam i det svarta vakuumet och omgivningen är (förutom den närliggande planeten) tom på det mesta förutom vita prickar mot en svart bakgrund. Det kanske finns färger och häftiga fenomen senare i spelet, men inte här i början där man borde sälja in spelet på alla sätt man kan.

Jag tvingas inse att piraterna har snappat upp att jag har något värdefullt med mig och beger mig för att göra upp med dem en gång för alla. Problemet är att jag kan landa (för jag flyger ju inte i rymden) och gå rakt in i deras bas utan någon som helst reaktion eller känsla av fara - vilket jag borde få när jag ska möte ett gäng råa rymdpirater och jag rookie gruvarbetare eller om det var biolog. Men basen är mestadels öde när jag går igenom huvudentrén och först en bra bit in möter de 3 första piraterna som verkar vara grönare än mig på eldstrider utan står mest och tittar när jag svävar runt (springer, men det känns inte som att jag går på golvet) och flankerar dem. Vapnen är utan tyngd och piraterna är svampar som suger upp kulorna utan att reagera på den kinetiska energin som träffar dem. Jag kan nog tycka att Mass Effekt (ettan) hade bättre närvaro i striderna där jag känner att skydd är bra att krypa in bakom ibland. Noll nerv, noll utmaning och noll inlevelse gör att de här första striderna inte bådar gott för hur alla de strider som väntar mig kommer att kännas.

Längre än så orkade inte min numera rätt luttrade gamersjäl längre. Jag sögs rakt in i Skyrim och Fallout 3 när de var nya, men den här soppan har trots alla dessa år inte lyckats utveckla Bethesdas då vinnande koncept under den korta stund jag spelade. Det känns snarare mer livlöst nu än då. Det beror på att jag kräver mer av ett spel nuförtiden och så många andra har visat att det går att göra de sakerna jag tagit upp ovan bättre. BG3 svarar betydligt bättre upp mot förväntningarna och det drar in mig som spelare i konceptet för äventyret på ett sätt som får mig att köpa världsbilden som målas upp redan under den första halvtimmen. Starfield försöker måla det med, men med så barnsliga penseldrag att jag inte köper konceptet för äventyrets början och då faller de var för sig bristfälliga delarna som med rätt story skulle bildat en ok helhet också platt.

Det finns liknande trådar sedan tidigare som behandlar ämnet uppföljare på olika sätt, t.ex. vilka som inte motsvarade ställda personliga förväntningar. Den här tråden handlar om samma ämne, men med en liten tvist. Uppföljaren du av någon anledning valde att köpa kort efter att den släppts trots vetskapen att en i stort sett enig kritiker- och spelarkår gett den svidande kritik om att den inte levde upp till tidigare delars storhet. Varför köpte du spelet trots den breda allmänna uppfattningen om att spelet hade stora brister eller var rent dåligt? Är det ett köp du ångrar? Observera att det inte handlar om spel du har förhandsbokat och sedan sågats när de släpptes. Då har du redan investerat och vill såklart försöka få ut så mycket som möjligt ur den.

Det finns många spelserier och franchises att välja mellan där en eller spel flera varit betydligt sämre än de hyllade föregångarna. Mitt exempel är Mass Effect: Andromeda. Jag visste när jag köpte att det inte motsvarade vad folk förväntade sig och att det fanns flera brister i mekaniken och storyn som inte skulle gå att polera bort med tiden. Det var inte många som tyckte att det var ett riktigt bra spel och ändå kunde jag inte låta bli att köpa det. ...och ja, jag blev besviken. Men jag ångrar inte köpet. Jag vill så gärna tycka om spelet och jag har gett mig på det och spelat en stor del av spelet från start i 3 olika omgångar. Men varje gång når jag en punkt där mekaniken och storyn helt enkelt är för klen att få mig att vilja fortsätta. Men jag har trots det haft roligt med titeln en tid innan jag ledsnat ur och den har gjort ett avtryck hos mig. Delvis i form av bortkastad potential, men även i att ha tillgodosett ett sug efter att få utforska mer av Mass Effect universumet. Jag misstänker att jag kan göra om detta misstag fler gånger. Det finns spel på horisonten som har potential som till exempel nyligen utannonserade nästa del i The Witcher.

Jag har hunnit spela i några decennier och i minnet blir vissa spel bättre än vad de kanske skulle anses vara om man spelade om dem idag. Men det finns några titlar som sitter kvar i minnet som särskilt fantastiska.

Ultima VI - Jag vill minnas att det var bra story, upptäckarglädje och ett för tiden fantastiskt spel.
Eye of the beholder - det gjorde dungeon crawling roligt.
Baldur's gate 2 - som någon annan skrev, spelet har allt när det kommer till isometriska rpg.
Final Fantasy VII - jag förstår att man gör en remake.
Fallout 1 och 2 - De förtjänar allt gott som folk skriver om dem.
Dragon Age: Origins - det var ett av de första spelen där man fick samla ihop sin grupp och lära känna den på ett djupare sätt.
Mass Effect - framförallt första och andra delen. Sättet de fick mig att leva mig in i storyn var suveränt gjord, även om jag i tvåan ville haft ett lite annat recept för sidostoryn än att rekrytera och utveckla min grupp som använts sedan DA:O ovan.
The Witcher 2 - Ja, vilken story! Vilken grafik! Två helt olika vägar under mellanakten. Klart underskattat.
Divinity: Original Sin - En underbar utveckling av det isometriska rollspelandet med stor valfrihet och utan att guida spelaren för mycket.
The Witcher 3 - Allt blev ännu bättre än 2:an även om det också blev mer open-world grinding. Men har man spelat igenom det 3 gånger går det inte att kröna det till best of all time!

Skulle säga att AAA spelen som är intressanta kommer allt mer sällan överhuvudtaget numera. Finns massor med bra spel som släpps och många överraskningar om man ger dem en chans, men de där stora släppen som de pratas om månader (år) i förväg blir det allt glesare emellan imo.

Är en grafiknörd som alltid har uppskattat när spelen tar kliv framåt och sätter nya grafiska standarder.

MDK var ju rackarns läckert för sin tid. Minns att det var en rejäl hype kring MYST på 90-talet också, men det var väl typ döda miljöer? Baldurs Gate ritade också om kartan för sin genre med en betydligt mer avancerad grafik än vad man annars fick nöja sig med när det skulle äventyras. Gran Turismo till PS var hur snyggt som helst - bilarna!!! Ultima IX hade hissnande vackra miljöer på vissa ställen, som när man kom till ett dimmigt Moonglow. Battlefield serien har bjudit på sjukt snygga spel under mitten på 2000-talet. Crysis kändes helt sanslöst när det kom. Witcher 2 fick mig att köpa ett nytt grafikkort. GTA IV var spektakulärt snyggt utifrån att det var en enorm stad att köra runt i, men Mafia var snyggare - om än mindre vid liv. Kommer tillslut till Cyberpunk 2077. Grafiken i det spelet är en klass över allt jag annars sett med texturer och detaljrikedom som får mig att vilja köpa en till TV eftersom frugan envisas med att använda den hela tiden.

Steam har åtminstone ett hett paketerbjudande på hela Max Payne serien just nu...

Köp 3 - betala för 4?

Mitt första barn var nästan helt ointresserad av spel till omkring 10-års ålder. Det blev annorlunda med nr två som av olika anledningar fick spendera mycket tid med plattan under en lång tid sjukdom och sedan var det en vana. Det speglade sig i den yngsta som kom två år senare och lärde sig av sina syskon som vid den tiden satt med plattor och telefoner när de fick. Han är 4 idag och lirar Roblox som ett proffs (det kan rekommenderas till barn). Men han har även tagit över både PS4-an och Stadia som han spelar barnvänliga spel på.
Jag tycker inte det finns någon lägsta ålder. Risken är att de tycker spelandet är så roligt att andra lekar blir mindre intressanta. Jag tror barn behöver använda sin egen fantasi och leka med sin omgivning. Det betyder mer för deras utveckling och det gör dem också mindre lättretliga. För de blir jäkligt lättretliga om de lyckas få för mycket skärmtid.

Jag spelade Ultima VI i gymnasiets datorsal. Vi satt tre kompisar och ritade kartor, skrev ner dialogledtrådar och letade saker att kombinera ihop. Älskade att man skrev början på ordet man ville prata om - hade man tur fick man info av personer genom att fråga om ord de inte pratat om men ändå hade info om. Det kändes som ett revolutionerande spel när det kom både grafiskt och på detaljnivån.

Det nya Mass effect som är i görningen har potential till att haussa förväntningar och dra till sig min nyfikenhet. Men Biowares modell att bygga episka äventyr har blivit rejält urvriden sedan flera spel tillbaka och behöver storymekaniska innovationer för att lyckas.

Antagligen är just mekaniken bakom en stor del av sidouppdragen i CP2077 anledningen till att det skaver lite i hur mycket jag vill tycka om det spelet, hur mycket jag förundras över grafik och världsbygge och hur jag ändå stör mig på det. Utströdda blippar på en karta känns blasé och inte tillräckligt levande. Bättre om de hade gått att stänga av och endast upptäckas genom detaljer i omgivningarna.

F.E.A.R hade (som jag minns det) en grym bandesign som växlade mellan klaustrofobiskt och öppna ytor som varierade spelets strider och tempo på ett föredömligt sätt.

Kör också på Stadia. SJukt bra flyt MEN buggarna finns med överallt. Märklig fysik med saker som flyger för att jag kommer stöter till en låda med foten, tokrusningar som bryter min stealth approach, utslagna som hoppar högt i luften om jag dödar dem och saker som hänger kvar i luften är några av de mindre. Tyvärr har även sido-quests fastnat helt och en main-quest spelade upp glitchar på min skärm för all framtid.

Håller med om att spelet ger mer när man spelar det en andra gång. Lade märke till nyanser i dialogerna bättre och detaljer som preparerade inför kommande möten/quests.

Men illusionen håller inte riktigt. Det är för många meningslösa uppdrag spridda över hela stan som bara hjälper mig att samla xp. Jag tycks vara den enda tjuven i staden - en lönande karriär som tycks förbisedd av alla stadens invånare. Ingen tar saker - alla invånare låter sina prylar ligga över hela stan och ingen bryr sig att jag tar deras saker - trots att de står bredvid.
Night City är en mega-stad som borde myllra av folk på trottoarerna och marknaderna - trängsel - och kanske någon mer i hissen ibland! Ficktjuvar och kaxiga ungdomar (som inte skjuter ihjäl en). Aktiva tiggare och prostituerade som försöker få ens uppmärksamhet. Föräldrar med stimmiga barn. Rullstolsbundna som inte har råd med chrome. Affärsfolk som stressat tränger sig fram genom vimlet i vissa områden.
Möjligheten att köpa streetfood från varenda vagn...
Fast vad är nyttan eftersom det står mat och väntar överallt som fyller upp mitt inventory till minimal nytta.
Inlevelsen första gånger cyberimplantat väljs och opereras in - enda gången...
...och hur häftigt är inte mantis blades eller någon av dess motsvarigheter? - fast det behöver man inte skylta med i en kort mellanscen för att öka inlevelsen och känslan av att presterat något.
Duktiga poliser som kör bil - skickar efter förstärkning och sänder drönare efter en när man ändå inte gör som de vill - samt att jag inte åker fast, de vill bara döda mig.
Någon slags gäng-relation där gängen blir redigt lack på en när man sabbat för dem tillräckligt många gånger med följden att det kan bli farligt att komma nära dem.
Köpa bilar? Varför kan jag inte vandra runt bland min samling med fina fordon i ett garage?
Stealth AI:n - kompisarna saknas plötsligt men det ändrar inte mitt beteende eller ökar min vaksamhet.
Combat AI:n - nej, det är inte AI. Antingen står de kvar där de är eller går närmaste vägen rakt mot V - vem vill använda miljön liksom.
Wingman i strid - bullet sponge som är överallt och ingenstans men utan att göra märkbar nytta för det mesta.
Netrunner - ett ensamt yrke, undrar om det finns kollegor? Eller varför inte konkurrenter på vissa uppdrag.
Ta det mañana - det är aldrig bråttom att påbörja eller avsluta något du av det du kan hålla ta dig för.
Larmet går men ingen bryr sig att skicka dit fler för att kolla vad som sker.
Bilarna tål att krockas med minimala karosskadorna (oftast) - men skjuter ett par skott på dem och de exploderar.
Fordonsfysiken saknar mycket av sin fysik. Du knuffar runt dina medtrafikanter som inte kan köra runt minsta hinder.
Magnetiska tåg förbinder staden genom ett oåtkomligt stationssystem.
Flygande fordon - så cyberpunkigt att man vill kunna åka i dem mer än en gång.

Jag kan fortsätta - potentialen finns överallt i den fantastiska kulissen som staden utgör. Trots alla dessa brister lägger jag min speltid i spelet och njuter av allt som redan är bra - och en del av det som inte nådde hela vägen fram men funkar ändå. Jag tror att betyget 5/5 kan nås, men det kräver omsorg från CDPR i patchar och (helst gratis) DLC.

Förutom prestanda att driva titlar vi tills Asus ROG Phone 3 trodde var generationer bort, har den en projektor med UHD upplösning på 2ms som på en meters håll skapar en perfekt 24" skärmupplevelse. Telefonen har inbyggt stöd för PS-Now, Stadia och andra tjänster där deras handkontroller lätt kopplas ihop med luren. Kopplade handkontroller styr såklart även andra titlar som drivs av telefonen själv så att min gamingstund blir en vardagslyx att uppleva var som helst - i stugan, i sovrummet eller rent av på toaletten när jag gömmer mig för chefen!

Det som satte tonen för hela spelet och för en helt ny upplevelse jag inte hade förväntat mig och älskade! Diablo och musiken i Tristam Village.

Kunde inte låta mitt kall att upptäcka rymden vara och "kastar" bort 70 speltimmar på Andromeda med att börja om spelet igen. Fann till min förvåning att jag gillade det betydligt mer nu än när det kom. Utöver det leker jag med GTAV, Battletech, Hearthstone, Golf Clash, Hellblade och Mechwarrior 5.

Tog del av det som skrivits i tråden. Rolig tråd som i stort sett radade upp samtliga spelserier som slagit igenom och sedan fortsatt. För min del tror seriernas betydelse för mitt spelande beror på två saker. Det främsta skälet till att en spelserie förlorar mitt intresse är att jag som person utvecklas och förändras över tid. Jag tycker inte om samma spel som jag tyckte om för 10 eller 20 år sedan. Det hänger ihop med det andra skälet. Spelutbudet utvecklas också över tid. Titlar som tidigare var banbrytande får konkurrens och utbudet förändras.

Jag hittar nya spel som passar mig just nu. Titlar som inte kräver samma insats, som passar mitt privata schema, som adresserar saker jag uppskattar nuförtiden men inte var intresserad av tidigare, som utmanar med ett annat djup och med andra känslor. Uppföljare som är bättre på alla plan än det spel jag älskade för något år sedan kan falla platt hos mig eftersom det inte var den sortens upplevelse jag efterfrågar längre.

Vi alla förändras lyckligtvis över tid och det vore konstigt om inte våra spelpreferenser förändras med det.

Jag tyckte om Half-Life 1 och 2, CS-har jag lagt sjukt många hundra timmar på och Quake och Doom var häftiga på sin tid.

Jag minns även F.E.A.R med värme och gillade blandningen av militärt och paranormal skräck.

Men det jag minns tog mig med total storm och som funkar även idag är Far Cry. Det förändrade FPS helt när det kom i fråga om frihet både i rörlighet och taktik samt storlek på kartorna (även om de var rätt begränsade egentligen).

Jag köpte det till Stadia. Fungerar hur bra som helst med enstaka korta försämringar av bilden eftersom jag har en dålig internetleverantör som är instabil i hastigheten som Com-mer Hem. Uppskattar den korta laddtiden som plattformen erbjuder och hur smidig den är att använda. Borde ha ett eget alternativ bland valen.

Ultima VI. Äventyrsspelet där du skrev in ord du ville fråga npc om och en för tiden extremt detaljerad spelvärld.

Playdead's Inside på PC.

https://pasteboard.co/HtIJMoS.jpg

Även om det är en expansion så är det en mästerligt utförd sådan som gjorde spelet så gott som helt nytt. Dessutom var det det enda spelet släppt 2017 som jag spelat, så mina valmöjligheter var begränsade