Att vara social i "vuxen" ålder
Längesen jag skrev en tråd, men har känt länge att jag har velat att diskutera en (i mitt huvud åtminstone) ganska knepig fråga.
För att ge lite bakgrund innan jag ställer frågan, så fyllde jag rätt nyligen 30 år, som bara i sig känns smått otroligt (vart tog de åren vägen?). Jag var själv rätt orolig att jag skulle finna det jobbigt att bli så gammal, men det känns som att det har gått bättre än väntat!
Det jag då grubblar över är hur den sociala biten utav livet ändrats när man börjar komma upp i åldrarna. Det jag då har känt är att man umgås och/eller hör av sig allt mer sällan, då andra saker såsom att skaffa familj, arbete eller annat tar upp mer och mer utav sin vardag. Ibland kan det kännas som att det är jag som måste initiera ett samtal för att få kontakt med kompisar.
Detta är såklart något jag förstår är en naturlig del utav livet, men det gör inte avsaknaden utav umgänge med vänner mindre för det. Jag kan ibland nostalgiskt tänka tillbaka när man satt hela umgängeskretsen på Skype/Discord och pratade och spelade. De gångerna är det väldigt lätt att känna att man saknar den där biten, nu när den händer alltmer sällan. Stundvis så kan det känns rätt jobbigt/tråkigt.
Nu bör jag ju tillägga att jag bor för tillfället i Japan vilket såklart bidrar till att det är svårare att ha kontakt med vänner. Däremot så vill jag ändå passa på att ställa frågan till er på forumet: hur känner ni själva? Tycker ni själva att det inte är några problem att umgås mindre med vänner för att låta andra saker att ta upp den tiden, eller finns det fler personer som jag som känner att de saknar umgänget med vänner ju äldre de har blivit?
Inga problem, jag är 37, hyfsat introvert och har familj med tre ungar. Träffar morsan och brorsan rätt ofta och hör ifrån ungarnas 10-tal kusiner. Till farsan blir det tyvärr ofta bara något 2 timmars telefonsamtal i halvåret. Resten av släkten träffar jag på jul, påsk och midsommar. Sen har ju frugan familj som hör av sig var och varannan dag över FaceTime.
Jag har ett 5-10 tal gamla vänner som jag hör och umgås med ibland. Jag brukar försöka se till att träffa alla vänner åtminstone en gång var tredje månad eller i halvåret. Det kan bli bio, spelkväll, eller bara en kaffe. På sommaren och vintern så blir det minst en brädspelskväll, helst fler.
Får jag fritid vill jag helst spendera tiden själv för det är sällan jag har mycket egentid. Jag tycker nästan det kan bli för mycket av det sociala när man är farsa. Det är skönt när man hittar luckorna där huset är tyst.
En sak som händer före och efter 25 års ålder är ju att före 25 kan du räkna på fingrarna hur många som skaffat en tjej/familj som tar upp dess tid. De allra flesta är ungkarlar. Sen efter 30 är det tvärtom. Du kan räkna ungkarlarna på fingrarna, för de flesta du känner har skaffat tjej / familj.
Så är man fortfarande ungkarl efter 30 är det bara ett fåtal gamla vänner kvar i samma sits. Utav dessa är det väldigt många som är intresserade att också skaffa tjej / egen familj.
Värt att tillägga är ju att dina egna grabbar och brorsöner blir ju dina bästa polare på nytt! Jag spelar ofta med mina! Min stora grabb fyller ju 11 till hösten med.
Edit:
Nä, nu har jag suttit en halvtimme på skethuset, dags att gå ut och va social innan de blir förbannade.
”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]
Har man umgåtts med en grupp vänner sen skoltid eller så blir det skillnad på hur mycket man umgås i takt med att livet förändras, ibland kan det vara oerhört frustrerande om man är i olika faser i livet. Det är skillnad på hur mycket jag sitter på discord, spelar och tar kontakt med vänner, framförallt sen jag skaffade barn. Man har dels inte lika mycket tid över rent naturligt och så hamnar liksom lite i en lunk där man blir tidsblind. Ibland kan jag liksom komma på mig själv med att inte ha pratat med nära vänner på en månad.
Jag förstår att det kan verka arrogant för den som inte är i samma situation men det är inte för att man bryr sig mindre, det är för att fler saker måste få plats på samma begränsade tid. Se det så här: när man har barn hemma så tar det tid och energi även om man älskar dem, oftast har du en relation med en partner som du behöver jobba på för att den ska hålla så det behöver du se till när ungarna gått och lagt sig, du behöver jobba och sen gärna ha en stund för dig själv också med något som ger dig lite energi om du hinner. Mitt i allt det där tänker (i alla fall jag) man ofta på att "just det ja jag borde skriva/ringa" men det händer 1500 saker innan man är på en punkt där man har tiden så det försvinner ur tanken igen. Det är ett svårt pussel och det är ibland svårt att förstå varandras vardag och förutsättningar. Det ska tilläggas att jag har varit på båda sidor om detta problemet och jag förstår absolut hur du känner men mitt tips är att försöka att inte ta det personligt om du får höra av dig mer än dina kompisar hör av sig till dig, annars schabblar man bara iväg vänskaper för att man är för stolt eller tror att ingen vill ha med en att göra
Kan ibland sakna tiden innan "sociala" medier blev stort. Innan FB tog över och allt fler istället började spendera mycket tid med att stirra i sina mobiler. För innan dess så träffades vi som då var vänner minst en gång i veckan, oftast flera. Nu ses en del av oss knappt någon gång per år. Och vissa har helt slutat att gå ut och umgås med några längre. Tidigare fanns det tid (genom att fler planerade sin tid bättre?) och kanske samtidigt insåg värdet i att åka till varandra och umgås, men numera verkar den tiden inte räcka till hos allt flera.
Det bekväma alternativet att enbart använda sociala medier tog död på ganska mycket av den sociala biten av att faktiskt ses och träffas på plats. Sedan finns det ju en del som klarar av den biten bättre än andra och kanske till och med föredrar att enbart höras genom telefonen. Men det blir trots allt att man funderar ibland hur det blev så här.
Du blir äldre, du tappar vänner, vissa flyttar långt bort, andra skaffar familj och prioriterar det, andra känner du att du inte längre har något gemensamt med och värre är att en del dör.
Det kallas livet. Går inte att göra så mycket åt det. Sociala media håller väl liv i det lilla socialliv jag har. Men den stora mängden interaktion får jag med främlingar på t.ex. FZ, Reddit och Mastodon som jag har delade intressen med, de flesta av mina vänner har i princip slutat spela spel.
Livet förändras ju väldigt mycket mellan 20 och 30 för de allra flesta, för egen del så handlade i stort sett allt om umgänget med polare och festande mellan 20-25 typ men sen träffade jag sambon, polare träffade tjejer och sen hände livet där någonstans. Några flyttade, några skaffade barn och det i kombination med jobb och studier så fanns liksom inte särskilt mycket tid över till det andra.
Jag har också märkt att även om jag nog får klassas som ganska så extrovert i grunden så fyller jag den där kvoten ganska så mycket genom samboliv, jobb och nu också studier. Tiden jag får över spenderar jag då gärna ensam med att kanske spela, träna eller pilla med något kring huset. Över lag så tror jag också att vi som män är sämre på typ de där lite mindre träffarna, typ bara ta en fika eller så. Jag vet i alla fall själv att när vi ska träffas i kompisgänget numera så handlar det nästan alltid som saker som golfrundor, fotbollstittande eller så, vi träffas nästan aldrig och bara dricker någon öl och tjötar. Spelandet har också nästan helt dött ut för oss, sen har nog det också en del att göra med att vi nästan enbart lirade onlinerollspel, spelar man CS osv så tänker jag att det är lite enklare då tidsinvesteringen inte är lika stor.
Något som jag dock märkt av ganska mycket de senaste åren är att de som fortfarande var singlar vid 30 har det jobbigare med det här, det blir en väldig obalans i den tid man har att lägga på umgänge.
Det handlar ju också om hur vi delat upp vänner med arbetsliv och familj. Om du tittar tillbaka på jägarsamhällen levde vänner, familj och arbete tillsammans. På det sättet kunde du vara med familj, vänner och arbete samtidigt. Rätt bra sätt att få alla ens behov tillgodosedda.
Fyller 40 i år, fru och 2 barn. Umgås ändå rätt mycket med vänner känner jag. Varje fredag brukar jag köra nått online spel med en vän.
Träffar andra vänner några gånger i månaden för att köra figurspel ihop. Andra gånger så träffar man andra föräldrar som där vi har barn i samma(ish) ålder så dom kan leka/umgås medans vi gör det.
Känner inte att jag har någon brist med det sociala ännu, jag är rätt osocial dock så jag klarar mig rätt bra utan att träffa vänner.
Jag är 37 år och singel. Något som jag har vait i princip hela livet (singel, inte 37).
Jag tycker att en av dom bästa sakerna med att bli äldre är att jag kan göra som jag vill. Jag behöver inte längre gå på sociala tillställningar för att jag känner att det är vad personer i min omgivning förväntar sig av mig. Jag föredrag att vara hemma för mig själv och spela online med några vänner ibland eller åka och besöka föräldrarna en helg i månaden eller så.
Sen har jag på senare år insett att jag förmodligen är introvert. Vilket är något av ett problem eftersom jag för tillfället har mycket kundkontakt genom jobbet. Det har gjort att jag ofta bara vill släcka ner och sitta tyst på kvällarna när jag kommer hem för att ladda upp mina sociala batterier.
PSN: OAKTHYR
Jag är 37 år och singel. Något som jag har vait i princip hela livet (singel, inte 37).
Jag tycker att en av dom bästa sakerna med att bli äldre är att jag kan göra som jag vill. Jag behöver inte längre gå på sociala tillställningar för att jag känner att det är vad personer i min omgivning förväntar sig av mig. Jag föredrag att vara hemma för mig själv och spela online med några vänner ibland eller åka och besöka föräldrarna en helg i månaden eller så.
Sen har jag på senare år insett att jag förmodligen är introvert. Vilket är något av ett problem eftersom jag för tillfället har mycket kundkontakt genom jobbet. Det har gjort att jag ofta bara vill släcka ner och sitta tyst på kvällarna när jag kommer hem för att ladda upp mina sociala batterier.
Samma ålder här och känner igen mig, är själv introvert och bara häromkvällen så kände jag för en Max burgare men såg ett gäng ungdomar gå mot butiken, och struntade i att gå för risken att behöver interagera med någon.
Medans jag kan sakna en del av lokala man växt upp med, men sedan gått vidare i sina liv. Liksom, jag blev inte vän med denne person bara för att förlora kontakten senare, så under en längre period så har jag försökt semi-aktivt hålla kontakt med vissa individer - men det blir inte alltid besvarad tillbaka, vilket sänker självförtroendet ytterligare att med man "inte är bra/viktig nog". Tyvärr så upplever jag detta även med ett par kusiner, så ouch.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Inga problem, jag är 37, hyfsat introvert och har familj med tre ungar. Träffar morsan och brorsan rätt ofta och hör ifrån ungarnas 10-tal kusiner. Till farsan blir det tyvärr ofta bara något 2 timmars telefonsamtal i halvåret. Resten av släkten träffar jag på jul, påsk och midsommar. Sen har ju frugan familj som hör av sig var och varannan dag över FaceTime.
Jag har ett 5-10 tal gamla vänner som jag hör och umgås med ibland. Jag brukar försöka se till att träffa alla vänner åtminstone en gång var tredje månad eller i halvåret. Det kan bli bio, spelkväll, eller bara en kaffe. På sommaren och vintern så blir det minst en brädspelskväll, helst fler.
Får jag fritid vill jag helst spendera tiden själv för det är sällan jag har mycket egentid. Jag tycker nästan det kan bli för mycket av det sociala när man är farsa. Det är skönt när man hittar luckorna där huset är tyst.
En sak som händer före och efter 25 års ålder är ju att före 25 kan du räkna på fingrarna hur många som skaffat en tjej/familj som tar upp dess tid. De allra flesta är ungkarlar. Sen efter 30 är det tvärtom. Du kan räkna ungkarlarna på fingrarna, för de flesta du känner har skaffat tjej / familj.
Så är man fortfarande ungkarl efter 30 är det bara ett fåtal gamla vänner kvar i samma sits. Utav dessa är det väldigt många som är intresserade att också skaffa tjej / egen familj.
Värt att tillägga är ju att dina egna grabbar och brorsöner blir ju dina bästa polare på nytt! Jag spelar ofta med mina! Min stora grabb fyller ju 11 till hösten med.
Edit:
Nä, nu har jag suttit en halvtimme på skethuset, dags att gå ut och va social innan de blir förbannade.
Att skaffa barn är något som kommer, med mest sannolikhet, att ske inom en snar framtid med min partner, så förstår såklart att jag själv kommer hamna i sitsen där man prioriterar sin familj. Jag gissar att jag kommer också känna för att vara själv när jag väl får en lucka med tid, då jag brukar behöva det också om än jag gillar att umgås med vänner.
Har man umgåtts med en grupp vänner sen skoltid eller så blir det skillnad på hur mycket man umgås i takt med att livet förändras, ibland kan det vara oerhört frustrerande om man är i olika faser i livet. Det är skillnad på hur mycket jag sitter på discord, spelar och tar kontakt med vänner, framförallt sen jag skaffade barn. Man har dels inte lika mycket tid över rent naturligt och så hamnar liksom lite i en lunk där man blir tidsblind. Ibland kan jag liksom komma på mig själv med att inte ha pratat med nära vänner på en månad.
Jag förstår att det kan verka arrogant för den som inte är i samma situation men det är inte för att man bryr sig mindre, det är för att fler saker måste få plats på samma begränsade tid. Se det så här: när man har barn hemma så tar det tid och energi även om man älskar dem, oftast har du en relation med en partner som du behöver jobba på för att den ska hålla så det behöver du se till när ungarna gått och lagt sig, du behöver jobba och sen gärna ha en stund för dig själv också med något som ger dig lite energi om du hinner. Mitt i allt det där tänker (i alla fall jag) man ofta på att "just det ja jag borde skriva/ringa" men det händer 1500 saker innan man är på en punkt där man har tiden så det försvinner ur tanken igen. Det är ett svårt pussel och det är ibland svårt att förstå varandras vardag och förutsättningar. Det ska tilläggas att jag har varit på båda sidor om detta problemet och jag förstår absolut hur du känner men mitt tips är att försöka att inte ta det personligt om du får höra av dig mer än dina kompisar hör av sig till dig, annars schabblar man bara iväg vänskaper för att man är för stolt eller tror att ingen vill ha med en att göra
Känner igen mig mycket i det du skriver. Inte då med mig själv utan med andra som är i det läget då de inte har tid att höra av sig lika ofta. Givetvis så förstår jag ju såklart varför det är så, men känns ändå trist att inte kunna åtminstone höra av de någon gång då och då. Men jag instämmer i det du säger, att man inte ska schabbla bort vänskaperna.
Du blir äldre, du tappar vänner, vissa flyttar långt bort, andra skaffar familj och prioriterar det, andra känner du att du inte längre har något gemensamt med och värre är att en del dör.
Det kallas livet. Går inte att göra så mycket åt det. Sociala media håller väl liv i det lilla socialliv jag har. Men den stora mängden interaktion får jag med främlingar på t.ex. FZ, Reddit och Mastodon som jag har delade intressen med, de flesta av mina vänner har i princip slutat spela spel.
Förstår vad du menar helt klart. Har själv förlorat ett par vänner under årens lopp, vissa utav naturliga orsaker men även andra som man undrar vad som egentligen hände med de.
Till er andra i tråden så får jag tacka så mycket för era svar. Det ger väldigt mycket insikt i hur det är att vara vuxen (läs: äldre). Vill någon fylla på så är det bara att göra det!
Jag är i samma sits som dig, bara äldre. Är snart 40 år gammal med sambo och två barn och det är väl tyvärr ungefär där som min sociala umgängeskrets slutar.
Som person har jag alltid varit någorlunda introvert och hela livet har jag väl egentligen haft 2-3 väldigt nära polare i stället för ett tiotal som jag känner ganska bra vilket gjort att det märkts så pass mycket mer när man tappat kontakten med någon av dem av olika anledningar. Under de senaste tio åren har mer eller mindre samtliga även skaffat barn och flyttat iväg då de inte vill bo kvar i Malmö med småbarn. Skulle jag granska mina tre "närmsta" vänner nu befinner vi oss i två olika länder och tre olika kommuner i Sverige vilket omöjliggör all typ av spontant umgänge.
Den förändring jag kan se hos dem är att samtliga nu i stället umgås med nya människor i områdena de flyttat till då det givetvis är bekvämt att slippa ta sig så långt när man ska asa med en hel familj. De är ute och reser med familjer de träffat i mammagrupperna, de håller grillkvällar för folk de stötte på på öppna förskolor när barnen var små, de åker på utflykter med barnens klasskompisar och deras föräldrar och de spontanbjuder in grannarna på en grillkväll när de får ögonkontakt över häcken. Tyvärr valde vi att inte delta i mamma-/föräldragrupper, att inte gå på öppna förskolor med våra barn eller andra sådana aktiviteter då vi inte är jättesociala någon av oss, vi trodde väl naivt att ens gamla umgängeskrets skulle kvarstå vilket nu bitit oss i ändan rejält. Tilläggas till detta kan göras att jag inte har någon form av sociala medier heller - inte Facebook, inte Instagram, inte Twitter, inte Snapchat, inte TikTok eller allt vad det heter - vilket inte gjort underverk för min förmåga att bibehålla kontakten med dem jag velat.
Så kvar på sidlinjen är jag och min sambo, två ganska introverta människor, i en stad där vi inte längre har några vänner och knappt något umgänge. Vissa kallar det för en naturlig del av livet men jag, likt dig, saknar det något emormt och mina egna (före detta?) vänner påvisar att det inte är något som är oundvikligt heller. Om du är villig att ta emot ett råd från en främling på internet skulle jag absolut säga att det är värt att vara den som alltid tar kontakt och försöker styra upp tillställningar. Oavsett om det är en fotbollskväll med öl och pizza, en middag tillsammans med era respektive, en utflykt till skogen med familj, en brädspelskväll eller bara att sitta på er föredragna spelplattform på skilda orter och snacka skit medan ni spelar. Jag var passiv och tog inte tag i det när jag märkte att vi sågs alltmer sällan och nu har några av oss haft semester parallellt under fyra veckors tid utan att varken ses eller höras och den enda som egentligen lider av det är jag.
Före pandemin kunde det vägas upp till viss del av att träffa folk på kontoret där man fick en liten social boost, men två år av 100% arbete hemma och nu därefter 60-80% arbete hemma har effektivt tagit död även på det.
Blev kanske lite offtopic och gnälligt på slutet men det var ganska skönt att få skriva av sig
Jag är 37 år och singel. Något som jag har vait i princip hela livet (singel, inte 37).
Jag tycker att en av dom bästa sakerna med att bli äldre är att jag kan göra som jag vill. Jag behöver inte längre gå på sociala tillställningar för att jag känner att det är vad personer i min omgivning förväntar sig av mig. Jag föredrag att vara hemma för mig själv och spela online med några vänner ibland eller åka och besöka föräldrarna en helg i månaden eller så.
Sen har jag på senare år insett att jag förmodligen är introvert. Vilket är något av ett problem eftersom jag för tillfället har mycket kundkontakt genom jobbet. Det har gjort att jag ofta bara vill släcka ner och sitta tyst på kvällarna när jag kommer hem för att ladda upp mina sociala batterier.
Kan varmt rekommendera att läsa boken ”Handbok för introverta” av Linus Jonkman.
Den tar upp det du beskriver med bra exempel och tips i varje kapitel hur man kan agera. Men också många av fördelarna att vara introvert i modern tid, vilket kan vara nog så viktigt så man inte tappar självkänslan.
Det du beskriver är iaf väldigt normalt, att om man har ett väldigt socialt arbete behöver man göra tvärs om privat för att fylla på.
Och tvärtom, om du vill/behöver vara mer social på fritiden kanske du bör se dig efter ett jobb som tillåter dig att arbeta mer självständigt och med mindre sociala interaktioner.
Kan iaf rekommendera boken, jag lånade den på biblioteket bara som e-bok.
Se livet som faser istället, sen är det inte enkelt att få nya kompisar som äldre, är väl främst genom idrott eller hobby som man får det.
Har dock kvar många vänner sen gymnasiet, kanske inte pratar och umgås varje dag men ringer jag någon så vet jag att de finns där.
Nu har ju i princip alla barn och familj och det är bara att respektera. Visst ibland tänker man tillbaka på hur gött man hade det men som sagt jag ser allt som faser.
Just nu är jag inne i fasen småbarnsåren där man får ta hand om sina ungar några år tills de blir självständiga (kan överleva en dag utan att man behöver fixa något). Så säg om 3år för min del så kanske jag och frun kan börja hitta på saker själv som tex ut och käka, sitta hos bekanta osv.
Längesen jag skrev en tråd, men har känt länge att jag har velat att diskutera en (i mitt huvud åtminstone) ganska knepig fråga.
För att ge lite bakgrund innan jag ställer frågan, så fyllde jag rätt nyligen 30 år, som bara i sig känns smått otroligt (vart tog de åren vägen?). Jag var själv rätt orolig att jag skulle finna det jobbigt att bli så gammal, men det känns som att det har gått bättre än väntat!
Det jag då grubblar över är hur den sociala biten utav livet ändrats när man börjar komma upp i åldrarna. Det jag då har känt är att man umgås och/eller hör av sig allt mer sällan, då andra saker såsom att skaffa familj, arbete eller annat tar upp mer och mer utav sin vardag. Ibland kan det kännas som att det är jag som måste initiera ett samtal för att få kontakt med kompisar.
Detta är såklart något jag förstår är en naturlig del utav livet, men det gör inte avsaknaden utav umgänge med vänner mindre för det. Jag kan ibland nostalgiskt tänka tillbaka när man satt hela umgängeskretsen på Skype/Discord och pratade och spelade. De gångerna är det väldigt lätt att känna att man saknar den där biten, nu när den händer alltmer sällan. Stundvis så kan det känns rätt jobbigt/tråkigt.
Nu bör jag ju tillägga att jag bor för tillfället i Japan vilket såklart bidrar till att det är svårare att ha kontakt med vänner. Däremot så vill jag ändå passa på att ställa frågan till er på forumet: hur känner ni själva? Tycker ni själva att det inte är några problem att umgås mindre med vänner för att låta andra saker att ta upp den tiden, eller finns det fler personer som jag som känner att de saknar umgänget med vänner ju äldre de har blivit?
Jag skriver väldigt mycket, ofta varje dag, med mina närmsta vänner på messenger. Det stillar mitt behov ganska mycket. Sen är jag 34 och de flesta av mina närmsta vänner är singlar eller har inte familj iallafall, så det resulterar väl också i att man pratar ganska mycket och kan planera att träffas osv, även om alla bor i olika städer.
Jag kan dock onekligen sakna ungdomens dagar ibland, då man hängde för "hängandets skull" flera gånger i veckan och kompisar inte hade så mycket andra åtaganden. Och inte minst alla LAN när man var runt 15. Den tiden kommer alltid vara ett väldigt speciellt minne.
Du kan kanske hitta nytt folk att hänga med på Discord? Jag vet många som är 30+ och som hänger/spelar på Discord flera kvällar i veckan.
46-årig extrovert singel med barndomsvänner från 7 års ålder kvar.
2007 gjorde jag ett livsavgörande beslut i att hålla mig singel livet ut och bara bry mig om mig själv, jobb och familj/vänner. Nu 16 år senare kan jag bara säga att jag ångrar ingenting. Folk undrar om jag inte är väldigt ensam och mitt svar blir att det är skillnad på att leva själv och att vara ensam. Nu på äldre dar har jag också försökt komma i fysiskt ok kondition.
Som svar på frågan om umgänget minskat sedan yngre dagar så är det nej
C-64, 64kb RAM, The Final Cartridge III, 5,25" 1541-II, WICO Bathandle <---In action Spelmusik
Introvert 40-åring. Blir bara socialt via jobbet och familj nuförtiden.
Vänner tycker jag är svårt på äldre dar. Speciellt om man inte är så snackig av sig vilket jag inte är.
Det var enklare som yngre, bara hänga på och så hittade man på något.
Barndomsvännerna har jag växt ifrån för länge sen dessvärre. Vi gled isär med tiden. Flyttade osv.
Lirar inte MP-spel heller så den vägen blir det inget.
Ser det bara som en del av livet och hur jag är som person. Det är som det är och det blir som det blir.
Som Spike Spiegel sa, Whatever happes, happens.
42 år och väldigt introvert. Har tappat kontakten med alla gamla vänner utom en men vi träffas max typ 1-2 gånger per år och har ingen kontakt med varandra i övrigt.
Sen har jag dock turen att personen jag jobbar tillsammans med har gått och blivit min bästa vän, vi umgås och har kul tillsammans hela dagarna på jobbet. På kvällar och helger spelar vi ofta tillsammans och umgås på det sättet. Har inget som helst behov av någon mer social kontakt än så.