Saknaden av barndomens ljuva dagar

Jag fattar och förlåt om det såg ut som om jag hånade det. Ville absolut inte det, ville kanske bara väcka upp dig. Lev här och nu. De var då, det var fint. Jag fattar, har säkert sånt men jag vill förtränga det och vara här nu.

Jag har prövat några droger genom livet, men aldrig besvarad kärlek. Dock kom jag nära ett par gånger men det tog nästan livet av mig. Jag har ingen sund relation till "kärleken" eller andra könet. Kanske har jag levt för mycket i mitt eget huvud och mina drömmar för att kunna relatera till sådant allmänmänskligt. Men det kanske kommer en dag då jag också lär mig.

Det kommer att komma, tagga ner bara, som sagt det finns för oss alla. Jag lovar dig. Kärlek finns för alla, det kommer alla få. Du med. Så är det bara. Vissa får vänta lite längre och det skadar ju inte om man är lite proaktiv,men hur som helst så kommer du och alla andra få uppleva det.
Jag är en gammal gubbe för dig, har varit både gift och förlovad ett par gånger. Jag vet. Alla har någon, men fy fan vad ont det kan göra sen... Konstigt nog så är allt värt den jävla skiten som kallas för kärlek.. Det är det faktiskt.

Visst saknar man den där mystiken och magin man upplevde kring livet som barn. Som vuxen ser man det praktiska i saker vilket inte är lika roligt. Utvärderar saker och situationer i för och nackdelar, risktagande etc. Kalkylerat. Saknar även tidsandan från 80-90-talet. Det var en helt fantastisk tid att vara barn. Det var även innan sociala medier och bredband så man umgicks på ett annat sätt än idag.

Vi fick tälta i skogen bredvid villaområdet själva när vi var typ 10-12 för det fanns inte på kartan att det kunde hända något farligt. Samhället upplevdes iaf säkrare minns jag. Nuförtiden skulle man nog inte våga det.

Jag är född sent 80-tal och kan ibland nästan drabbas av en extrem nostalgi till åren ca 1995 - 2005.

Världen kändes så otroligt spännande och magisk då. Det är lätt att tänka att det bara handlar om barndomens naivitet och nostalgins rosa skimmer. Men jag tror inte att det bara handlar om det. Särskilt inte om man var intresserad av spel och film.

Tänk på utvecklingen som skedde under dessa tio år. SNES och PS1 fram till PS3 och Xbox360. Ungefär tio år mellan, men skillnaden är enorm. I tillägg etablerades spelserier som dominerar än idag. Diablo, Warcraft, GTA, Resident Evil, Pokémon, Counter-Strike, Battlefield ja, listan kan göras lång.

PC-byggande, bredband, Lan-kulturen. Från att ha suttit och spelat max 4 pers så kunde man plötsligt spela mot en enorm mängd främmande människor. Världen öppnade upp sig.

Om man var intresserad av spel och upplevde det som att det väntade något spännande bakom varje hörn, så var det faktiskt för att det ofta var så att det väntade något nytt och spännande bakom varje hörn.

Jämför utvecklingen inom spelbranschen mellan 1994 och 2004 och sedan utvecklingen mellan 2014 - 2024.

Det som jag tycker gör att kulturen är så extremt ospännande idag är att det ofta känns som att någon 2005 sa ”STOPP! Från och med nu ska vi inte komma på något nytt inom spel, film och musik och bara göra varianter, uppföljare och reboots på sådant som släppts innan!”

Men man får försöka hitta nya intressen som gör livet spännande igen.

Nej fy fan. Inte återvänt till min hemstad på väääldigt länge. Var bara misär, sprit o knark.

Jag är själv nostalgisk in i absurdum, till en nästan skadlig nivå. Har alltid haft svårt att njuta av nuet och tenderar att se på det förgångna med ett rosa skimmer. Barndom är alltid barndom, där och då njöt jag av tillvaron. Inte minst eftersom min kära mor var dagmamma vilket innebär att jag gick hemma med henne och en hel del jämnåriga kompisar när jag var en liten knodd.

Sen började skolan och när jag kom upp i högstadiet längtade jag tillbaka till de lägre årskurserna för att undslippa allt det sociala det innebär att bli äldre. I gymnasiet längtade jag tillbaka till högstadiet, när jag gjorde lumpen avskydde jag det och ville tillbaka till gymnasiet för att många gånger därefter ha längtat tillbaka och önskat att jag knöt fler kontakter och tog lumpen på lite större allvar då det ju de facto var ganska kul.. synd bara att jag inte uppskattade det där och då. Jag vantrivdes under mina högskolestudier och hoppade av efter blott ett år, något jag givetvis ångrar i efterhand då staden jag bodde i gissningsvis inte är så hemsk som jag intalade mig där och då.

Jag är och har alltid varit en otroligt impulsiv person som utan egentlig eftertänksamhet eller diskussioner med närstående fattat beslut gällande att flytta 50-60 mil bort trots flickvän på min nuvarande ort, som ändrade mitt gymnasieval efter senaste ansökningsdagen bara för att jag läste en kul artikel om ett nystartat program som jag fram till dagen före inte ens kände till, eller som sagt hoppa av högskolestudier för att jag tyckte att staden jag bodde i då var ganska tråkig..

Min nostalgi är därför tudelad. Dels uppskattade jag nog livet mer förr, tycker inte att det här med att vara vuxen är någon höjdare faktiskt, åtminstone inte som det är för mig. Dels har jag en oerhörd önskan om att få göra om en handfull kritiska val i mitt liv som styrt det i helt fel riktning. I mellanstadiet bedömdes jag vara "mest sannolik att lyckas i livet" och fick högst "skuggbetyg" eftersom vi inte hade riktiga betyg då. I högstadiet fick jag sen högst betyg i klassen, något som även hängde med till gymnasiet. Det var nog få som där och då, mig själv inkluderad, som trodde att jag 20 år senare skulle harva runt på ett lagerjobb (trots studieskulder..), sitta i ett sunkigt renoveringsobjekt som jag knappt har råd med, ha haft stora missbruksproblem, kunna titta tillbaka på ett 15-årigt förhållande i spillror och ha barn med diagnoser. Men livet är visst fullt av överraskningar!

Så nog fäller jag också ofta en tår när jag är ute och går och råkar passera de kvarter där jag växte upp och ser andra små knattar i 7-10-årsåldern leka på gatorna.

Klart man kan sakna vissa saker men varje tid har sin charm.
Däremot är det ju så fantastiskt när man själv får barn när dessa får uppleva saker på nytt. Det är ju den känslan man kan sakna mest upplever jag att man aldrig får uppleva något för första gången.

Det var mycket lättare att vara lycklig ovetande om världens tillstånd innan sociala medier. Det är ibland verkligen svårt att se världen som magisk och härlig när man känner till hur det står till där ute.

Jag växte upp i en fantastiskt härlig småstad där jag hela barndomen och tonåren kunde driva runt fritt hyfsat ovetandes om allt som skedde runt om i världen, förutom via nyheter som man såg på ibland. Vi hade våran lan, våra spel, vår videobutik osv.

Jag upplever det som att barn idag via TikTok, Instagram och snapchat redan vid en väldigt ung ålder blir medvetna om allt skit som händer i världen.

Jag arbetade som högstadielärare i många år och upplever att barn idag redan i en tidig ålder betraktar världen som ganska obehaglig och kaosartad på ett helt annat sätt än vad jag och mina vänner gjorde.

Samma här, född -89 och kan sakna LAN, filmkvällar och när jag byggde dator med en kompis från skolan. Det var i stort sett vad som gjorde mig social och när internet tog över det mesta har jag blivit mer isolerad i mig själv. Och spel är ju inte vad de var då riktigt. Cod 1,2 och 4 är ju mästerliga och vad den serien blivit idag är ju rätt tragiskt. Säkra kort och mest till för att vara vinstmaximerande. Förstår att spel är produkter som ska tjäna pengar, det är vad vissa lever på, men det blir rätt dött när de inte har något av magin som tidigare spel. Spel, och filmer, kan ju ha själ och hjärta även om de är kassamaskiner. Så har det ju egentligen alltid varit och måste fortfarande kunna vara så.

Ja, sociala medier ger mig ibland ökad ångest när man ser så mycket skit som händer med krig och svält och elände överallt. Internet ger en tillgång till så mycket direkt samtidigt som det händer att vi inte hinner filtrera någonting och ge det någon eftertänksamhet. Allt är live, alltid. Chocken jag hade när jag hörde på radion hem från skolan om 9/11-attackerna, för att sen sitta framför tv:n hela dagen och kvällen och kolla nyhetsinslag, är ju vad vi bombarderas med ständigt nu så det är inte konstigt fler mår dåligt och har mer och mer ångest.

Intressant tråd! Det verkar som flera här nästan verkar lite smådeprimerade, eller? Om ni känt er så här under en längre tid rekommenderar jag att prata med någon IRL, det hjälper! Faktiskt. Jag finns här på PM också. ♥️

Jag är själv en supernostalgisk person. Bor numera i min barndomsort igen och får nästan varje dag korta, snabba flashbacks till saker jag gjort eller som hänt när man var barn eller tonåring, när man vandrar samma vägar som då.

Det är intressant att tänka och reflektera över vem man var då, vem man blivit nu. Vem man kommer vara imorgon?! Oftast tänker jag tillbaka till saker med en ångestblandad förtjusning, man minns både de extrema topparna och dalarna. Fy fan, det var tufft ibland. Att bli gammal och mer livserfaren har för mig betytt mer stabilitet, den där bergochdalbanan som var intensiv som fan i 13-årsåldern är numera mer en chill nerförsbacke. Jag brukar tänka att allt bra och dåligt som har hänt ändå gjort mig till den jag är idag, så får försöka vara tacksam över det. Vet inte hur det hade kunnat vara på något annat sätt för jag har bara levt ett liv utan reloads, lol. Har många gånger gjort stora misstag eller gjort stora livsval utan att kanske alltid förstå där och då vilken impact de skulle ha. Men så är ju livet, liksom. Oförutsägbart och oberäkneligt. Hade lätt kunnat vara så otroligt annorlunda. Kanske bättre, kanske sämre. Vem vet?

Känner mig rätt trygg i att saker och ting worked out jäkligt bra ändå, på det stora hela.

Visst kan man tänka tillbaka till saker och sakna vissa grejer, men på det stora hela är jag så sjukt nöjd och tacksam över dit jag kommit idag. Älskade att växa upp på 90-talet och det var magiskt på alla sätt, men samtidigt har jag en partner, fyra barn och ett gött jobb idag. Visst, ofta slitigt i småbarnsåren, men livet går fan från klarhet till klarhet hela tiden. Det förflutna hade sin charm, men kan inte påstå att jag skulle föredra det mot vad jag har idag.

Om man känner att man hamnat i en situation som är svår eller orättvis, mycket handlar om att försöka hitta en acceptans. Påverka det som går och försöka leva med det som ev inte går. Saker och ting kan alltid bli bättre, oavsett hur det kan kännas just för stunden.

Vissa specifika grejer kan jag sakna som tusan (Generation Zero gav mig verkligen värme i nostalgihjärtat), jag samlar på serietidningar (Kalle Anka i lite olika varianter) och när jag köpt mig ett par Joakim-tidningar från 90-talets början (90-91) häromveckan såg jag en Commodore 64-annons på första uppslaget, och det var jäklarimig mysigt. 16 färger, tänk! Eller att se något gammalt reklamuppslag för Hemglass eller GB.

Jag tror personligen det ligger lite i det @Kavakava83 säger - att en del av nostalgin är att få uppleva saker för första gången eller medan det fortfarande var nytt.

Överlag känner jag nog att det är lätt att se historien med rosaskimrande glasögon, det var en hel del som för väldigt många var sämre på många sätt för 20-30 år sedan också. Däremot kan jag ibland fantisera om vad jag skulle göra om jag helt plötsligt befann mig ~1990 med de kunskaper och förmågor jag samlat på mig, och med de ekonomiska förutsättningar jag har idag. Vilka bekvämligheter och finesser från nutiden skulle jag sakna? (Appar i telefonen? Glöm det. Bankärenden exempelvis görs på banken eller posten. Beställa grejer? Postorderkataloger och postförskott, here we come! O.s.v. o.s.v.) Och bara tanken på bilar utan A/C och med radio+kassettbandspelare som enda musiklösning får mig att våndas... Men det är många sömnlösa nätter som fått timmarna att gå lite fortare alt. i bästa fall fått John Blund att hälsa på med sådan hjärngympa.

För egen del vill jag absolut inte vara liten igen. Men jag förstår första inlägget till fullo. Det är skillnad på att vilja vara barn och att vilja ha ett så okomplicerat liv som möjligt. Jag är väldigt nostalgisk till åldern 9-11 år. När man blir ca 12-13 började man helt plötsligt delas in i olika sociala grupper och en del av barndomen dog. Det började även spela roll hur man presterade i skolan och i sport, hur man klädde sig etc. När man var 8-10 år kunde man som Majoren skriver bara leka och uppleva magiska äventyr i skogen etc.

Jag tror att vi som var barn precis innan internet får en väldigt skev nostalgisk syn. Det är så otroligt annorlunda mot hur det är att vara barn/ung nu.

Det låter gubbigt men måttlighet är en dygd. Vi är uppväxta med extrem måttlighet. Några få filmer och spel fanns att tillgå, ingen streaming fanns, man visste inte mycket om omvärlden som barn. Nu har man FÖR mycket, vet för mycket. Ger iaf mig en lite bitterljuv nostalgisk känsla när jag tänker på barndomen

Jag tycker att det är tråkigt att man så ofta hamnar i en så binär diskussion. Som att man måste välja sida.

Som att antingen var allt bättre förr eller så är allt bättre nu. Men så är det ju inte. Det är en blandning.

Var spel ”bättre” förr? Det tycker jag inte. Många spel idag skulle fått mitt tioåriga jag att svimma tror jag om jag såg dem 1999.

Var spelindustrin bättre på att leverera nya upplevelser som kändes fräscha förr? Ja, det skulle jag absolut säga.

Jag saknar attityden och självförtroendet från förr. Man ville överraska publiken. Det fanns en ”Ni vet inte om att ni vill ha detta, men när ni sett trailern så kommer ni knappt kunna vänta på att få spela spelet”- attityd.

Nu är det mer ”Här har ni precis vad ni är vana vid och vill ha, fast lite bättre och snyggare”.

Fast jag håller absolut inte med om att spelindustrin/spelandet blivit "sämre". No way! Utbudet är enormt idag och det finns hur mycket som helst att välja mellan! Ofta mer lättillgängligt och billigare än någonsin förr. Samt att alla äldre spel finns ju också, plus det nya. Om man kikar på indie-spelen idag görs det så otroligt mycket nya och spännande grejer, smala och nischade och allt däremellan. Nog för att äldre generationer hade sin charm med, men det är knappast så att vi lever i en trött, innovationslös ålder vad gäller spel. Det är möjligen endast sant om man bara spelar AAA-produktioner, men om man tittar bortom det där så finns det precis hur mycket som helst att välja mellan. Personligen så undviker jag nästan allt som gäller free-to-play, live service osv, och jag tycker ändå att det släpps massvis med spännande saker så gott som hela tiden. Jämför detta med när man satt där 1992 med en Super NES och det släpptes typ 5 spel i månaden, max. Visst, många av de spelen är råkyliga klassiker idag, men utbudet är en piss i Mississippi jämfört med allt vi kan välja och vraka mellan idag.

Största skillnaden är väl kanske att vi blivit äldre och hunnit spela mer spel och vet mera. Vilket gör att allting inte känns lika fresh längre. Men det problemet är ju inte spelens fel, det ligger ju hos oss. Hade jag varit barn idag hade min hjärna exploderat av alla spel jag enkelt haft tillgång till via t ex Switch online, lol.

Det är ingen idé att blicka bakåt till tider som aldrig kommer åter. Finns inget man kan göra för att manipulera tiden och få den åter.

Det enda man kan göra är att blicka framåt till kistan och göra sina valen angående vägen som kommer leda en dit.

Längtar tillbaka gör jag inte, men visst minns man mycket med värme.

Jag och polaren Niclas satt och slog spikar i en planka under några veckor samtidigt som vi målade flaggor på den, uppriktigt övertygade om att vi höll på att bygga en båt som vi skulle segla till Spanien med.

Spelrelaterat så var det spännande att smyga hem från dagmamman jag gick hos för att lira Bubble Bobble i några minuter, innan jag och kompisen sprang tillbaka för att hon inte skulle misstänka något.

Kan inte påstå att jag hade en särskilt lycklig barndom. (Nej, jag tänker inte gå in på detaljer.)

Dock så saknar jag ändå vissa aspekter av densamma.

Ändå får vi alla dessa Remasters och Remakes på spel
Nämen tror det är rätt naturligt att man blickar tillbaka till goda minnen ibland och kanske t.om. blir lite ledsen att den tiden är förbi om det så är minnen från barndomen eller kanske ett förhållande som gick i kras. Är själv en Nostalgiker av rang!

Man ska inte slå nostalgi och minnen i spillror för andra människor, det har man inget för. Men jag tycker inte heller att man på allvar ska sörja (eller för den delen längta tillbaka till) sin barndom - om man nu inte har haft en uppväxt som faktiskt behöver bearbetas som ett trauma för att den var alldeles överjävlig. De flesta av oss tycker sig nog ha en rätt fin barndom i ryggen. Det är de där sandslotten och pulkabackarna och skogsäventyren som är fina att minnas. Men då är man också en vuxen människa som sitter och skarvar ihop minnesbilder för att de ska passa känslan man vill åt. Man minns pulkabacken, men inte hur ont i magen man hade över att behöva gå till skolan nästa dag, hur rädd man var för Tony som hade hotat en unge i 4B med kniv eller hur man plötsligt blivit smärtsamt medveten om faktumet att farfar en dag ska dö.

Man kan (förhoppningsvis) minnas sin barndom med värme, men det gör man ju med vetskapen om hur allting sedan blev - att skolan var en rätt skön tid, att kniv-Tony numera är din goda arbetskamrat och att farfar förvisso dog häromsistens men att hans liv trots allt var ganska gott ändå. De bekymmer som ett barn kan ha framstår lätt så triviala att man bara avfärdar dem, men ett barn kan ju inte sätta saker i perspektiv eftersom det inte har hunnit dyka upp nog med grejer i livet för att åstadkomma perspektiv med. Där och då uppslukade de där små bekymren ens värld på samma sätt som inkassobrev, vardagens tristess och ens barns hälsobekymmer gör idag. Det man saknar av sin barndom, det blir lätt en idealbild som man där och då nog aldrig egentligen upplevde. Den ideala tillvaron finns bara i teorin och det kan vara bra att komma ihåg det, tror jag.

Mina glasögon är definitivt rosa. ^ Den ultimata mackan beskrev det väldigt bra. Förutom det så utvecklades även det sociala. Allt i från Lunarstorm, MSN Messenger och att man nu hade mobiltelefoner där man sms:ade och ringde till varandra. Det bidrog mycket till att "dejtinglivet" kändes mycket mer spännande. Känns som att det har gått baklänges även där, med Facebook, Tinder m.m.

Personligen har jag aldrig efterfrågat dessa remasters/remakes. Köper väldigt sällan dessa. Det är väl oftast så att spelbranschen vill dra in lite snabba pengar för minimal ansträngning i dessa fall istället för att knåpa ihop något nytt. 🙂

Haha, kanske... Kanske inte! Mina barn spelar mer Mario och Zelda än Roblox, men visst märker jag att det börjar dra mer mot Roblox/Fortnite och de superstöriga "skräckspelen" som heter saker som Poppy Playtime och liknande hos den äldsta. Tydligen är det sistnämnda en het grej bland kidsen och han börjar ju komma upp i en ålder där det blir viktigare att spela samma saker som kompisarna. Men att jag lyckats styra in mina barn på mer "klassiska" spel har väl mer att göra med att de har en speltokig farsa, så mina kids är kanske inte så representativa för alla, hah. Märker ju att många av deras vänner verkar spela saker som känns väldigt olämpliga för deras ålder, men antar att de har föräldrar som inte själva har koll på vilka spel som är lämpliga.