LTTP: Min recension av Final Fantasy XVI

Final Fantasy XVI (Playstation 5)

Magin är borta

Final Fantasy XVI är utvecklat av Creative Business Unit 3 med Naoki Yoshida, även känd som Yoshi P, vid rodret. Yoshi P har främst gjort sig berömd som regissören bakom den hyllade MMO-satsningen Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, och det är väldigt tydligt i FFXVI var arvet kommer ifrån. Världen i FFXVI är indelad i zoner som påminner om de vi kan se i online-spelet FFXIV. Sido-uppdragens struktur påminner även de om ett MMO. “QUEST ACCEPTED” och “QUEST COMPLETED” med stora guldiga bokstäver får jag uppkört i nyllet fem gånger i kvarten. Sido-uppdragen i sig är helt menlösa strapatser av MMO-artat stuk, dvs. gå dit och hämta 3 grejer av det, springa och döda 5 stycken av det monstret, gå och prata med 10 olika personer som så klart är utspridda på helt motsatta sidor av stan. Ganska snabbt börjar jag trycka bort alla cut-scenes i sido-uppdragen för jag bryr mig verkligen inte, men jag vill ha det gjort eftersom jag är pedant. Och så fortsätter det ad nauseam.

Storyn i Final Fantasy XVI kretsar kring magins beskaffenhet i världen och hur den påverkar människorna som lever i den. Magi i FFXVI’s värld - som heter Valisthea - framställs som ett verktyg som kan göra gott men också ett ok som delar in folkslag i samhällsklasser, försätter människor i livslångt slaveri och drar ner Valisthea’s nationer i krig. Spelets protagonist, Clive Rosfield (vilket jävla namn! Jag tänker inte analysera det mer än så), och hans följeslagare ger sig därför ut på en resa (vem i helvete hade kunnat ana det) för att frigöra Valisthea från magins bojor.

Jag tänker inte gå in djupt på handlingen, men premissen känns intressant och oanvänd och världsbygget är genomarbetat. Abret är utförandet. Det finns mycket bakgrundsfakta att läsa i spelets lorebibliotek för den som orkar, men vem gör det? Om det krävs ett expansivt uppslagsverk in-game för att förmedla spelets lore så har man misslyckats. Detta fenomen såg vi redan i Final Fantasy XIII, och tog sig fullt uttryck i Final Fantasy XV som krävde att man tittade på en animeserie och en långfilm innan man påbörjade själva spelet för att man skulle förstå bakgrunden till spelets händelser.

Själva utförandet av spelets handling, och tillika manus, är ambitiöst men utdraget med perioder av ren filler. Intresset för hur det ska gå för karaktärerna svalnar och jag slutar bry mig efter en tid och vill bara komma till nästa boss. Det för mig vidare till min nästa stötesten jag har med Final Fantasy XVI. Det finns inte mycket att utforska i de olika zonerna på världskartan, utan allt spelande mellan bossarna blir transportsträckor till nästa boss. Jag har ingen anledning att hoppa av min chocobo och ta mig an fiender, så jag springer oftast igenom en ny zon fram till nästa boss eller dungeon. Ibland känns det som att jag spelar A Realm Reborn eller någon av dess expansioner när jag i disträ lunk och monoton takt färdas på kartan till nästa gröna quest-markör eller nästa dungeon. Begreppet “theme park mmo” gör sig påmint: en räls-liknande spelstruktur som moderligt för spelaren vidare från höjdpunkt till höjdpunkt, där allt däremellan mest är en nödvändighet. Som potatisen på julbordet, eller vaselinet i herrbastun.

Miljöerna ute i världen och i dungeons är stundtals vackra men känns sterila och livlösa, ofta i nyanser av brunt. Det är väldigt sällan det glimmar till, men när det gör det är det otroligt vackra och storslagna omgivningar jag befinner mig i. Byar och städer (spoiler: det finns inga större städer, bara mer eller mindre stora byar) figurerar mest som kulisser där endast utvalda byggnader går att gå in i. Likt föregående stycke går ‘en nödvändighet’ att använda även i detta sammanhang - vi förväntar oss byar och städer i ett Final Fantasy så de gav oss det. Men vart är Midgar’s rökiga gränder från FFVII? Vart är Lindblum’s slingrande gator och livfulla byggnader från FFIX? Vart är Rabanastre’s färgsprakande bazaarer och torg från FFXII? Atmosfär, stämning och utforskarlusta finns nog inte i Valisthea’s ordböcker, i alla fall inte i Yoshi P’s ordbok.

(Apropå ordbok så finns tydligen ordet “fuck” i spelvärldens kollektiva vokabulär, för det används i tid och otid av olika karaktärer. Jag vet inte om CBU3 var inspirerade av Game of Thrones och The Witcher, men det blir löjligt och påklistrad i sammanhanget. Som att de vill verka coola och rikta sig till en västerländsk marknad. En försumbar invändning kan tyckas, men det bidrar till att dra ner helhetsintrycket och gör att jag inte tror lika mycket på världen jag ser målas upp.)

Borta är också finessen och finliret i striderna som vi är vana vid i FF-sammanhang. Det finns inga status-påverkande attribut i spelet alls (poison, blind, silence, etc.) och sten-sax-påse-mekaniken med elementära styrkor och svagheter är helt frånvarande. Jag kan till exempel spöa en Bomb-fiende med eld-attacker, helt absurt kanske du tycker! Istället handlar striderna om att växla mellan olika Eikons och använda dess förmågor för att ta ner fiendens stagger-mätare och på så sätt tillfälligt inkapacitera fienden och öppna ett fönster för att dela ut extra mycket skada. Tankarna förs direkt till Final Fantasy XIII som också hade en form av stagger-system, med skillnaden att det var mycket bättre utfört och med större finess. Här blir det snabbt repetitivt och slentrian.

Jag tänkte även behandla ämnet FF-party och karismatiska party-medlemmar, ett signum som varit med sedan seriens begynnelse, men jag tänker hålla mig kortfattad för det finns inte mycket att behandla. Spelet innehåller party-medlemmar - ja - men dessa kommer och går under handlingens gång och går inte på något sätt att styras av spelaren, utan är helt datorstyrda. De kunde lika gärna inte varit där, för jag har ingen som helst koll på vad de gör under stridens hetta bland alla partikel-effekter och hetsig action. En nödvändighet. Punkt.

Valet att göra striderna mer avskalade och rent action-orienterade gör att vanliga strider och till och med de flesta bossar är tämligen banala företag att ta sig an. Det som ska vara spelets svåraste boss i DLC’t Echoes of the Fallen (för övrigt en av FF-varumärkets mest ikoniska hemliga bossar, låst bakom DLC - det är en annan debatt och tillika kamp som vi som konsumenter redan har förlorat för länge sedan) klarar jag på första försöket bakfull utan att anstränga mig. I övrigt är striderna roliga att spela och det är roligt att växla mellan Eikons och snabbt avverka olika specialattacker. Spelets höjdpunkt och drivkraft är striderna, men det känns olustigt att säga det för att som actionspel är Final Fantasy XVI mediokert sådant.

I form av övriga sido-grejer att ta sig an finns i stort sett bara spelets version av Hunts som vi sett tidigare i bland annat FFXII och FFXV, dvs. en uppsättning mer utmanande fiender som man måste söka upp och besegra för en belöning. Belöningarna är i form av material som jag kan crafta starkare vapen och utrustningar av. Jag har alltid uppskattat Hunts och det är också den sidoaktivitet jag har roligast med i FFXVI. Dock blir aldrig heller Hunts särskilt utmanande, förutom en enda boss som jag fick lägga åt sidan och komma tillbaka till långt senare när jag var mycket högre level och hade starkare gear. Annars gick det mesta av min troféjägar-karriär som på rutin.

Några andra punkter som jag har att gnälla på: det mesta av utrustningen är helt meningslös; fiender har överdrivet mycket HP; de episka och påkostade Eikon-bossfighterna är utdragna cut-scenes förklädda till buttonmash-fester som är omöjliga att förlora så länge man inte har uppmärksamhetsförmågan hos en vedklabbe.

Vi har så nått en paradox. Ett vägs ände. För Final Fantasy är inte jrpg längre. Final Fantasy XVI är ett actionspel med inslag av rpg. Så kallat “rpg-light” eller låtsas-rpg på svenska. En modern företeelse som vi har sett gång på gång i moderna spel som t ex God of War, Horizon, Ghost of Tsushima och Assassin’s Creed. Elementet tillför föga mycket för den spelmekaniska upplevelsen men finns där för att ge spelaren en illusion av progression, för att det är det marknaden vill ha. Hela kalaset blir till en cynisk kompromiss för den moderna spelmarknaden som resulterar i ett flashigt men button-mashigt spektakel som spelas utan insats och utmaning och är till enbart för presentationens skull och att få spelaren att känna sig cool. En travesti på modern designfilosofi. När eftertexterna rullar efter prick 60 timmars speltid är det men en bitter eftersmak jag stänger av konsolen. Inte bitterljuv, inte ‘bitter sweet’, bara bitter. Som en vidrig penicillin eller Gammel Dansk smakar. Men när smolken har lagt sig fem minuter senare medan jag slötittar på West Ham - Freiburg i Europa League känner jag bara likgiltighet inför det jag har upplevt. Final Fantasy har alltid varit ett “household name” för mig, en institution som jag slaviskt har köpt varje ny iteration av i decennier. Institutionens grundvalar håller på att krackelera i betongen och jag är inte längre så säker på att jag kommer sitta där med mössan i hand när väl Final Fantasy XVII rullas ut på röda mattan.

Om magin är på väg att försvinna i världen som Final Fantasy XVI utspelar sig i, så är den tyvärr redan borta för den som håller i handkontrollen.

Min poäng var att rpg-inslag skohornas in i spel som inte behöver det nuförtiden. Men i fallet med FFXVI så blir det lite den omvända situationen, där rpg-elemeten istället har skalats bort och kvar blir ett handlingsdrivet actionspel. Lite otydligt av mig kanske.

Men tack för feedbacken, och skippar gör du helt rätt i. 🙂