Spelögonblick som sticker ut
Många minnen har man men tar också en känsla från half life.
När man startar upp half life alyx, hör Valve's ljudintro, ser en gubbe med Valve handle i bakhuvudet.
Strax efter det klassiska kvinnorrösten man hör i högtalarna i City 17 och strax efter half life målas upp.
Man tänkte ÄNTLIGEN! och här står jag "mitt i det" ♥️
Jag tänkte exakt samma när jag starta det, ÄNTLIGEN! Nu behöver jag bara köpa ett VR så jag slipper låna...
Jag är mer än imponerad och det känns verkligen som the next level.
Text does not represent Mozart's life.
Alla server firsts boss kills i WoW: TBC var speciella, men om jag måste välja så var nog Kael'Thas en favorit, för den fighten var otroligt unik, något nytt och jävligt roligt, sen var det också jävligt mäktigt att döda Illidan och Kil'Jaeden dock, svårt att välja.
I single player måste jag nog säga Skyrim, jag spelade otroligt få single player spel men Skyrim öppnade mina ögon för vad ett bra RPG kan ge, jag minns fortfarande hur jävla immersed jag var, jag slet mig inte ifrån spelet på 15-16 timmar första dagen, musiken, känslan och världen var otroligt magiskt för mig. Om jag ska välja ett specifikt tillfälle så var det nog introt, det fångade in en direkt, man var ingenting, man visste ingenting.
Jäklar vad sugen jag blev på spela igenom det igen nu, har inte spelat mer än första säsongen. Kanske värt att plocka upp resten av serien nu
Jag spelade endast lite av season 2 när den kom, men tyckte ganska snabbt det inte höll riktigt. Inte vågat testa det igen sedan dess, men kanske värd en chans!
Man får tycka vad man än vill om Fallout 3. Men när man för första gången tog steget ut ur the vault är nog bästa introt till en spelvärld någonsin. Och får samma härliga känsla varje gång.
Man får tycka vad man än vill om Fallout 3. Men när man för första gången tog steget ut ur the vault är nog bästa introt till en spelvärld någonsin. Och får samma härliga känsla varje gång.
Om det är något bethesda har gjort fantastiskt bra för varje openworld spel de gjort så är det känslan när man först stiger ut i världen.
Precis samma känsla i Daggerfall när man äntligen kommer ut ur grottan och inser att man har hela världen framför sig.
Skönheten i både bild, ljud och story i The Witcher 3 sticker ut främst i minnet från nutiden. Det som fullkomligt oväntat nog matchar det är Valheim. Jag kommer på mig själv, som aldrig varit särskilt förtjust i den moderna retrogenrens pixlighet, att totalt glömma de kantiga omgivningen. Färgvalen, ljussättningen, naturen, ljuden och vädereffekterna skapar en realism som man omöjligt kan ana från bilder och filmklipp från spelet.
Kombinationer av dessa fortsätter att slå mig med häpnad kväll efter kväll.
Sista scenen/delen av Last of Us. Mind blowing. Jag fick pausa. Gå ut och ta lite luft och var helt amazed av hur spelutvecklarna hade fått mig precis dit de ville, att deras excellenta storytelling hade fått mig precis där de ville och jag lärde mig något nytt om mig själv.
Det var första gången jag verkligen såg tv-spel som något helt annat. Ett helt unikt medium för konst där de kan leverera känslor till spelare som inte går att hitta i något annat medium.
När man går ut ur Sewers (Elders Scrolls IV: Oblivion) för första gången och möter utsikten och inser vilka möjligheter som kommer erbjudas. Fantastiskt snygg grafik för sin tid och spelet är i övrigt ett mästerverk.
https://youtu.be/fuVtf5ems2Q?t=1131
En annan är såklart när jag för första gången spelar Giana Sisters på Commodore 64. Året måste ha varit 1989. Det var min första riktiga kontakt med TV/datorspel så den känslan var omvälvande.
Ett annat spelögonblick jag aldrig kommer att glömma var när jag och min bästa vän råkade hittade Happy End i Bubble Bobble på NES. Vi hoppade runt och skrek med hakan i golvet.
Detta efter att vi spenderat åtskilliga hundra timmar i spelet och inte ens kände till att det fanns ett alternativt slut (det var innan internets tid).
Man får tycka vad man än vill om Fallout 3. Men när man för första gången tog steget ut ur the vault är nog bästa introt till en spelvärld någonsin. Och får samma härliga känsla varje gång.
Verkligen! Innan man visste ett jota om spelet, det vara låg uppdukat som ett nervkittlande smörgåsbord av radioaktivt avfall, föruttnelse och en värld som tog lång tid att helt utforska.
Första gången jag landade på Zebes i Super Metroid var ett stort ögonblick. Regnet, tystnaden (innan man fångas av en övervakningskamera i Brinstar och rymdpiraterna får nys om ens närvaro). Fortfarande få spel som slår den atmosfären ❤
Ett annat minnesvärt ögonblick var Hydran i God of War. Innan dess hade jag aldrig upplevt något liknande till PS2 så jag blev helt golvad och när striden väl var över slog hjärtat små dubbelvolter. En perfekt första boss i ett grymt bra spel 🥰
Ett av mina bästa spelminnen är i spelet Operation Flashpoint (det ursprungliga) när man är ensam i en skog och eftersökt och jagad av fientliga trupper (vi snackar BMP's, insatsstyrka och helikoptrar) och ska försöka ta sig ut ur en krigszon.
SCARY STUFF!
Adrenalinet på högnivå.
Rollspelsguru
Community Developer på Sharkmob
fd. Sr. Community Manager på Battlestate Games
Om vi tar det generationsvis.
*NES. Hur obehagligt/läskigt Metroid var.
*SNES. FF III/6. När Locke försöker använda Pheonix för att återuppliva sin gamla flickvän.
*Playstation 1. Bosstriderna i Metal Gear Solid. Den mot Hind helikoptern. Eller slagsmålet på vraket av Metal Gear.
*Gamecube. Hela Resident Evil 4 är FYLLT av minnesvärda scener. Men knivslagsmål via QTE var sjukt häftigt. Och svettigt.
*Wii. Bossen i sista vanliga dungeonen.
Högt i skyn på en flygande l klättrar man upp i högsta byggnaden. På taket möter man en drake. Men klättrar upp på en hög spira med hookshotten. Och sen hookshottar sig fast i draken som flyger ännu högre. EPISKT!
*nyare? Kanske slutscenen i säsong 1 på The Walking Dead.
Introt till Mass Effect 2.
Om det bara gick att återuppleva det precis som det var första gången jag startade det...
Spontant känns det som en kandidat. Om inte, så Omega 4 Relay när man ger sig in till det okända.
Eller när man som pojkspoling fick lira detta.
Bara att navigera i menyerna och lyssna på episk jävla musik som man aldrig glömmer:
In peace, sons bury their fathers, in war, fathers bury their sons.
Mass Effect 2 intro, och början i Bloodborne när man puttar ut den stora grinden och observerar det visuella.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Half-life: https://youtu.be/4vFZ7PZ0bwc?t=7009
Hitman Blood Money: https://youtu.be/h5yBvzILcRI?t=249
Half-life: https://youtu.be/4vFZ7PZ0bwc?t=7009
Hitman Blood Money: https://youtu.be/h5yBvzILcRI?t=249
Shit vet precis vad du menar med HL och Hitman
Stora delar av Alan Wake kan också läggas till raden av speciella spelupplevelser. Inledningen är lugn och harmonisk, men så fort de har lämnat kaféet börjar man förstå att det kommer gå åt skogen för Alan.