Jag befinner mig i den fulaste byggnaden jag sett på länge och väl. Det är inget sammanträffande att det är samma svindyra, tältliknande arena som James Bond kanade på i The World is not Enough. #Nintendo är stora som aldrig förr och har råd att visa det.

Vad de inte har råd att visa är mer publikfriande spel som #Wii Fit och #Wii Sports. Kärntrupperna har länge yttrat sin besvikelse över speltorkan som drabbat dem och de bönar och ber dagligen om lite välvilja. Och mycket riktigt lyser casual games med sin frånvaro när Nintendo visar upp vad de har i beredskap för våren och sommaren. Istället har de laddat startfältet med #Super Mario Galaxy 2, #Metroid: Other M, #Sin and Punishment 2, #Warioware och störda pusselactionspelet #Fling Smash. Jag svarar med headbangande och dubbla djävulstecken.

Synden kräver sitt straff

Att få spela Super Mario Galaxy 2 och Metroid: Other M borgar för två vitt skilda intryck. Läs mer om dem i separata artiklar här på FZ (här och här). Vad som däremot kan avslöjas redan här och nu är att uppföljaren till creddiga Nintendo 64-shootern Sin & Punishment äger. Den #Star Fox-inspirerade shootern låter dig ta kontroll över antingen pojkspolingen Isa eller flicksnärtan Kachi. Enda egentliga skillnaden dem emellan är deras specialattacker (som laddas upp via konstant skjutande). Isa har en fet bomb som spränger halva skärmen och Kaichi kan mosa flera fiender samtidigt med ett uppbåd målsökande missiler.

Fullt ös, medvetslös i Sin & Punishment: Successor of the Sky.

Precis som sin föregångare är Successor of the Sky närmast skoningslöst. Banorna svämmar över med soldater, robotar och kusliga kryp. Kommer avskummet för nära inpå kan man istället för att hålla in skjutknappen peppra loss på den för att använda sig av en svidande svärdsattack. En smart lösning. Snabba, hektiska, galna strider kräver enkla tillvägagångssätt. Sin vana trogen levererar utvecklaren #Treasure på alla fronter. Speciellt bosstriderna står ut, även om jag om sanningen ska fram inte minns mycket mer än ett inferno av laserstrålar. Men det är så det ska vara!

När flingor slåss

Snubben som demar sockerchockpusslelactionliret Fling Smash är nästan lika pepp som spelet verkar. Glatt undrar han om jag är höger- eller vänsterhänt. Det visar sig nämligen ha effekt på spelet. Som högerhänt går man från höger till vänster i en sidoscrollande bana där man med Wiimoten ska klubba fram en geléklump och samla poäng. Är man vänsterhänt spegelvänds alltså banan.

Spelet känns till en början oerhört simpelt, mer som en Wiiware-titel än ett påkostat butiksex. Men jag lär mig snabbt att uppskatta det galna poängplockandet. Man måste hela tiden skynda framåt annars kommer en (godisälskande?) drake och tar en.

Notera det självgoda leendet. Tur då att Fling Smash nästan gör skäl för det.

Så länge Fling Smash inte släpps som fullpristitel är det definitivt värt att kolla upp om man är sugen på absurd och tokig pingpong.

Allt Wario kan göra kan du göra bättre

Nya Warioware D.I.Y. är tveklöst det intressantaste DS-spelet sedan #Zelda: Spirit Tracks. Här är det nämligen du som ska göra Warios minispel! Det visar sig ta ganska lång tid att själv skapa ett minispel så jag väljer att se på medan ett proffs dukar upp menyerna och botaniserar runt. Det ser onekligen väldigt komplicerat ut men det är omöjligt att inte se de vrickade möjligheterna med det här konceptet. Alla objekt kan dessutom ritas upp för hand i den #Mario Paint-liknande verktygslådan och man kan till och med sjunga in musiken själv.

Du bygger själv utmaningarna i Warioware.

Min bulvan trixar snabbt ihop ett peta-på-nyckelpigan-så-snabbt-du-kan-spel som... tja, väl inte är det tjusigaste jag sett. Med tanke på att spelen ska kunna föras över trådlöst till Wii-versionen (som “bara” är ett vanligt Warioware-spel, utan stöd för eget spelskapande) kan man inte heller nyttja mikrofonen, vilket är lite tråkigt. Det hindrar mig inte från att vara ganska så imponerad av vad utvecklaren #Goro Abe erbjuder.

Amerikanerna jublar, XL med på menyn

Innan jag packar ihop mitt pick och pack hinner jag också lägga mina labbar på en DSi XL och köra några varv i gamla #Mario Kart DS. En utförlig rapport läser du här, mina korta intryck är att den nya, närmast gigantiska skärmen firar stora triumfer men varför Nintendo envisas med att snåla med kameran är ett mysterium. Det är fortfarande 0,3 megapixel som gäller.

Jaja, man kan inte få allt. Det Nintendo ser ut att leverera i år är betydligt mer än vad i alla fall jag förväntade mig. Det finns hopp om framtiden.