Krig har funnits länge. Minst sedan år 2000, när Shogun: Total War släpptes. Möjligen fanns det redan innan också, jag får kolla upp det. Skämt åsido så verkar krig vara en av mänsklighetens äldsta uppfinningar. Nästa del i Total War-serien går ända tillbaka till antika Egypten och låter oss leva rövare i bibliska tider.
Riktigt gammal krigsföring står på menyn denna gång.
" Det lurar en del nya faror i Nilens vass"
Även om det kanske inte finns några grodregn eller dödsänglar – ni vet de där sju plågorna som Gud lät drabba Egypten i Gamla Testamentet – så finns det gott om andra eländen i Total War: Pharaoh. Då talar jag inte bara om att få sand i sandalerna, eller ens bara om risken att bli överkörd av en egyptisk stridsvagn. Det lurar en del nya faror i Nilens vass.
Jag fick testa tre slag på tre kartor i en förhandstitt nyligen, och vad jag fann var ett till synes klassiskt Total War-spel, fast med några nymodigheter. Mycket är sig alltså likt, med olika ledare som har sina specialiteter och som förfogar över olika sorters trupper. Dessa har också växlande uppsättningar stridslägen (så kallade ”stances”) som låter dem agera på skiftande sätt i strid. Till exempel kanske en viss enhet både kan anfalla med när- och avståndsattacker och då kan du växla mellan vilken sorts attack du vill att de ska använda.
Jag börjar spela på den första kartan, ett till synes ganska standard Total War-slag på ganska öppen terräng på några sanddyner och med en lummigare oas vid sidan av. Och jag gör ungefär som jag alltid gör med ett nytt Total War: jag bara skickar iväg mina trupper och ser vad som händer. Det är alltid underhållande att bara zooma in och titta på kaoset som uppstår. Efter några minuter händer dock något. En sandstorm drar in, sikten blir dålig och mina avståndsenheter blir plötsligt smått värdelösa. Så istället ber jag dem att rusa in med sina tillhyggen i högsta hugg.
"Du kommer se ut som en idiot."
När jag testar samma karta igen flyttar jag genast mina enheter till den lummiga oasen. När sandstormen drar in och fienden börjar röra sig mot oasen möter jag den vid trädgränsen och vägrar släppa in dem i lä. På en av de andra kartorna är det istället en åskstorm som drar in.
Vädret är inte det enda som påverkar enheterna, även olika sorters underlag och miljöer kan dränera dem på energi. Uthållighet är nämligen en ny mekanik och den påverkar dina enheters stridsvilja och effektivitet. Även rustning bryts ned, så i slutet av ett slag kan du ha utpumpade enheter med trasiga rustningar som desperat svingar för sina bara liv. Det gäller att undvika att vada genom träsk gassande sol, samtidigt som det är en bra idé att försöka lura in fienden i ogästvänliga förhållanden. Man ska helt enkelt inte göra som farao gjorde i Bibeln: om din fiende står på andra sidan av ett delat hav, spring inte ut i det, för du kommer bara drunkna. Vad värre är – du kommer se ut som en idiot.
En oas är en oas när det blåser upp till sandstorm.
I öken får man nyttja de skydd som erbjuds.
Huruvida de här nyheterna får Total War: Pharaoh att utmärka sig och kännas unikt gentemot sina föregångare återstår förstås att se. Risken med ett utmattningssystem är väl att det blir mer enerverande än kul i längden, antar jag. Vi får se helt enkelt. Mest hoppar jag att man i det färdiga spelet kommer att kunna adoptera en unge man hittar i vassen, som sedan förråder skiten ur en.
Fotnot: Total War: Pharaoh släpps till pc i oktober.
