The Maw i första Little Nightmares var ett undervattenskomplex. Mörkt, fuktigt, instängt. Nu sitter Six och nykomlingen Mono på en vit trädörr som flyter fram över ett stilla hav. Vid horisonten börjar enorma lägenhetskomplex framträda och de sträcker sig bokstavligen över oss. Trots att Little Nightmares II, liksom ettan, är ordlöst kan jag nästan höra Six säga:
"Mono, jag tror inte att vi är i The Maw längre."
Du var kanske med när Calle tog sig genom den mörka skogen? När han hittade en stuga, räddade Six, och flydde hals över huvud från den spöklika jägaren med sin hagelbrakare.
Nu har vi kommit ur askskogen in i skolinfernot, någonstans i Pale City. Skolan var och är ett helvete för många och kanske träffar temat därför extra djupt. Dörren in i skolbyggnaden är igenbommad men lyckligtvis (?) har någon knutit ihop flera lakan som hänger från ett fönster. Gissningsvis är Six och Mono de första barnen som flyr in i skolan snarare än därifrån.
Eleverna är livsfarliga men också av skör porslin.
Efter mörka skogen väntar en skola, men den är ingen barnlek.
Jag får smaka på tvåans säregna co-op, som handlar om att samarbeta med AI:n. Six häver upp mig på avsatser, och tillsammans stampar vi på en lös bräda för att ta oss genom golvet. Six spelar på ett piano för att distrahera en fiende som jag slår i tusen bitar med ett järnrör.
"Små flickor och pojkar av porslin som gillrat skolan med fällor"
Vi är förstås inte ensamma. Med snabba, närmast ljudlösa steg trippar de över golvet. Små flickor och pojkar av porslin som gillrat skolan med fällor. Hinkar på dörrar, gungande stekpannor och fallande skåp som dödar mig omedelbums om jag inte har ögon i nacken.
Och på tal om ögon i nacken: lärarinnan. Ikoniska antagonister var ett av Little Nightmares signum och skolfröken är definitivt inget undantag. Att smyga genom ett klassrum samtidigt som lärarinnan hårt låter den vita kritan slå mot den svarta tavlan får också hjärtat att slå. Målet är att nå en nyckel i ett förråd på andra sidan klassrummet. Allt går förstås inte som det ska. När jag bestiger bokhyllan för att få tag i nyckeln faller alltsammans mot golvet med ett brak. Jag hinner precis försvinna in i en låda när lärarinnan sticker in huvudet.
Lärarinnan tar sitt jobb på väl stort allvar.
Mono och Six på äventyr i Pale City.
Hon sträcker in huvudet lite till. Och sträcker. Och sträcker. Snart är hennes hals flera meter lång och ringlar sig runt i rummet. Det timslånga kapitlet har flera scener som naglar sig fast. En porslinspojke med dumstrut som kedjats fast i evigheters evighet. En dumdristig färd över takbjälkar med flaskor som alltför lätt faller, och påkallar hennes uppmärksamhet. En matsal som tar begreppet matkrig till en ny oanad nivå. Trial and error-konceptet dränerar mig då och då. Särskilt när Mono ska svinga tillhyggen är tajmingen bitvis galet svår att få till.
Och minsta misstag? Tack och hej. Tack och lov ser fördelarna ut att väga tyngre.
Stämningen fortsätter vara Little Nightmares styrka. Efter att ha varit jagad i skogen och en slagpåse i skolan står det klart att mardrömmarna fortsätter. Särskilt små är de inte heller.
Fotnot: Testet baseras på pc-versionen. Spelet släpps även till Playstation 4, Switch och Xbox One den 11 februari. Dedikerade Playstation 5- och Xbox-series versioner kommer under 2021.
