Överlevnad i We Happy Few handlar inte om muskler. Det finns ett slagsmålssystem, men det är simpelt och helst ska slagsmål undvikas helt. Det finns även ett craftingsystem, där du lootar material och försöker bygga ihop redskap och hjälpmedel som kan hjälpa dig i kampen för överlevnad. Även det systemet är dock relativt begränsat, och det med flit. Ditt främsta verktyg för att lyckas är din egen uppfinningsrikedom och analysförmåga. Din förmåga att läsa av omgivningen och förstå hur den fungerar. För att undvika angivarna måste du nämligen smälta in. Och för att smälta in måste du sätta dig in i hur samhället fungerar och hur de märkliga invånarna tänker.
Om livet är dig kärt väljer du en annan parkbänk att sitta på.
I början av spelet vaknar du upp i slummen. Utstött och förvirrad. Men du har finkläder på dig, som inte hör hemma i de här kvarteren. För att inte dra på dig sluminvånarnas misstankar är det klokt att ta på sig risiga kläder för att inte sticka ut. En enkel sak, men så lätt att missa eftersom vi spelare inte nödvändigtvis är vana vid att behöva tänka själva allt för mycket numera.
Det finns också en del underhållande samhällskritiska kommentarer även i de mindre detaljerna. Ju längre in i staden du tar dig, desto mer högteknologiskt blir det. Men inte nödvändigtvis i form av nyttiga uppfinningar. Istället är det dumma lyxprylar snarare än något som gagnar mänskligheten eller gör livet bättre. Och förstås allt mer avancerade säkerhetsanordningar som snarare finns där för att stänga ute downers, men även för att behålla kontrollen över invånarna. Det är inte skydd för folket utan för makten.
Angivare och paranoia
Det är en fascinerande och obehaglig värld som #Compulsion Games målat upp. Det är en lekfull mix av referenser som i deras händer får en alldeles egen atmosfär jag gärna vill utforska vidare. När jag till slut lyckas ta mig ur slummen in i ett något finare område väcker jag genast misstankar. Det stinker deppskalle lång väg om mig. Jag vet det, men än har jag inte lyckats knäcka världens koder så jag försöker desperat gömma mig från de ansiktsmålade galningarnas penetrerande blickar.
Men som utvecklaren själva poängterar – människorna du möter är inte onda. De är trasiga, hjärntvättade stackare som bara försöker hitta en fungerande plats i tillvaron. Och du är ett hot mot det. I alla fall är det så de uppfattar dig. Det är en bruten, tragisk värld, trots sin bitvis ganska lekfulla estetik.
Du kan crafta ihop bättre överlevnadschans.
I ren desperation smiter jag in i någon stackares hem. Han är inte glad över att se mig. När jag rusar upp på övervåningen för att kanske hitta något som kan hjälpa mig – jag vet inte vad men i det här läget griper jag efter halmstrån – så kallar han så klart på polis. Jag är inte lättskrämd av mig, men jag får panik när den ansiktsmålade farbror konstapeln bara sekunder senare kommer inrusande. Jag försöker försvara mig, men det är över. Det sista jag ser är ett maniskt leende och en batong som höjs och sänks om och om igen.
När jag vandrar hem mot hotellet i den kvalmiga tyska sommarkvällen tänker jag att jag har det rätt bra ändå. Och att de där kollegorna som förgäves köade hela kvällen för en glimt av Dark Souls 3 verkligen missade något.
