Vid första avspark drar jag en djup suck och konstaterar kort över ännu ett misslyckande och löftesbrytande från de japanska utvecklarna. Men efter ett par matcher börjar jag inse att jag inte alls spelar en ny upplaga i #PES-serien, #PES 2011 känns som ett helt nytt fotbollsspel.

Tempot är långsammare och spelet är mer uppbyggd på bollinnehav och att utnyttja det, än att lagen springer fram och tillbaka och byter av varandra i anfallsvåg efter anfallsvåg. Allra störst märks skillnaden i passningsspelet, som – liksom de flesta nya sportspel i år – är uppbyggt efter riktning och hårdhet i tillslaget. Du får vara extremt noga i hur du riktar styrspaken, samtidigt som du måste ha total kontroll över hur länge du håller in passningsknappen i avgörande lägen, annars blir du av med bollen. Det är irriterande i början, men är utan tvekan en vanesak. Efter några (eller snarare väldigt många, för min del) matcher börjar det sätta sig och du kan börja trixa med trasan på allvar. Förut brukade man säga att PES var lätt att lära sig men svårt att bemästra. I år är det svårt att både lära sig och bemästra.

Varenda passning är ett hantverk. Eller fotverk, menar jag.

Som vanligt i PESär spelmomenten uppbyggda mycket på realism. Är du i obalans, vilket du ofta är, får du väldigt sällan till ett bra skott, pass eller inlägg. Å andra sidan, är du ostörd och får tid att måtta dina skott går det att få till de mest spektakulära dunderstrutar. För en van Fifa-spelare kan detta upplevas som otroligt störande, samtidigt som de som vill ha hög realism i fotbollsspel förstår att man ofta behöver bygga upp anfallen från grunden och spela sig fram till riktigt bra lägen genom stort bollinnehav, snarare än att snabbt kontra fram sina lägen och skjuta så fort skottchanser dyker upp. AI:n, som det har varit lätt att störa sig på tidigare, är också rejält genomarbetad, och spelare stannar nu upp och möter svaga passningar i stället för att rusa bort från dem. Även om den inte är helt felfri och tar en del underliga löpningar då och då.

PES 2011 har försnyggats enormt visuellt. Jämfört med #Fifa 11 är matchgrafiken skarpare och klarare, och spelardetaljerna extremt korrekta och fräscha. Rörelsemönstren hos spelarna är väldigt realistiska, personliga och bra mycket graciösare än tidigare. Ett stort kliv framåt för den annars så haltande visuella delen av spelet, som länge legat närmast på PS2-nivå. En annan grej, som egentligen är en självklarhet, är att menyerna äntligen går att titta på utan att skämmas, och är faktiskt riktigt stiliga utan att vara komplicerade.

Äntligen menyer man inte kräks av blotta åsynen av.

Spellägesmässigt hittar jag få nyheter värda att nämna. Master League är sig lik, där du sköter ett lag från botten till toppen och tjänar ihop till spelare genom att spela bra fotboll. Tillägg i år till Master League är Europa League och Copa Libertadores, men annars känns mycket igen. Varför ändra ett vinnande koncept? I stället har #Konami byggt på med en onlineversion av Master League, som förmodligen kommer skapa beroende hos seriens fans när communityt väl fått fotfäste (det är ju än så länge inte så många som äger spelet). Become a Legend, där du skapar dig själv som spelare och jobbar dig till en framgångsrik karriär, är också kvar från förr.

Sim PES - bygg din egen dynasti!

För den som gillar pyssel finns det en hel del att sysselsätta sig med. Du kan skapa specialfinter som du kopplar ihop med en knappkombination, göra egna klubbmärken och ändra lagdräkter och till och med sätta dig in i stadionbyggen på rejäl detaljnivå (gräs, läktare, storlek, belysning etc). Taktikmenyn är också den genomarbetad och ger dig ett simulatormässigt upplägg där du drar och släpper spelare på den position du vill ha dem och har en rad taktiska drag att välja på innan matchstart. Förmodligen har Konami sneglat en hel del på marknadens managerspel, men det dömer jag dem inte för. Det är snarare bara positivt – exempelvis Football Manager har ju haft en fantastisk spelserie de senaste åren.

Taktiken är detaljerad. Bygg upp ditt lag precis som du vill ha det.

Onlinedelen generellt vid enstaka matcher (upp till åtta spelare i orankade matcher och fyra spelare i rankade) har också den varit ett gissel tidigare, men detta verkar inte vara några problem denna säsong. De matcher jag spelar är laggfria och smidiga. Men onlinevärlden är begränsad. Det går till exempel inte att dela med sig av de tidigare nämnda egna arenorna eller specialfinterna. Lite synd. Annars vore det helt klart ett steg in mot 2010-talet på ett område där Konami legat långt bak i tiden tidigare. Men det fundamentala – ickelaggande matcher – finns där i alla fall.

Men gräset är inte alltid grönt i PES-världen. Medan själva spelet numera strävar mer mot realism än tidigare, gör vissa delar av spelet det motsatta. Som de extrema tacklingar man tillåts utföra på spelare som inte deltar i själva spelet. Har en spelare slagit passningen är han lovligt byte för en tvåfotstackling med dobbarna före utan någon domarinsats. Domarna är för mig den enskilt mest irriterande delen i PES 2011. De är fruktansvärt petiga, både med frisparkar och kort, och vet fortfarande inte hur man pekar när det är hörna eller inspark. Det förstör mycket av upplevelsen för mig.

Givetvis måste jag även nämna licensdelen, där Konami ännu ett år drar det korta strået jämfört med jätten #EA Sports. Vi behöver visserligen inte dras med lustiga namn som Tomas Rosicly eller Ryan Gils, men att endast två (Man United och Tottenham) av 20 Premier League-klubbar är representerade är snudd på en skandal i Wayne Rooney-klass. Tyska ligan är inte alls representerad, även om man givetvis kan välja Champions League-finalisten Bayern München bland "övriga lag".

PES är rent fotbollsgodis! Nej skämt åsido, den här bollen är upplåsbart extramaterial.

Genomtaget är PES 2011 ett genomarbetat spel vars främsta framsteg skett på spelplanen, där spelkänslan är riktigt bra och realistisk jämfört med konkurrenten Fifa, som trots sin satsning på realism numer åter känns som ett arkadspel i jämförelse (på gott och ont). PES-seriens supportrar har återigen fått ett spel värt namnet, medan Fifa 11 återigen får rikta sig mot den breda massan som vill ha ett lättspelat och mindre djupt fotbollslir. Personligen väljer jag Fifa, detta för möjligheten att spela som Arsenal i stället för North London, och för att jag föredrar ett kvickare spel med ett skönare flow i anfallen. Men för de som vill ha ett mer realistiskt spel med mer passningsfiness och speluppbyggnad finns det nu ett helt klart fullgott alternativ. Till slut.