Med Tell Me Why bevisade Dontnod att första Life is Strange inte var en lyckoträff, och med Life is Strange: True Colors bekänner seriens andra studio färg. Visst, då och då faller det isär för Deck Nine. De prioriterar ibland fel. Till sist är jag dock både rörd och berörd.

"True Colors-färgen flagnar inte"

Trots att det saknar en trea är detta i praktiken "Life is Strange 3". Fem avsnitt som hänger ihop men som ofta också står stadigt på egna ben. Skillnaden är förstås att vi får alltihop på en och samma gång. Att vänta i månader på ett nytt avsnitt är inte toppen för motivationen. Känslor svalnar och minnen flyr. True Colors-färgen flagnar inte, och när vi får allt samtidigt anar jag också att teamet vågar ta ut svängarna mer. Tredje delen ägnas helt och fullt åt ett lajv. Staden blir fantasy och dess rara invånare blir monster, häxor, kungar. Överallt finns skatter och gåtor. Also: jrpg-strider i tur och ordning.

Det görs så fint och med sådan entusiasm att jag sitter med ett fånigt flin under ett par timmar. Klivet från en småstad omgiven av snöpudrade Coloradoberg till fantasy känns kort. Haven Springs är overkligt även bortom lajvet. Porlande forsar, blommor i alla färger, hjortar som betar.

Livet är... jättekonstigt.

Hemma?

I arkadhörnan: slå ihjäl tid och slå ihjäl dig.

Räkna med bråk.

Nya vänner.

Det är hit den unga vuxna Alex Chen kommer för att börja om, efter ett halvt liv på barnhem och den andra halvan i ett trasigt hem. Efter åtta år återförenas hon med brodern Gabe som skaffat sig ett försprång i Haven. Han hör hemma med människorna på ett sätt som för Alex är sci-fi.

På tal om overklighet: True Colors har precis som tidigare spel en superkraft. Alex ser känslor hos människor. Hon känner vad de tänker. En styrka, men också en börda för ilskan, sorgen och oron flödar in i henne när den här dörren öppnas. Hon tappar kontrollen. Ändå är min Alex inget offer. Jag kan i dialoger ringa in superkraften som en förbannelse och till och med undvika att prata om den. Men inte min Alex. Jag har spelat Life is Strange. För mig är det inte så konstigt.

Däremot tycker jag det fattats en del konstiga beslut. I vanliga fall är jag ganska spoilerhärdad men redan i första True Colors-trailern avslöjades en enorm vändpunkt. Än en gång påminns jag om att undvika trailers (i den mån det går, för det är ju delvis mitt jobb att kolla på dem).

Jag förstår varför. Berättelsen – och spelet – måste säljas. Priset är dock högt. Hela första avsnittet färgas av vad jag vet och jag tar också beslut därefter. Inte heller i resterande delar är balansen klockren. Mycket av intrigen ägnas åt ett mysterium, och ett ondskefullt gruvföretag som Alex och kompani vill störta. True Colors behöver inte det här mysteriet. Livet är mystiskt som det är.

"De mjuka indietonerna som följer henne blir också mitt soundtrack"

I stället är det i det lilla som det stora finns. En mormors hemlighet, en mammas börda och en ensamhet som mer eller mindre finns hos oss alla. Och så Havens stora original, Reginald McCallister den tredje. Käre "Duckie" som alltid har ett ömt ord över, som inte vet hur man författar sms på färre än 300 ord. Även han har demoner.

I allt detta finns Alex som försöker följa i brorsans fotspår och skapa sig ett hem. Jag tycker om henne. Jag känner igen mig i henne, även om jag vare sig kan kallas "ung" eller "tjej". Det finns det en slags universalitet i hennes sätt att vara. De mjuka indietonerna som följer henne blir mitt soundtrack.

Haven Springs är omöjligt vackert.

Lajv!

Det finns en slags samlarprylar, men de betyder något.

Alex har både två vänsterfötter och ett stort hjärta.

"Steph will remember this."

Life is Strange: True Colors uppfinner inte hjulet på nytt. Här finns en superkraft som kan missbrukas, och konsekvenser vi tvingas leva med. Små och stora beslut att fatta. Förtroenden att bygga och rasera. Saker jag gör som betalar, eller straffar, sig i slutet. Det finns också pigga idéer insprängda i det väntade. Haven är då och då öppet på ett sätt Life is Strange aldrig varit. Nej, det är ingen stor öppen värld men vi får chansen att pröva våra vingar lite. Spela lite arkadspel, ta del av (ja, på riktigt) några enkla sidouppdrag, och även fördjupa oss i Havens brokiga invånare.

True Colors är inte självklart som första Life is Strange eller Tell Me Why, men det är vackert. Det är också fult, sorgligt, ilsket och skärrat. Det är en del av ett liv – nej, flera – och det är här styrkan ligger. Det Stora Mysteriet™ fångar mig egentligen aldrig, för jag har nog med att leva ett liv.

Fotnot: PS5-spelet testat. Det släpps 10 september också till pc, PS4, Xbox, Switch och Stadia.