World of Warcraft: The Burning Crusade Classic

När Blizzard släppte World of Warcraft Classic sent 2019 var jag skeptisk – tills jag testade det. Jag blev förvisso aldrig någon nyfrälst spelare som tog mig hela vägen upp till leveltaket och började raida Ragnaros och gänget. Men det visade sig ändå att det fanns saker bortom simpel nostalgi som faktiskt gjorde det värt att återuppleva WoW, så som det såg ut innan alla uppdateringar och expansioner. Till exempel en tuffare svårighetsgrad, mindre handhållande och en känsla av att det var värt att samarbeta och prata med andra spelare även för att utföra helt vanliga uppdrag.

"Tuffare svårighetsgrad, mindre handhållande och en känsla av att det var värt att samarbeta"

Det har blivit dags för The Burning Crusade, spelets första expansion, att genomgå samma tidsresa. I detta nu öppnar sig den mörka portalen och låter classic-spelarna återvända till Outland. Jag gick in i spelet, klickade mig fram i karaktärseditorn och mejslade fram en grovhuggen trollmagiker. Och så började jag doppa tårna i det nygamla äventyret.

Jag sadlade upp på min trötta raptor och tog mig i långsam skritt ut genom portarna, iväg till zeppelintornet utanför staden, och hoppade på zeppelinaren till Stranglethorn Vale. En stillsam resa senare landade jag i djungeln. Därifrån tog jag flygtaxi till träsklandet Swamp of Sorrows. Upp på raptorn igen och red, som i sirap, genom hela Blasted Lands innan jag slutligen kom fram till den omtalade portalen.

Portalerna var få och tog tid att ta sig till.

Så här omständligt var WoW förr i tiden. Det fanns få praktiska portaler. De snabba riddjuren var förhållandevis dyra att köpa. Allting tog tid. Det fortsatte så på andra sidan portalen.

I det brunröda, torra och extremt fientliga Hellfire Peninsula-området tog jag mig an sedvanliga WoW-uppdrag som går ut på att samla bråte på marken och döda elaka snubbar och sno deras prylar. Min ömtåliga level 58-magiker fick passa sig för att dra på sig fler än en fiende åt gången, annars riskade han att dö. Uthålligheten var inte heller något att skryta med. Efter en eller två meningsmotståndare behövde han sätta sig ned och dricka i 30 sekunder för att återhämta sin mana.

Det är inte på något sätt en överraskning att det är så här att uppleva den gamla tidens The Burning Crusade. Det är samma speldesign som i WoW Classic, och det är fortfarande en smaksak om man föredrar det här långsammare och mer utmanande, framför det snabbare och mer lättillgängliga i moderna WoW. Jag inser snabbt att för min del så är det fortfarande det moderna som gäller. Jag får inte ut så mycket av att allting tar så lång tid och känner mig mest likgiltig inför alltihop. Det beror på att det finns en betydande skillnad mellan WoW Classic och TBC Classic. En skillnad orsakad av en stor, förbannad drake.

Deathwing gjorde kaos med hela Azeroth i Cataclysm-expansionen, som släpptes 2010. De ursprungliga zonerna ansågs vara gamla och förlegade, och Blizzard passade på att göra om dem allihop. Det blev mer strömlinjeformat, leveling-upplevelsen tajtades till och talangträden förändrades i grunden. Många av zonerna fick dessutom förändrat utseende, exempelvis klassiska The Barrens och Thousand Needles. Cataclysm blev på många sätt grunden till det nya WoW vi ser i dag.

Och sedan 2010 har vi alltså inte kunnat uppleva spelets ursprungliga områden så som de var alldeles i början. Därför blev nostalgifaktorn så hög när Blizzard återlanserade alltihop igen, i all sin mossiga gamla älskvärda prakt.

Samma sak gäller inte TBC. I alla fall inte för mig, som har spelat WoW till och från sedan starten. Expansionen finns nämligen kvar i spelet idag, världen och questerna praktiskt taget orörda. Att levla alts genom Outland har varit nödvändigt i flertalet expansioner, och är numera valbart. Det var senast för något år sedan som jag tog upp ett helt gäng med karaktärer genom Outlands inledande områden. Därför känns det inte nostalgiskt eller ens särskilt häftigt att återigen sätta fötterna i den dammiga Hellfire Peninsula-jorden. Jag var ju nyss här.

Men det är så klart någon alldeles speciellt med att vara på plats dag ett, när alla väller in i Outland. Att trängas och tävla om att döda mobs. Chatta med främlingar. Mödosamt samla rustning och vapen i olika dungeons, tills man är redo att kasta sig in i raids. För första gången om man missade förra TBC-tåget. Eller kanske för att se hur det känns att ta sig igenom expansionen ännu en gång, för de som var med när det begav sig. Jag fattar helt klart varför folk tilltalas av detta, även om det inte är min grej den här gången.

"Expansionen tog de där första modiga stegen mot nya WoW"

Historiskt sett är TBC också en bra och intressant expansion. Att få utforska spillrorna av orcernas hemvärld kändes spännande. Expansionen tog de där första modiga stegen mot nya WoW, men var samtidigt fortfarande stadigt förankrat i designen från vaniljversionen. Det var i TBC som paladin- och shamanklasserna slutade vara exklusiva för alliance respektive horde. Blood elves och draenei introducerades som spelbara raser. Arena-systemet i pvp gjorde entré. Flying mounts likaså. Och heroic dungeons. Med mera.

Den här kombinationen av gammalt och nytt får mig att tro att TBC Classic har potentialen att bli ungefär lika populärt som WoW Classic. Det ligger tillräckligt långt bakåt i tiden för att kunna stämplas som någon form av retro och nostalgi, och kliven framåt är inte så pass djärva att den tilltänkta målgruppen skräms bort av för många nymodigheter. De som gillade Wow Classic kommer förmodligen uppskatta TBC Classic också.

Om vi tillåts att redan nu blicka ännu längre framåt så blir det väldigt intressant i nästa expansion, The Wrath of the Lich King. Det var under den eran som WoW var som allra mest populärt, med cirka 12 miljoner aktiva spelare. Med allra största sannolikhet kommer även WotLK att få en Classic-behandling så småningom. Och där kan det finnas potential för ett ännu större intresse för Classic-varianten av WoW än vad vi hittills sett. Jag tror att det är en expansion som även vänner av WoW/TBC Classic kan ta emot med öppen famn, då spelsystemen och den övergripande designen fortfarande inte avviker alltför mycket från den ursprungliga upplevelsen. Det skulle i sådana fall vara introduktionen av dungeon fiender-verktyget som skaver hos vissa.

Den riktiga frågan är vad som händer när Classic-resan är framme vid Cataclysm?