Den har snubblat längs vägen, ibland hasat fram som en ni-vet-vad, men tredje säsongen av The Walking Dead går i mål med både hjärtat i halsgropen och hopp i bröstet. Det är bitterljuvt förstås men för en gångs skull i den här döende världen finns det en gnutta framtidstro.
Eller så förlorar du mer än vad jag gjorde. Telltale kritiseras ofta för att besluten i långa loppet inte spelar roll. I A New Frontiers elfte timme är det snarare tvärtom; minsta val kan vara skillnaden mellan att få uppleva morgondagen eller bli "bokstäver på en sten ingen vill besöka".
I sista avsnittet tar berättelsen ett bestämt kliv bort från uddlösa antagonister och historier som känns gjorda. Här är det istället Javi, Gabe, Clem och de andra individerna i fokus. Det brutala beslutet i fjärde avsnittet hänger fortfarande över Javi. Han valde en som skulle dö och en som skulle leva men utfallet blev det motsatta. Det är en i alla avseenden ansträngd situation.
Clementine tar saken i egna händer, sedan 2012.
Hej?
På ytan handlar From the Gallows om en splittrad grupp överlevare i en stad på randen till utplåning. De måste välja om de ska stanna och kämpa, eller fly och börja om.
Mest handlar säsongsfinalen dock om två bröder. Trots löftet jag, i rollen som Javier, lämnade till en döende far är det till en början oerhört lätt att svika det. Om och om igen. David gör det dessutom enkelt för mig då han beter sig som ett praktarsel. Men nyanserna börjar sippra igenom den sviniga ytan och inte bara börjar jag känna förståelse, utan är även redo för förlåtelse.
From the Gallows är genomgående skickligt berättat. Borta är det svarta och vita som präglat stora delar av säsongen och kvar finns en grå dimma jag famlar mig runt i. Alla beslut är inte vämjeliga men de är allesammans intressanta, även på ett personligt plan. Från att ha spelat The Walking Dead med känslorna utanpå har jag blivit kallare. Jag ser aldrig bakåt, bara framåt.
Säsongsfinalen är på flera sätt en historia om två bröder.
Clementine säger som det är, sedan 2012.
På väg mot något nytt.
Risken med bombastiska finaler i Telltaleregi är QTE i stora lass och dramatiska scener som är där p.g.a. säsongsavslutning. Det finns sådant även här och allt är inte bra. Att återigen smeta in sig med levande döda inälvor och vandra genom en zombieflock gjordes både i säsong ett och två.
Nej, The Walking Dead säger mer i det tysta, i det väloljade samspelet mellan människorna.
Och så har vi Clementine, ständigt denna Clem. Även om hon verkat i skuggorna har hon spelat en viktig roll i säsong tre, och i finalen ger hon ekon åt gamla sorger och svunna tider. Visserligen vill jag aldrig blicka bakåt – men för Clems skull är jag beredd att göra ett undantag.
Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även till pc, Xbox One och mobila format.
