Nu är det revolution på gång, konstaterar Rico Rodriguez. Igen. Efter att ha störtat diktaturer i Karibien och Sydostasien återvänder han till Medici. Men vila och sangria får vänta, för där hemma väntar ännu en Stalin-mustasch som skolkade när skolan undervisade i demokrati och mänskliga rättigheter.

General Di Ravellos järnhand tvingar det lilla öriket i Medelhavet att andas totalitarismens stank. Inte nog med det: han ämnar lägga hela världen under sina blankpolerade stövlar. Det är nog med bränsle på revolutionsbrasan för att vår hjälte ska riva igång ett enmanskrig som som får #GTA V att kännas som ett stillsamt parti schack.

På grund av den här envåldsmustaschen blir det varken rast eller ro för Rico.

Medici ska återtas, och det görs stad för stad, region för region i ett fritt sandlådeupplägg. Du följer berättelsens raka struktur om du vill, eller så ger du dig ut på otyglad upptäcksfärd i en värld som skiftar från soldränkta stränder till snöiga berg med hjässan i molnen. Eller så växlar du vilt mellan freeroamande och storytråden – valfrihet har en central roll i Just Cause 3.

En pinne i myrstacken

Änterhake och fallskärm ger Rico konkurrens om huvudrollen, och till dessa klassiska Just Cause-karameller har #Avalanche adderat genidraget wingsuit – ett tillskott som skalar tid av förflyttningssekvenserna. Skjut iväg haken och veva in dig, fäll ut fallskärmen för att få höjd och byt till wingsuit för att få fart på flygningen. När du lär dig växla mellan fallskärm och glidvingen kan du avverka rejäla sträckor, och även göra blixtsnabba men ändå mer kontrollerade nedstigningar än vid fritt fall.

Medici ses bäst från ovan. T.ex. med wingsuit.

Fysikens lagar ges åtminstone något att säga till om, så närmast flack glidflykt blir en slö historia. Horisontellt finns raskare förflyttningsalternativ, och det behövs i den massiva världen på drygt 30 gånger 30 kilometer. Ändå finns överallt saker som lockar, upptäckter att göra och strider att utkämpa.

Åtskilliga gånger har jag slängt ut ett bokmärke vid något viktigt ett par kilometer bort på kartan. Flera timmar senare inser jag att jag glömt ta mig dit. Som när jag hittar basen med stridsflygplan. Planen var att bomba en oljerigg till stenåldern, men en militärbas stjäl uppmärksamheten. Missilerna bäddar snart in den i tät oljerök, och när planet skjuts ner hoppar jag ur, fäller ut fallskärmen och låter raketgevär, granater och automatvapen dränka resterna av basen i eld och bly. Känslan påminner om när man som lite för liten fick tag på smällare och lät dem bygga om sandlådans leksaker till plastsplitter. Eller när man stack en pinne i myrstacken och såg hur det tog hus i helvete.

För snabbare förflyttning kan du öppna kartan – varför finns ingen minimap?! – och aktivera snabbtransport, eller sno eller spawna flygplan, helikoptrar, båtar eller bilar. Från befriade regioner snabbtransporterar du dig kostnadsfritt, men från konflikt- och fiendezoner får du betala med flares som dyker upp i områden där dina vapen sagt sitt. Samma med fordon och vapen: när du krigar till dig städer och militärbaser blir de tillgängliga via Rebel Drop, ett menyalternativ som får ett plan att släppa ner en container med fordon och vapen. Detta kostar beacons, som i likhet med flares dyker upp i spillrorna av din framfart, och tillsammans med en cooldown-tid på prylarna tvingas du tänka till om vad du behöver och när.