Få utvecklare har vattnat med så spridda skurar som svenska #Fatshark. Debuten #Lead and Gold: Gangs of the Wild West föll mig verkligen i smaken med en egensinnig onlinetolkning av vilda västerns dammiga konflikter, och både #War of the Roses och #War of the Vikings tillhandahöll stabilt krigande utan att briljera. Men så har de också lanserat den lovande men i slutändan slätstrukna svenskapokalypsen #Krater, axelryckningen #Bloodsports.tv och det högst medelmåttiga #Escape Dead Island. Så var på skalan hittar vi #Warhammer: Endtimes – Vermintide?

Anticimex Simulator 2015.

Med en lukrativ Warhammer-licens i högsta hugg har Fatshark kalkerat #Left 4 Dead-spelens pve-läge och draperat i ett fantasy-skal. Fyra spelare samarbetar för att ta sig fram i den krigsdabbade staden Ubersreik, men istället för hagelgevär, automatvapen och molotovcocktails använder de pilbågar, svärd och magiska stavar. Istället för en elak hord av odöda slåss de mot mot råttfolket skaven, som dock beter sig förvånansvärt mycket som just ilskna zombier.

Likheterna med Left 4 Dead-spelen är minst sagt slående. Minns du de infekterade motståndarna hunter, smoker, tank och spitter? De finns med här också, med nya namn och utseenden, men näst intill identisk spelmekanik. Vermintide känns som en ambitiös Left 4 Dead-modifikation – på både gott och ont.

Dvärgen Bardin ser sig förtvivlat om efter hjälp.

Ett spel där man så ofta slaskar runt i närstrid borde till exempel ha ett betydligt roligare stridssystem för ändamålet. Mina indieälsklingar #Chivalry: Medieval Warfare och #Zeno Clash gör ett utomordentligt jobb på den intima slagsmålsfronten, och Vermintide hade mått väldigt bra av att ta lärdom av dem för att göra upplevelsen mer indragande med flera olika manövrar. Nu är det i princip bara det mest grundläggande – snabbt slag, hårt slag och block – som finns till förfogande. Det duger för all del, men Left 4 Dead-mallen känns ändå inte helt optimal i sammanhanget.

[center]Ett rått klimat[/center]

På minuskontot hittar vi också opolerade partier med en del buggar. Jag fastnar emellanåt i objekt och ibland vägrar flyktfordonet att lämna banan när vi är klara. Balansen svajar rätt rejält under resans gång – från sjukt enkla delar till frustrerande svåra, även på de lättaste svårighetsgraderna. Detta är dock inget större problem om du har en skara trofasta vänner att spela tillsammans med.

Vad är ett fantasy-äventyr utan möjlighet till fet loot?

Liksom i de flesta andra onlinebaserade co-op-spel är Vermintide bäst med kompisar. I goda vänners lag blir spelets krav på koordination och samarbete mer av en saftig morot än ett hinder, och med en sådan inställning är det enklare att se de få men ganska fina nyheter Fatshark introducerar till konceptet.

De fem spelbara karaktärerna har alla olika förmågor och vapenarsenaler. Den stöddiga dvärgen Bardin kan använda svärd och sköld för att skydda gruppen, medan häxjägaren Victor använder både värja och dubbla pistoler för att göra processen kort med ohyran. Magikern Sienna avfyrar skadliga eldbollar, alven Kerillian är en mästare med pilbågen och empire-soldaten Markus är en hejare på tunga närstridsattacker. Att växla mellan kämparna ger variation i den stridslystna tillvaron.

Efter varje avslutad match (som man vinner) får man också loot och går upp i level – en typ av progression som säkert gläder kompisgängen som strävar efter att klara spelet på absolut tuffaste svårighetsgraden. Får du inte det du vill ha kan du som en sann dvärg ställa dig i smedjan och skapa nya prylar med dina oönskade föremål som virke.

Den berömda sista skärmdumpen.

Men det är trots allt på slagfälten som ett spel som Vermintide definieras. I mystiska gruvor, pittoreska byar och krigshärjade stadsdelar köttar jag fram och samverkar med mina medspelare för att utföra uppdrag, leta gömda skatter och förhoppningsvis rädda dagen. Att befinna sig mitt i ett hav av blodtörstiga råttor när ammunitionen sinar, samtidigt som en gigantisk och livsfarlig rat ogre dundrar in på slagfältet, är pulshöjande på precis rätt sätt. Paniken fulländas när packmasters använder sina snaror för att tillfångata mina vänner och spetsa dem på pålar. I dessa ögonblick, då Vermintide är som allra bäst, påminns jag om mina många fantastiska stunder med Left 4 Dead-spelen.

Jag blir dock inte fullt lika hänförd nu som då, av den enkla anledningen att jag redan spelat det här kors och tvärs så många gånger förut. Vermintide är som sagt en hyfsat oförändrad tolkning av Left 4 Dead. Onekligen en bra sådan, men som trots ett par nyheter inte tar formulan framåt tillräckligt mycket för att slå mig med häpnad. Ett underhållande skavenkrig med rätt Warhammer-känsla är det dock, och helt klart ett av de bättre spelen i Fatsharks katalog.