För Funcom har de senaste åren varit rena rama bergochdalbanan – exklusive topparna. Det har inte varit någon hejd på finansproblemen, tunga uppsägningsskov och uteblivna onlineframgångar. Därför är det inte svårt att förstå att man tar en annan väg än den uppkopplade.
The Park utspelas under en gråkall natt på nöjesfältet Atlantic Island Park. En mor, Lorraine, hör hur hennes son på kvicka fötter rusar in i det för dagen stängda tivolit. Hennes uppgift och således även din blir att följa efter och hitta honom.
The Secret World-konnässörer känner förstås igen namnet på tivolit. Mycket riktigt är det samma spöklika plats som i det konspirationstäta och ockulta onlinespelet. Parkens dunkla historia är bekant medan genren snarare är det motsatta för Funcom. Istället för att vara en oändlig onlinehistoria med tusentals spelare är The Park en ensam promenadsimulator som är över på knappa två timmar.
The Secret World-veteraner nickar självbelåtet åt namnet Carrie Killian.
Jag har varken problem med genren eller längden. Dessvärre är det just vad Funcom har. Där Gone Home och Dear Esther fyller sin ringa speltid med tankeväckande tematik och stämning så tjock att den går att karva i lyckas The Park inte vara mer än en sliten kopia av sånt vi sett till leda. Teamet förväntar att jag ska känna fasa inför flimrande glödlampor, knarrande ljud och hallucinationer av standardmodell. De förväntar sig att jag ska förstå det rimliga i att Lorraine åker i pariserhjulet eller genom en sagotunnel i en plastsvan hellre än att leta efter sitt bortsprungna barn.
Det är nobelt att Funcom vill vara subtila men resultatet är till en början bara abstrakt och ologiskt. Parken är klaustrofobiskt liten och bortsett från några effektiva (men billiga) gubben i lådan-moment är det inte mycket som griper tag i en längs vandringen mellan eller under attraktionerna. Mer rafflande är det att hitta dokument, rapporter och anteckningar som kastar ett fasaväckande ljus över tivolit. Allt är förstås inte vad det verkar vara och det finns hemligheter under ytan.
Räddharar och blodiga kaniner
Visst, att göra skräck av en tivolimaskot har varit "gjort" i gamer-kretsar sedan Silent Hill 3 gjorde räddharar av oss med sina blodiga kaniner. Ändå lyckas man bygga något otäckt av den där sabla ekorren. Berättelsen om hur han gick lös på ett gäng tonåringar medelst ishacka gör att jag aldrig kommer lita på Lisebergskaninen igen.
Till sist griper The Park tag om en, men för lite för sent.
Dock är det finalen – en nedstigning till ett personligt helvete – som är spelets starka sida. Den är tyvärr över på ett litet kick, är bitvis övertydlig men lyckas trots allt väcka känslor som den första en och halvannan timmen inte var i närheten av. Så dags då.
Det finns smartare skräck (Soma). Det finns mer effektiv fasa (Amnesia, japp, Frictional kan bevisligen sin sak). Och det finns betydligt mer rafflande vandringssimulatorer (Dear Esther, förstås). Om någon studio behöver roliga nyheter är det Funcom men när karusellerna slutat snurra tvingas jag konstatera att The Park inte är en sådan.
