Andrew K. Przybylski är en beteendevetare som forskar vid universitetet i Oxford. Han har genomfört en omfattande studie på 2436 pojkar och 2463 flickor i åldrarna 10 till 15 år, för att se hur spelande påverkar dem. Han har bland annat tittat på saker som social förmåga och hur nöjda de är med livet i allmänhet. Resultatet? Blandat.
Jämfört med icke-spelare så uppvisade de spelande barnen och ungdomarna bland annat mindre problem med hyperaktivitet. Men det förutsatte att de endast spelade mindre än en tredjedel av all sin lediga tid, och de som spelade mer uppvisade istället negativt beteende. Generellt sett gick gränsen vid tre timmars speltid om dagen – därefter blev de negativa konsekvenserna mer påtagliga.
Samtidigt påpekar Przybylski att effekterna – både positiva och negativa – i själva verket är väldigt små, och att spelande egentligen inte har någon större inverkan på hur barnen mår, om man jämför med andra aktiviteter. Studien visar att tv-spel har ungefär samma effekt som andra typer av fantasifullt lekande, till exempel med leksaker.
De barn som spelade våldsamma spel med högre åldersgräns visade inte heller upp några märkbart negativa effekter, åtminstone inte jämfört med våldsamma filmer. Det visade sig till och med att passiv typ av våldsunderhållning hade fler negativa konsekvenser än spelen.
Slutsatsen, även om den inte är glasklar, är att barn som spelar i måttliga mängder kan avnjuta positiva effekter, medan de som spelar väldigt mycket drabbas negativt. Effekterna är dock inte enorma och den allmänna oro som finns kring spelmediet är med stor sannolikhet överdriven.
Studien är komplex och kräver en rejäl genomläsning för att man ska kunna ta till sig resultatet till fullo. Den finns som gratis pdf för den som är intresserad. En sammanfattning går att läsa hos Forbes.
