Basen är grundligt rensad. Jag tar det som ett tecken på att det är dags att gå vidare. Men så går jag förbi en kasern, och givetvis tar jag en titt in genom fönstren för säkerhets skull. Det kan finnas serverhoppare där inne. Det gör det inte, men däremot skymtar jag en ryggsäck. Jag rusar in, och sluter min gröna jägarryggsäck i min famn. Nu är min utrustning komplett, inga banditer i världen kan stoppa mig.

Med min nya, smidigare ryggsäck joggar jag söderut mot Kamenka. Jag missar målet en smula, och hamnar på ett ställe som tidigare inte var en del av kartan. Längs vägen till ingenstans, strax väster om Kamenka ligger macken som gud glömde. Det är en liten bensinmack med en kiosk – och ett gigantiskt snabbköp! Jag kan inte tänka mig att de får många kunder, åtminstone inte förrän Dayz-gänget utvidgar kartan hitåt. Att de ska göra det tvivlar jag inte på. Jag har utforskat gator utan hus och en övergiven tågstation norr om kartans gamla gränser. Det här är bara ännu ett tecken på att det kommer mer.

Världen i Dayz växer så det knakar.

Tyvärr är den ensligt belägna butiken tom den också. Nu har jag färdats över nästan halva kartan utan att hitta någon konservöppnare – finns de ens längre? Jag börjar vackla i tron på den heliga konservöppnaren, trots att jag sett sådana tidigare. Det tror jag åtminstone. Kan jag ha hallucinerat fram dem på grund av vätskebrist?

"Jag börjar vackla i tron på den heliga konservöppnaren"

Efter att ha passerat de övergivna byarna Kamenka och Komarovo når jag slutligen Balota: den farligaste platsen på kartan och ett ökänt banditnäste. Att springa in på flygplatsen här är lika med en säker död. Men nya spelare spawnar i närheten och alla banditer vet om det, det är här det händer. Fast när jag säger banditer menar jag förstås psykopatiska mördare. Det är ytterst få av dem som bryr sig om att råna någon, de flesta skjuter bara ihjäl folk för skojs skull. Men nu är det min tur att ge igen och hämnas för alla gånger jag dödats utan anledning just här.

De hinner inte ens se mig

När jag försiktigt smyger mig in i staden är den tom. Ett par zombier står och hänger i solen, men nackas snabbt och tyst med min brandyxa. De hinner inte ens se mig. Jag sätter mig vid ett hörn mittemot ett hål i staketet som omgärdar flygfältet. Bakom det där hålet väntar förhoppningsvis idel serverhoppare och mördare. Och här sitter jag med hela ryggsäcken full av vapen och ammunition och tänker ta mig an dem. Men det slår mig att min plan har luckor. Om en stackars noob smyger in här, hittar en automatkarbin och kommer ut ur baracken med den i handen – ska jag skjuta honom? Är jag inte minst lika ond som de jag jagar om jag gör det? Det är ett moraliskt dilemma som jag förmodligen inte kommer att lösa idag. Jag får helt enkelt försöka att prata med folk först och skjuta dem om de lyfter sina vapen. Det får duga.

Jag går igenom kasernerna, smyger försiktigt och stänger dörrar bakom mig för säkerhets skull. Plötsligt är det bara norra sidan av fältet kvar, där administrationsbyggnaden och tornet står, med hangarerna mellan sig. Jag stålsätter mig inför den långa rusningen. Jag stoppar ner vapnen. Därefter tokrusar jag de tvåhundra meterna mot och in i byggnaden och slår igen dörren efter mig. Jag är säker. Åtminstone för tillfället.

Hallå?

En snabb genomsökning av den norra delen av flygfältet ger inte heller någonting. Jag hittar lite mer ammunition, men det är inte så att jag har någon brist på den varan just nu. Och ingen syns till. Normalt sett brukar skott höras här någon gång i minuten. Just nu är det tyst som i graven. Jag tar det inte som ett tecken på att jag är säker. Jag smyger omkring, betar av varje hörn med automatkarbinen redo och lyssnar spänt efter tecken på liv.

"Normalt sett brukar skott höras här någon gång i minuten. Just nu är det tyst som i graven"

Då hör jag det. Ljudet av någon som laddar om sin pistol. Det är för övrigt ett av få hörbara ljud andra spelare verkar göra just nu. Jag har aldrig hört fotsteg eller något från dem, bara det illavarslande ljudet av omladdning och ljudet av ätande eller drickande. Jag är på helspänn när jag smyger mig mot flygledartornet, där ljudet kom ifrån. Jag går försiktigt igenom det, kollar varje hörn. Ingenting. Jag smyger upp i tornet. Ingenting. Jag börjar tro att jag inbillade mig, eller att det var ännu en ljudbugg som de zombifierade kaninerna. Lite oförsiktigt börjar jag jogga mot öster, med tanken att jaga banditer i Chernogorsk istället. Jag är redo med vapnet, men eftersom jag har letat överallt är jag ändå inte beredd på det som händer.

Någon skjuter mig i ryggen. Av ljudet att döma är han extremt nära. Jag vet inte hur det är möjligt: han måste antingen ha undvikit mig hela tiden, eller så är han en serverhoppare som precis spawnade bakom mig. Det spelar ingen roll. Jag sjunker än en gång ned i det eviga mörkret, bara brutet av en liten vit text mitt på skärmen:

"You are dead."

Men imorgon är en annan dag, och bokstavligt talat första dagen i mitt nya liv.