Redan för två år sedan gläntande Warren Spector på dörren till spelmagi i #Epic Mickey. Resan till Wasteland, det trasiga landet för bortglömda tecknade figurer, är oförglömlig. För trots en rollbesättning med karaktärer som Musse Pigg, Kalle Kanin, Klarabella Ko och hennes Klasse genljöd sagan av vemod. Den hade doppats djupt i svärta och trots att Musse fyllde spelet med färg fanns det en sorgsamhet ingen thinner i världen kunde rå på.

Låt oss måla hela världen, lille Musse.

Men #Epic Mickey var inte bara underbart i sin trasighet. Det var också ett trasigt spel.

I de värsta stunderna var kameran ett helvete. Resten av tiden var den undermålig. Spelet som borde ha blivit den lilla musens stora comeback hindrades av ett tekniskt haveri och plattformshoppandet prövade tålamodet, om och om igen. Det kändes så onödigt, som om den stora musikonen var värd ett mycket bättre öde. Lyckligtvis får man ibland en andra chans – i alla fall om man heter Warren Spector eller Musse Pigg.

#Epic Mickey 2: The Power of Two tar vid efter originalets sagoslut. Ondskan har återvänt till Wasteland med förödande jordbävningar och en gammal antagonist (fast han säger att han är snäll nu) som ständigt brister ut i sång. Spector har målat uppföljaren med musikalnummer och klätt den i en minst lika angelägen och bedårande berättelse som senast. Den är en fröjd att uppleva, men till en början stjälper kameran mer än hjälper.

Från trasig till godkänd

Jag börjar äventyret med en Move-kontroll, vilket är en bedrövlig idé. Det är som att återse originalets sämsta sidor – med en intensiv ilska som en direkt påföljd. Men så greppar jag den konventionella kontrollen och något nytt tar form, något betydligt bättre. Vissa plattformshopp är svåra att tajma och en del storbossar lämnar en del kameraarbete att önska, men det är åtminstone en gedigen uppryckning.

Långörad som han är kan Kalle Kanin helikopterflygga med Musse i släptåg.

Att navigera genom eldlabyrinter, sönderfallande slott och regnbågstunnlar är oerhört stämningsfullt, men ibland aningens slätstruket. Äventyret tuffar på i lagom mysig i takt och jag nickar gillande och vaggas in en slags behaglig känsla. Men just sådär episkt namnet som skvallrar om är det sällan. Dessutom saknar jag paradoxalt nog en av Wii-kontrollens funktioner. Att sikta skarpt med penseln blir aldrig lika precist med styrspaken. Att välja den framför Move-stickan är givet, men lämnar mig också med en kompromiss som känns ledsam.

Men jag skakar snabbt av mig det slokande humöret när jag lämnar plats åt sagan med det stora hjärtat. Liksom sist är detta en historia att bära med sig länge och den här gången kan du göra den med någon du tycker om. Kalle Kanin (du känner honom troligen som Oswald, men Kalle Kanin är tvivelsutan ett snärtigare namn) kan med sin fjärrkontroll ta makten över elektriska grunkor. Co-op-känslan mellan kaninen och musen är stark. En särdeles tuff fiende kan Kalle försvaga genom att chocka honom varpå Musse studsar på plåtantagonisten och avslöjar den svaga punkten. Många pussel löses med samma "hjälper du mig, så hjälper jag dig"-tanke. Det är roligt, men personligen föredrar jag min Disney-resa utan splitscreen och där jag själv fattar och står för besluten. Men det är ju en smaksak.

Co-op Musse och Kalle Kanin emellan är spelets stora nyhet.

Och på tal om smaksak: precis som sist tvingar spelet dig att ställning till moraliska dilemman, som i sann Disney-anda för det mesta är övertydligt svarta eller vita. De har mer eller mindre verkan, leder Musse och Kalle Kanin längs olika vägar, till olika skatter och Wastelands invånare tycker mer eller mindre om dig beroende på dina val. Ska du måla världen eller sudda ut den? För en Disney-sucker som mig är valet aldrig svårt. Men den godhjärtade vägen kräver ofta lite mer, att du går en extra mil. Budskapet är lika banalt som fint.

Den långa resan innehåller också tvådimensionella strapatser med nostalgiska vibbar, men de är ofta så simpla att jag skyndar igenom dem. Mellansekvenserna är däremot djupt engagerande med en stil som för tankarna till klassisk Disney från 1940-talet. Det finns så mycket att tycka om, men spelet lever inte riktigt upp till sagan bakom den.

Det har sagts att Epic Mickey ska bli en trilogi och det gör mig hoppfull. Episka Musse har ännu inte levt upp till sin fulla potential. Jag hoppas han får det nästa gång.

Fotnot:. Recensionen avser Playstation 3-versionen. Spelet släpps också till pc, Mac, Wii, Wii U och Xbox 360.