Infamous 2

Jag har inte spelat #Infamous så mycket som jag vill. Jag lånade ut det och såg det aldrig igen. Men konceptet med en motvillig superhjälte som försöker ta sig fram i en stor och likgiltig värld fascinerar, så nu har jag tagit mig an tvåan. Och inser att jag nog borde ha gett ettan mer tid. Intrycket är redan från början att jag har missat något, att jag har slagit på tv:n mitt i ett avsnitt av Lost utan att veta vad det handlar om. Det tar några timmar innan jag känner mig riktigt bekväm med #Infamous 2:s story, som inte gärna släpper in den som inte varit med förut.

Men jag kan inte klaga på inledningen, som är minst lika episk som slutet på många andra spel. Huvudpersonen Cole McGraw måste använda sina elektriska superkrafter för att äntligen slåss mot det enorma lavamonster som förutsades i det första spelet. Han får givetvis tokspö, och drar sig tillbaka till den amerikanska södern, närmare bestämt New Orleans-kopian New Marais, för att slicka sina sår.

I New Marais hittar Cole också hemligheten till att öka sina krafter och äntligen besegra det stora monstret (som hela tiden närmar sig staden längs östkusten). Med hjälp av två av sina vänner försöker han hitta det som behövs och samtidigt ta över staden från Bertrand, en man med tydliga Hitler-influenser och sin alldeles egna milis. Och med det släpps jag av i ett träsk och äventyret börjar.

Det första som händer är förstås att jag ramlar i vattnet, och dör. Jag får flashbacks till #GTA 3:s icke simkunniga protagonist, men det är förstås rätt logiskt att en man med elektriska superkrafter är allergisk mot vatten. Spelet har ett parkour-system för att hoppa mellan saker, vilket hjälper dig att utforska staden. Om du behöver hoppa lite längre kan du använda dina krafter för att glida en bit, men oftast hoppar du mellan husväggar, tak, stolpar och elledningar. De sistnämnda kan du dessutom surfa på för att ta dig fram riktigt snabbt om det skulle behövas.

Kraftfullt fyllo?

Förflyttningssystemet är bra uttänkt, och lider bara lite av den oerhört sladdriga och vingliga kontrollen. Att gå rakt fram är en omöjlighet, och Cole sicksackar som ett fyllo över skärmen av något så trivialt som att försöka gå över gatan. Och att klättra upp för en pelare är ett stort äventyr, eftersom man oftast missar att hoppa på den de fem första gångerna. Det här sprider sig tyvärr även till striderna, där du med hjälp av de spastiska kontrollerna måste försöka sikta in dig på hyfsat smarta ai-fiender som tar skydd, kastar granater och hjälper varandra, utan att bli av med din relativt låga hälsa.

Det är inte roligt att slåss i Infamous 2, trots en mängd mäktiga och vackra elektriska krafter. Allt som oftast missar jag med tio skott innan jag träffar med ett, och närstrid mot fler än tre fiender är inte att rekommendera, då du dör väldigt fort om du blir skjuten. Jag vacklar fram och tillbaka, hoppar lite planlöst och skjuter i fiendens ungefärliga riktning i hopp om att någon av dem ska råka kliva in i min skottlinje, men det funkar inget vidare. Allra värst är det mot de muterade monster som dyker upp efter ett tag, som är så snabba och farliga att de kräver en precision denna spelmotor helt enkelt inte erbjuder, för att besegras. Striderna degenererar till att hitta ett hustak där ai:n buggar ur och står still på gatan nedanför så man kan dumpa elektriska granater på dem.

Det är synd, oerhört synd. Resten av spelet är nämligen en fantastisk sandlåda där du parkourar runt, gör varierade och roliga sidouppdrag och laddar upp dig med el från lyktstolpar, luftkonditioneringar och bilar när du behöver kraft eller hälsa. Jag har duktigt kul när jag utforskar New Marais, men varje gång jag är tvungen att slåss blir det jobbigare att fortsätta. Det här är ett spel som ger dig en levande stad full av äventyr, och sedan knyter ihop dina skosnören innan du får gå ut och leka i den. Jag gillar fortfarande Infamous 2, men det hade kunnat vara så enormt mycket bättre med lite mer polish.