Hur många av er kommer ihåg Playstation Move? Handuppräckning! ... Oj, inte fler? #Sonys svarta wiimote med en pingisboll på toppen har inte direkt gjort ett dramatiskt avtryck i spelvärlden. Trots fina försäljningssiffror saknas det där spelet med stort ”S” som ska göra kontrollen minnesvärd. Visserligen har odiskutabla stortitlar som #Heavy Rain, #Killzone 3 och #Resident Evil 5 fått stöd för Move. Men det faller sig naturligt att spel som varit menade för en klassisk kontroll inte direkt kommer till sin rätt med den avlånga mojängen.
#Playstation Move Heroes är inte den avgörande titeln som räddar anseendet hos Move. Men det är utvecklat med kontrollen i åtanke och har tillräckligt med charm och substans för att ge den ett existensberättigande. Inte så pjåkigt.
Sett till charm är Clank odiskutabel etta i den hjältemodiga samlingen.
Förutom namnbytet från det sanslöst catchiga Heroes on the Move till det sanslöst förutsägbara Playstation Move Heroes gör spelet det mesta rätt. Om du förväntar dig en trippeldos med plattformsmagi från #Insomniac, #Naughty Dog och #Sucker Punch kan du sluta hoppas. Till att börja med har Ratchet, Jak och Slys mödrar inget att göra med den här titeln. De har helt enkelt lånat ut sina kärleksbarn till #Nihilistic, som sin tur tagit de tre hjältarna och deras tre än mer charmiga sidekicks och stuvat in dem i en radda skak- och viftvänliga minispel.
OMG! Sell out?
Visst börjar alla möjliga och omöjliga varningslarm tjuta? ”Vafalls! Det luktar sell out lång väg!” Men håll dina hästar en sekund och låt mig förklara. Spelet är måhända ingen förlängning av Playstation 2:s mest älskade plattformskoncept, men å andra sidan hade det varit att begära för mycket när en extern utvecklare ska förvalta det tunga arvet. Istället bjuds vi på en uppsjö plattformsinspirerade minispel som tar några minuter i anspråk men ger dig desto mer spelglädje.
Spelen i fråga kommer i flera olika skepnader och varieras friskt. Jag gillar bowlingen som har visat sig fungera ypperligt med kontrollmetoden. En twist i det här fallet är att klotet går att styra och studsa även efter att det har rullats iväg, vilket öppnar för fantasifulla banor med snäva kurvor, hisnande hopp och flertalet bastanta hinder.
En ”hide n’ seek”-variant är när du som Clank, Bentley eller Jak ska kasta iväg en bumerang som du sedan kan styra fritt över en – i sammanhanget – stor bana där ett tiotal mål gömmer sig. Att hitta de första sju är kanske en baggis men när tiden börjar ticka ner och när du bara har ett par kvar börjar frustrationen gnaga och paniken rinna till. Svettigt.
Att vifta med piskan kan ge en och annan idrottsskada.
Mer actionstinna varianter består av att överleva mot tunga vågor av fiender. Till din hjälp har du bland annat en piska som kan laddas upp genom att du håller den bakom axeln och även kan användas för att fånga in fiender och kasta dem på varandra. Aj, vad roligt. Antalet vift per sekund överstiger antagligen gränsen för vad som är acceptabelt, men det är okej. Jag kommer på mig själv med att ofta glömma av den pingisbollsprydda kontrollen, och det om något är ett gott betyg.
Viftning for dummies
Tyvärr är inlärningskurvan väl torftig. På mina tio första banor fick jag den ädlaste medaljen varenda gång och det skulle dröja länge innan motståndet började göra just motstånd. Även om konceptet är skojigt spolieras en del av glädjen när jag gäspar mig genom banorna. Än mer påtagligt blir det när nivåerna mot slutet blir både utmanande och mer fantasifulla. Så borde det ha varit från första viftningen.
Slutligen vill jag passa på att hylla Nihilistic för att de ansträngt sig med historien. Det finns en logisk förklaring till varför bitar av Haven City, Paris och Metropolis hamnat i en samma galax och varför ett knippe hjältar med helt olika bakgrunder förts samman. Allt förklaras i stiliga mellansekvenser där till och med humorn och de mer än kapabla röstskådisarna är intakta. Detta tillsammans med en spelmekanik som ger Move ett existensberättigande gör att mitt breda flin stannar kvar länge, länge.
