När #Yakuza 3 släpptes i väst var det inte bara långt efter Japan-releasen utan med en hel del hål eftersom #Sega inte trodde att ”vi” skulle förstå några av de mest japanska delarna i spelet. Tack och lov visar de att de kan lära från tidigare misstag; #Yakuza 4 har inte bara lokaliserats snabbare, det har även samma innehåll som i moderlandet.
Huruvida det sistnämnda är något som bidrar till en bättre spelupplevelse är dock inte helt självklart, men det ökar tveklöst livslängden och gör det till en rejäl utmaning för den som vill uppleva allt och nå ”100 % completion”. Själv kom jag inte ens upp i sex procent, och då hade jag ändå tillryggalagt drygt 20 timmar, tagit mig igenom hela huvudhandlingen och prövat massor av minispel och sidouppdrag.
Kollektiv nackspärr.
Minispel i all ära, det som jag fastnat för i serien och som något förenklat kan beskrivas som Japans svar på Grand Theft Auto, är handlingen och här har Sega tagit det största steget från tidigare delar. Det är nämligen inte längre yakuzan Kiryu Kazuma som är den självklara stjärnan. Han spelar givetvis en viktig roll men han är bara en av totalt fyra huvudrollsinnehavare som alla fått varsin del i handlingen. Detta skulle kunna leda till viss förvirring och brist på fokus i berättandet, men utvecklarna lyckas på ett berömvärt sätt berätta varje karaktärs unika historia samtidigt som det vävs ihop till ett actionstint och effektfullt klimax.
Fyra nyanser av Japan
De olika huvudkaraktärerna bidrar inte bara till en intressant historia, de skänker även variation till seriens huvudkomponent – striderna. De hundratals slumpmässiga och icke slumpmässiga slagsmål som du ställs inför när du springer runt på de japanska gatorna på väg till nästa mål har tidigare haft en tendens att bli en aning enformiga, men det problemet är mindre tack vare att det nu finns fyra slagskämpar. Lånehajen Shun Akiyama, den dödsdömda yakuzan Taiga Saejima, polisen Masayoshi Tanimura och nämnda Kiryu Kazuma är nämligen så pass olika både till sätt och stridsteknik att du får ta dig an slagsmålen på olika sätt. Kolossen Saejima är livsfarlig när han får komma nära medan Tanimuras explosiva fotarbete och fokus på att nöta ner sin motståndare med snabba attacker är raka motsatsen. Nu ska jag inte komma här och jämföra med ett renodlat fightingspel, men jämfört med tidigare delar i serien är det ett rejält steg framåt.
De fyra huvudpersonerna slåss på olika sätt, vilket skänker striderna stor variation.
Jag tänker inte gå in på handlingen i någon djupare detalj eftersom jag anser att den gör sig bäst om den får växa fram när du spelar. Precis som tidigare delar är det den japanska yakuzan som står i centrum och du kan förvänta dig några rejält tvära kast med mycket (ibland kanske för mycket för somliga) känsloutbrott. Eftersom det är den fjärde delen i en serie vars handling hela tiden byggs på är det självklart ett plus om du har tagit dig igenom del 1 till 3, men det är inte på något sätt ett krav. Precis som i Yakuza 3 har du nämligen möjligheten att se videosammanfattningar från de tidigare spelen. Sen står handlingen så pass stadigt på sina egna ben att den håller mer än väl.
