Burnout 3: Takedown var det roligaste bilspelet någonsin (i mina ögon). Fartkänslan var enorm, strötrafiken var lagom omfattande och man krockade faktiskt när man körde in i baken på en bil(!). Det gjorde att farttjusningen blev ännu lite mer intensiv, man visste att om man inte höll tungan rätt i mun när som helst kunde krascha in i baken på en vit minibuss. I Burnout Revenge var den känslan borta, eftersom du kunde plöja dig genom strötrafiken utan att krocka, som om du körde en speedad stridsvagn genom bilparken i en öststat på 50-talet.
När jag började läsa om Burnout Paradise, och senare spelade demot på PSN, hade jag två orosmoln som var tvungna att skingras innan jag kunde pusta ut och njuta av tidernas brutalaste arkadracing:
- Skulle den skräckblandade farttjusningen återfinna sig?
- Hur i helskotta får de ihop att man kör runt i en liten stad och hittar tävlingar och stunts, när det kändes precis lagom skönt att bara välja ett race i en meny i de tidigare spelen?
Staden är inte stor
- Men fyller sin funktion
Till en början känns staden lite onödig om jag ska vara helt ärlig (och det ska jag ju). Arkadracing är per definition orealistisk och behöver därmed inte ha verklighetsinslag som att man åker runt i en stad för att hitta event att ställa upp i. Och spelet hade varit fantastiskt även utan frihetsmomenten. Men de nya grepp som utvecklarna tagit (boostpåfyllnad i bensinmackarna, snabb billagning i verkstaden) känns roliga och fräscha.
Det faktum att staden inte är särskilt stor gör att den inledande känslan över att allt är så överväldigande oöverskådligt försvinner lika snabbt som du gör dina första fem takedowns. Sen är det ju upp till var och en hur mycket man uppskattar en liten eller stor stad, men i detta fall är det mer positivt än negativt.
Det finns dock två saker som är viktigare än något annat i Burnout-serien: brutal fartkänsla och snygga sätt att skrynkla plåt. Fartkänslan är definitivt återfunnen, precis lagom mycket strötrafik och det går väldigt fort på de breda och omväxlande vägarna. Skärmuppdateringen är mycket bra och alla specialeffekter, inklusive plåtskrynklingen, är skitsnygga och välgjorda. De AI-styrda förarna beter sig naturligt och känslan av att få in en välplanerad takedown i ett avgörande läge är skönare än... ja du fattar. Att det hela utspelar sig med skarp HD-grafik gör inte det hela sämre. Det här är present-gen-racing när den är som bäst.
Tidernas roligaste racing
- När kommer uppföljaren?
Burnout Paradise är mycket njutbart att spela, och genom onlinefunktionen och nya spännande funktioner har det mycket lång hållbarhet. Dock känns stunttricken till en början lite förvirrade, vilket gör att man gärna snirklar runt och söker efter race och road rage istället för stunts. Smaken är förstås delad, jag har inte varit så mycket för stunts varken innan eller efter jag spelade mitt första Burnout, så Stuntman Mike-wannabees kanske finner detta ännu bättre än tidigare utgåvor.
Burnout 3: Takedown har äntlingen mött sin överman, Paradise är det roligaste och mest actionfyllda bilspelet någonsin, i en fin förpackning till råga på allt.
