Titeln säger väl allt, tänkte jag. Så vansinnigt tråkig och generisk att jag fick en obeskrivlig lust att plocka fram mina färgkritor och fylla i bokstäverna i regnbågens alla färger. Så att åtminstone omslaget skulle se mer aptitligt ut.

Istället spelade jag spelet. Efter två timmars olidlig tortyr tillsammans med en hjälte med en så pass markerad käklinje att man kan använda den som vattenpass var jag nära tårarna. Sedan fick jag möjligheten att slänga på honom ett skogshuggarskägg, några schyssta solglajjor och en fiskehatt. Och ungefär samtidigt lämnade jag mycket av det tråkiga med #Alpha Protocol bakom mig. Det typiskt amerikanska – mellanöstern, krig och tjatiga chefer, alltså. Belöningen? En smidig och smart spionthriller i europeisk anda, tänk Jason Bourne möter Harry Palmer.

International man of mystery

#Obsidians hjälte heter dock Michael Thorton och blir i inledningen medlem i den superhemliga organisationen Alpha Protocol. Kort därpå blir han tack och lov förrådd och efterlyst. Vilket är ett utmärkt skäl för Michael att börja resa jorden runt, ta del av politiska intriger, leka katt och råtta med lätt perversa lönnmördare samt fälla fala damer till höger och vänster.

Så här ser Michael Thorton ut utan skägg, brillor och fiskehatt. Visst är det omöjligt att ta honom på allvar?

I och med detta uppenbaras också en tydlig struktur. Thorton kan resa mellan Moskva, Rom och Taipei. I varje stad har han ett hemligt tillhåll - ofta i form av superlyxiga lägenheter - där han kan snygga till sig (vilket som bekant verkligen behövs), köpa och modifiera vapen samt skicka e-mail till sina kontakter. Det är ett fint sätt att varva ner mellan uppdragen – och läsa på till dem.

Snacka om känslor

I shopen kan man nämligen även köpa information om olika allianser, hemliga organisationer och speciella karaktärer man möter under spelets gång. Det får man sedan tillfälle att utnyttja under de samtal man sedan har med de skurkar, agenter och glassförsäljare (!) som ockuperar spelet. Det är också konversationerna som verkligen skänker Alpha Protocol ett eget ansikte.

Istället för att peka ut vilka svar eller frågor man ställer till folk får man välja mellan en rad olika känslolägen eller ämnen. Beroende på vad personen du pratar med gillar eller inte gillar kan man alltså få denne att gilla eller ogilla Thorton. Vilket i sin tur påverkar handlingen och vissa uppdrag. Särskilt kul är det att det inte bara handlar om att ställa sig in hos folk, vissa kan man krama information ur betydligt mer effektivt med lite skrämseltaktik. Dialogmanuset är därtill alldeles utmärkt.

Slåss eller smyga, det är frågan

Uppdragen består oftast av att infiltrera en organisations bas och antingen extrahera information eller döda en viktig kugge i dess hjul. Det finns dock lite mer uppfinningsrika exempel, som uppdraget som bara går ut på att sikta på folk på en fest ur ett krypskyttesikte för att kunna identifiera ett viktigt mål. Det är sedan upp till dig om du vill döda eller avvakta, eftersom du kanske kan använda personen i dina egna syften senare i spelet.

Smygandet och närstriderna håller toppklass i Alpha Protocol.

Mycket att tänka på, alltså. Likaså med hur du tar dig an de vanliga uppdragen. Man kan gå in med klipulver på avtryckarfingret eller smyga sig igenom banan och ta ut vakterna i det fördolda. Eftersom jag inte riktigt gillar att Obsidian lagt in siffror i skjutandet – trots att man har siktet på en fiende så behöver det inte betyda att man träffar, vapnen ljuger – så lägger jag redan från början alla erfarenhetspoäng på Splinter Cell-taktiker. Och jösses vad skoj det är att smyga! Det finns massvis med alternativa vägar, smart utplacerade vakter, höjdskillnader och annat mums mums att hålla reda på. Bandesignen förtjänar en applåd.

Du har lite grafik i ansiktet, älskling

Att nu Alpha Protocol trots dess alla rätt så fantastiska bitar ändå inte når de allra högsta höjderna har mycket att göra med den ruttna karaktärsdesignen och den bristande grafiken. Det är svårt att verkligen bry sig om karaktärerna när de ser ut att vara designade enligt mall 1A och stöpta i trolldeg.
Ändå längtar jag tillbaka till Michael Thortons spionstressiga värld. Om inte annat så för att se vad som händer om jag istället dödar den där shejken, slickar den där agentens röv och skjuter mig igenom uppdraget på amerikanska ambassaden i Moskva. Kanske gör jag glassförsäljaren lycklig? Ett är säkert. Jag gör mig själv lycklig.