Niko Bellic känner sig som hemma

Precis som vanligt, alltså. Och det är inte det enda som känns välbekant. Red Dead Redemption är, på gott och ont, Grand Theft Auto i Vilda västern. Man har egentligen bara bytt yta. Uppdragsmarkörer dyker upp på kartan, varpå man rider dit, tar del av en storysekvens och sedan sparkar stjärt. Nu är dock uppdragen betydligt mer varierade och nyttjar sin kontext till fullo. Man får prova på att både valla kor (mitt i en fruktansvärd åskstorm), tämja vilda, frustande hästar och skrämma bort skadedjur från åkrarna. Ja, och infiltrera guldgruvor, duellera, frita banditer från finkan och jaga ner skurkar som en del i ett posse. Ofta är det fantastiskt roligt. En väldigt fin detalj är att det helt plötsligt kan hända saker i den öppna spelvärlden som inte har några uppdragsramar som ringar in dem; en prostituerad kan hotas till livet av en full kund, en häst kan bli stulen på öppen gata, någon kan komma springandes på stäppen jagad av hungriga pumor. Sedan är det upp till dig om du vill engagera dig. Mer sådant här, i alla sorters spel, tack.

Man kan levla upp i multiplayerläget och får då tillgång till nya karaktärer och vapen.

Än hit och än dit

Men till skillnad från Grand Theft Auto-serien, som uppmuntrar till kaos, känns det - märkligt nog - betydligt mer lugnt och sansat i Red Dead Redemption. Kanske för att det i ärlighetens namn inte finns så mycket att göra ute i öknen. Avstånden mellan städerna är enorma och precis som i GTA krävs det oftast en ganska lång transportsträcka för att komma till personen som har ett uppdrag på G och sedan ännu en för att komma till platsen där det hela utspelas. Det finns ett teleporteringssystem som kan nyttjas via diligenser eller vid lägerplatsen man när som helst kan breda ut ute på prärien, men när man har någon av birollskaraktärerna i släptåg så måste man oftast härda ut. Nu är det ju ingen direkt plåga att tvingas ut med hästen men när man väl sett Monumental Valleys klippor ett tiotal gånger blir till och med det lite tråkigt.

Dessutom tycker jag att spelet tappar lite tempo när man halvvägs in tillåts inträde till Mexico. Många av de mer utflippade karaktärerna försvinner och en mer allvarlig ton introduceras, något som Rockstar visserligen lyckas med men som ändå får mig att sakna det mer sanslösa Amerika och de mer... utlevande individer som finns där.

Låt oss göra saker tillsammans

En annan lite trist aspekt är att striderna snabbt känns lite slentrianmässiga. Dead eye-systemet, den enda kvarlevan från föregångaren #Red Dead Revolver, gör saker och ting alldeles för lätt. Visst ser det fruktansvärt snyggt ut när man stannar tiden, placerar ut träffpunkter på fienderna och sedan låter kulorna spy ut automatiskt men på samma gång känns det aldrig som att man hamnar i någon särskilt farlig situation.

Alla dödsmatcher inleds med en Mexican standoff där alla står i ring och skjuter på varann.

Vid onlinespel är den här slow motion-effekten förbjuden såklart. Även här är upplägget sig likt det från #Grand Theft Auto IV: hela kartan är tillgänglig i free roam och här kan man bilda possen med sina kompisar och ta sig an co-op-uppdrag eller andra spelare lite som man själv vill. Det finns även regelrätta dödsmatcher och flera olika former av fånga flaggan-lägen där man ska lägga beslag på säckar med guld som tynger ner en mer och mer, beroende på hur mycket man bär. Det är skojigt men håller inte så länge. Själv blir jag istället betydligt mer pepp på möjligheten att starta en egen social club där man kan jämföra resultat på särskilda uppdrag och allmän statistik med sina kompisar, lite som i #Trials HD. Här får man även möjligheten att låsa upp fusk, som till exempel brinnande kulor, om man gör bra ifrån sig.

Vilda västern har aldrig gjort sig så bra som i Rockstars tappning. Det är episkt, atmosfäriskt, mysigt och eggande. Dock inte lika perfekt som jag hoppades på. Men att jag lätt skulle välja spelet som underlag för en autograf från tidernas främste filmmusikkompositör säger ganska mycket om dess kvalitéer.