Det finns fåniga spel och det finns fåniga spel. Shadow Warrior 3 hamnar långt in i den senare kategorin. Bara namnet på huvudkaraktären - Lo Wang - säger en hel del om var ribban ligger.
Det är visserligen ingen nyhet då jag redan spelat båda föregångarna, och rikliga mängder penisskämt funkade okej i föregångarna. Det är heller inget fel i att göra komedier, eller för den del fåniga komedier. Men i del tre blir det snabbt tjatigt. Flying Wild Hog har gjort sitt bästa med att förvalta spelseriens arv, men också försökt införa lite moderna nyheter. Detta med väldigt blandat resultat.
Doom möter Duke Nukems tröttsamma lillebror.
Den frilansande mördaren Lo Wang har denna gång ställt till det och väckt någon stor drake som i stort sett startat apokalypsen. Så nu är det upp till honom att jaga efter draken och förvandla den till en stor tallrik sashimi med sin katana.
Är berättelsen fånig? Ja. Är det underhållande? Ibland.
Wang kläcker ur sig juvenila pojkrumsskämt och one-liners i samma hastighet som kulsprutorna i hans händer spottar ur sig bly. Det är småroligt första timmen, men sen börjar det bli irriterande. Wang kan beskrivas som Duke Nukems asiatiska bror. Dessvärre en irriterande lillebror med mindervärdeskomplex som aldrig håller käften för att han försöker överträffa storebrorsan.
Spelmässigt har utvecklarna tittar på Doom 2016 och Doom Eternal. Spelet lotsar en till små stridsarenor mellan linjära korridorer och plattformshoppande. Arenorna måste sen tömmas på fiender innan vägen låses upp så jag kan gå vidare. Varje bana avslutas förstås med en boss i traditionell mening. Striderna lånar väldigt mycket från Doom, men en mer lättsmält version - speciellt i jämförelse med Eternal.
Vapnen är standard och känns igen från andra spel i genren: hagelbrakare, granatkastare, armborst och kulsprutor. Vapnen har också specifika användningsområden där en viss sort ska användas mot rätt fiende. Alla vapen går dock att använda på alla så det blir inte som i Doom Eternals pusselstrider där jag tvingas använda specifika vapen mot specifika fiender.
Wang kan även avsluta en fiende med ett ”finish move” när en mätare fyllts upp, inte heller helt olikt Dooms så kallade "glory kills". När spelet är som bäst blir det samma våldsamma balett där jag sömlöst hoppar och springer mellan fienderna medan blodet sprutar och kroppsdelarna flyger. Som sämst är det mer som en axelryckning.
Det stora problemet med Shadow Warrior 3 är att det saknar fingertoppskänsla och att det är aldrig kommer upp till samma kvalité som de spel det lånar från. Inte ens i närheten faktiskt. Mr Nukem känns vuxen i förhållande till Wangs juvenila skämt och spelmekaniken är sämre än Doom då rörelserna känns fladdigra och vapen mindre precisa. Grafiken är färgglad, men det är inget som sticker ut och den känns väldigt daterad. Det finns underhållning i spelets första timme, men efter det tröttnar jag snabbt. Wangs ständiga pratande börjar driva mig till vansinne och när penisskämt nummer 358 kommer himlar jag med ögonen. Som grädde på blodmoset är allting repetitivt så mitt intresse är i princip helt borta när jag når slutbossen - trots att spelet bara är runt 4-5 timmar långt.
Shadow Warrior 3 är ett av de där spelen som kan plockas upp i reabacken om du har tomt i backloggen och råkar ha svår spelabstinens.
