Jag kommer på mig själv att verkligen njuta av att gå igenom looten från det senaste uppdraget. Bakom min grånande slokmustasch gömmer sig uppenbarligen en enmansarmé som precis har plöjt igenom en smärre hord av fiender. I menyerna väntar belöningen.
Min automatkarbin uppgraderas till en som gör extra skada om jag lyckas träffa huvudet. Kevlarvästen skiftas samtidigt som jag står och väljer mellan två olika benhölster. Ett är gult (legendariskt) med massa trevliga egenskaper medan det andra blott är av sällsynt klass (lila) men innebär ett rejält kliv upp i armor-poäng. Valen samt kvalen!
"vi ska vara på det klara med vad motivationen bottnar i"
Som jag skrev redan i den första delen: om denna typ av lyxproblem inte engagerar dig är The Division 2 inget för dig. Menyexcersisen är det som motiverar dig att tömma magasin efter magasin i jakten på att befria Washington från tvåbent ohyra. Det betyder dock inte att pangandet inte är belönande, men vi ska vara på det klara med vad motivationen bottnar i.
Det största problemet denna genre har är just att engagera spelare i att hela tiden jaga små, små förbättringar. Varje liten procent måste kännas som en seger, trots att man innerst inne vet att den är ytterst kortvarig. Redan i nästa låda finns det säkert något ännu bättre. I vissa spel tar det tid innan nästa morot dinglar precis framför näsan på dig, låst bakom ett nivåkrav, men det görs sällan i The Division 2. Istället är spelet redan från början tydligt med att du kommer att serveras en strid ström av såväl vapen som utrustning. Det bygger upp ett förtroende snarare än att fläka ut nästa uppgradering. Därför blir det också lite mer kittlande att sen en gul pelare från marken som tydligt markerar att där finns det legendariskt godis.
Hos Massive, dagen efter lanseringsfesten
Denna loop följer dig genom spelet och adderar hela tiden nya lager som gör varje uppgraderingsbeslut till något att grunna över. Samlar du matchande prylar från samma tillverkare får du bonusar, varje utrustningsdel av bättre klass kan ha en slumpad egenskap som kanske passar just din spelstil. Och de går dessutom att modda för ett par extra procent i till exempel försvar eller kritiska träffar. Detta bli såklart extra viktigt när du passerat huvuduppdragens klimax och du börjar snegla mot de extra tuffa uppgifterna. En del är till och med låsta bakom en viss nivå på din utrustning. Och på tal om endgame, du kommer inte stå sysslolös. Utan att avslöja något av den ganska veka storyn så är det bara konstatera att Washington DC inte är färdigräddat bara för att du fått en sista förrenderad sekvens. Snarare tvärtom.
Som i de allra flesta spel i samma genre innebär endgame en hel del återbesök i miljöer vi redan rensat ut en gång. Det skulle ha varit enerverande om inte fiendefaunan bytts ut vilket gör att du inte kan köra igenom uppdragen på samma sätt som förra gången. Till och med gatorna förändras, helt plötsligt står där högteknologiska vapen som gör att divisionens high tech-övertag inte blir lika markant. Med en k-pist på ben är det svårt att diskutera.
"Personligen ser jag ingen större poäng i att köra team deathmatch"
Och nu har vi bara snackat om den vanliga världen, som dessutom går att “varva” i flera olika steg. Bara i veckan adderas ett femte samt en raid för åtta personer, vilket är helt nytt för serien. Utöver detta har du tre (3!) dark zones och ett renodlat mutiplayerläge med klassiska lägen om du gillar sånt. Personligen ser jag ingen större poäng i att köra team deathmatch i ett spel som erbjuder så mycket annat . Som dynamiska event, utmaningar i form av exempelvis efterlysningar eller varutransporter att antingen skydda eller slå ner.
Jag tycker det är så talande att Massive har lagt specialistinriktningen, där du bland annat väljer ett extra kraftigt vapen, först efter du klarat grundspelet. Att de har modet att lägga en så signifikant grej bakom 20-30 speltimmar. Och kommer unden med det.
Det visar att de själva vågar tro på vad de har skapat, något som är sällsynt i dagens ängsliga spelbransch som ibland styrs mer av Excelkalkyler än pondus.
