De lärde kan tvista länge om hur lång tid vi egentligen väntat på en Metroid-comeback. Sedan 2016 då renodlade multiplayerspelet (och utskällda) Federation Force släpptes? Sedan 2010 då Team Ninja försökte göra människa av Samus i Other M och misslyckades totalt? (Men lyckades helt okej med själva spelet.) Sedan 2007 då firade Prime-serien avslutades? (Trodde du ja!) Sedan 2004 då Zero Mission tolkade NES-originalet och blev sista klassiska 2d-Metroid på tretton år?

Bilderna gör inte spelet rättvisa. Det ser fantastiskt ut, i synnerhet i 3D.

Power-ups, power-ups. Överallt power-ups.

Prisjägarens mål är att utrota Metroidvarelserna en gång för alla.

Vad jag med lätthet slår fast är att Metroid: Samus Returns är seriens bästa del på tio långa år. Ironiskt nog är det också en omtolkning av mediokra Game Boy-spelet Return of Samus från 1992. Så rör det sig också om en restaurering av modell "oigenkännlig". Alla remake- och remaster-motståndare kan därför omedelbums sluta upp med att himla med ögonen. Seså.

"Samus Aran som säger så mycket utan att säga något alls"

Samus Returns tar vid i efterdyningarna av NES-originalet när galaxsenaten skickar en prisjägare till planeten SR388 för att rensa ut de sista metroiderna. Ur det lilla rymdskeppet reser sig den där stolta, tysta, ikoniska Samus Aran som säger så mycket utan att säga något alls. Framför henne och mig väntar en nedstigning i ett drygt tio timmar långt actionäventyr med labyrintlika nätverk av tunnlar, otalet power-ups, gömda genvägar och sci-fi-oknytt. Kort sagt: ett 2d-Metroid av en mycket kär och beprövad modell.

Musiken fångar stämningen perfekt, och trots att detta är 2d-Samus i själ och hjärta bjuder spelet på den mest uppslukande 3d:n i 3DS:ens historia. De gryniga skärmdumparna gör inte alls det visuella rättvisa. Det här är läckert, följsamt och ett fyrverkeri för ögonen. Kontrollerna är precis lika silkeslena och den stora nyheten är att rymddrottningen numer kan använda en närstridsattack. Varje gång en fiende glimtar till kan du vara säker på att den går till snabb attack. Ett enkelt knapptryck kontrar attacken och lämnar motståndet sårbart.

Samus Returns är snudd på en fullträff men hålls tillbaka främst av att källmaterialet har både mekaniska och logiska luckor. Dödar du ett visst antal Metroids fylls en uråldrig Chozomaskin på med deras DNA. Med tillräckligt mycket aktiveras mackapären och en giftig syra sjunker undan och blottlägger ytterligare djup av SR388. Varför? Det är inte helt lore-logiskt (loregiskt?).

Tyst, ståtlig och kraftfull. Det här är Samus Aran som hon ska vara.

Kontringsattacken ger striderna ett helt annat flyt.

Ju längre actionäventyret lider desto mer mångsidig blir Samus.

"Det här är Metroid på riktigt"

Detta upplägg med stora, separata områden gör också att man tappar en tillfredsställande helhet av kartan. Backtrackingen är inte heller belönande och jag har tappat räkningen på alla spartanska missilpaket jag ramlat över i hopp om något större (eller åtminstone något annat) när jag återvänt till gamla jaktmarker.

Samtidigt sjuder Samus Returns av en lekfullhet i striderna och en lång parad av minibossar (Metroids, alltså) som kryddas och spetsas till med små men effektiva medel. Alla power-ups – värmeresistenta variadräkten, spindelbollen, islasern, grepplasern, aeionkrafter och så vidare – är ett kapitel i sig. Samus återkomst är kanske inte är perfekt men den är av helt annan kaliber än Federation Force och Other M. Det här är Metroid på riktigt. Välkommen hem, Samus.