Neonskyltarna lever sitt eget liv omkring mig. De är stadens nervsystem. Dioder som ständigt blinkar och lyser och skickar signaler till förbipasserande. Stadens blodfyllda vener, däremot, det är vi – yakuzan. Överallt har vi ett finger med i spelet, och överallt påverkar vi folks liv. Jag vandrar nerför gatan, spöar allt motstånd som sturskar upp sig mot mig, och tycker att jag äger staden. Plötsligt hoppar en man i väldigt små kalsonger fram och börjar dansa.

Jag spelar #Yakuza 0.

Yakuza är en förbaskat märklig spelserie. Det måste sägas. Men varje gång jag tänkt att nu räcker det, nu orkar jag inte med de här galenskaperna mer – då hittar spelen något sätt att suga in mig igen. Yakuza 0 gör mängder med saker som borde stöta bort mig, men jag återvänder ändå snällt och lydigt. Som en mafioso bunden av pliktkänsla och någon form av missriktad känsla av heder och ära.

Fråga inte...

För den som känt att de inte orkat ta tag i det mäktiga projektet att försöka komma in i den enorma, komplicerade gangstersåpa som är Yakuza-serien har en ypperlig chans nu. Yakuza 0 är nämligen en prequel, och som sådan väldigt enkel att ta till sig även för nytillkomna Yakuza-spelare. Den ypperligt välskrivna och engagerande intrigen kretsar kring Goro och Kiryu, och hur de i slutet av 80-talet dras in en livsfarlig maktkamp om ett litet stycke värdefullt land.

Du växlar mellan att spela som Kiryu och Goro, vars öden närmar sig varandras från olika håll. Kiryu offrar sin status för den han respekterar mest i hela världen – sin boss. Goro i sin tur kämpar, efter att ha förnedrats av yakuzan, för att vinna tillbaka en plats vid maffians bord. Båda finner sig i situationer som är mycket större än de först kan ana.

Till skillnad från ett visst annat open world-gangsterspel kan du inte köra bilarna.

Ur allt detta förgrenar sig förvecklingar som berättas i långa, välspelade mellansekvenser och intensiva dialoger. Efter en trevande inledning är jag helt fast i de båda protagonisternas öden, och i den märkvärdiga skildringen av yakuzan och dess många sociala koder, hierarkier och traditioner.

Om huvudstoryn är välskriven, tung och trovärdig så är allt runtomkring däremot mycket mer lättsamt. När du struttar gatorna fram i de små men öppna kvarteren blir du ständigt påhoppad av ligister att spöa upp på extremt våldsamma, och ofta komiska, vis. Släng en cykel i skallen på en snubbe och hoppa sedan på honom så att både han och cykeln går sönder. Efter slagsmålet är alla okej.

En pågående social kod.

Sidohistorierna är många och varierade. Det kryllar av dem. Ibland kan man knappt ta två steg innan det dyker upp en ny stollig situation för dig att lägga dig i. Allt från att lära en dominatrix att smäda sina kunder, till att rädda hjärntvättade sektmedlemmar och filma en Thriller-liknande video med en Michael Jackson-parodi. Efter ett riktigt fånigt uppdrag kan spelet plötsligt köra igång smörig musik och låta någon karaktär hålla ett malplacerat brandtal. Det är lätt att få whiplash av hur spelet kastar sig mellan högt och lågt. I ett uppdrag försöker du få gymnasietjejer att sluta sälja sina trosor till ”pervs”, som spelet kallar dem. Det slutar med att ett psyko dyker upp och deklarerar att han vill leva resten av sitt liv med ett par trosor. Han ska naturligtvis spöas, och sedan ordnar sig allt.