En påtaglig cockneydialekt à la Call of Duty vibrerar i hörlurarna och bara några minuter in i första uppdraget får jag den bekanta ordern: ”Take one, and we take the others”. En mening som vid det här laget blivit ett varumärke för serien. Det skulle inte förvåna mig om Activision har tagit patent på ordkombinationen.

Men trots den igenkännliga uppdragsstrukturen är något annorlunda. Den frusna tundran verkar obekant, nästan utomjordisk. Jag tittar upp mot himmelen och ser Jupiters planetstora stormar. Då är vi officiellt där – Call of Duty i rymden.

Egentligen var det nog bara en tidsfråga då serien successivt höjt sin actionfaktor med varje år. För är det något som slår stora explosioner på jorden är det stora explosioner i rymden. Ett råd: spara dig själv hjärnkapaciteten att grubbla över just hur det kommer sig att saker och ting exploderar i vakuum. Detta är trots allt Call of Duty och inte en simulator.

Spelets kampanjläge är en imponerande berg- och dalbana av aktion, fotorealistiska ansiktsrenderingar och militärlingo. Karaktärerna surrar outtröttligt om Deltor, Alphor och Charlisar i vanlig ordning. Det är nära omöjligt att hålla koll på diverse förkortningar och hur de integrerar med själva handlingen. Men det behövs som tur inte. Vid det här laget har vi accepterat cod-lyrikens stapplande ursäkt till ett manus i utbyte mot svindlande skjutäventyr. Förmågan hos utvecklarna att simulera så lite som en mungipsryckning i karaktärerna får även den mest stereotypa soldatsnubben att kännas tio gånger mer empatisk.

Kitler!

På tal om ansikten dyker ett bekant sådant upp några minuter in i kampanjen. Kit Harington, den annars tystlåtne Jon Snow, har nu fått rollen som Rymdhitler. (PS: vi vet att han är ond eftersom han skjuter en av sina egna soldater utan anledning i början av spelet). Hans mål är att förinta alla jordinvånare, något som förklaras allra hastigast att Kit Harington och hans gäng ingår i jordens kolonier och nu vill frigöra sig själva. Det går så långt att karaktärerna i spelet börjar fundera över hans egentliga motiv, men nöjer sig till slut med att han helt enkelt är jätte-jätte elak. Vilket är synd då det fanns enorm potential att skapa en intressant konflikt med gråzoner istället för det här ”onda mot goda”-jippot.

Hursomhelst är det upp till mig, Kapten Nick Reyes, löjtnant Nora samt soldatroboten Ethan att störta hans tyranni. Den sistnämnda är av någon anledning spelets komiska inslag. Som om militären skulle programmera in ett sinne för humor i en maskin vars syfte är att mörda andra. Han levererar visserligen ett par lustigheter, men hela situationen känns en aning malplacerad.

Trots tveksamma karaktärer och rejäla plot-holes är det fortfarande väldigt underhållande att svischa genom rymden. Uppdragen är välbalanserade och jag är aldrig fast i en och samma situation tillräckligt länge för att känna mig uttråkad. Antingen skjuter jag ner motståndare med min rymdfarkost, spränger marktrupper med missiler eller hoppar tyngdlöst genom luften med hjälp av min gripkrok. Som kapten får jag även välja mina egna uppdrag, vilket är ett välkommet avbrott mot seriens annars linjära kampanj. De alternativa sidouppdragen ger i sin tur möjligheten att låsa upp ytterligare perks och vapentillägg.

Detektivduon Kapten Nick och löjtnant Nora, en vink till 30-talets era av filmer

Prestationsmässigt har spelet flutit på relativt stabilt på PC och jag hamnar sällan under 60 FPS med Core i5, 16 GB interminne och GTX 970. Då och då stöter jag visserligen på att spelet hackar i kampanjläget. Inget som är tillräckligt för att förstöra upplevelsen, men fortfarande tillräckligt att uppmärksamma. Möjligheten att ändra field of view i spelets inställningar är ett uppskattat om en aning hastigt påklistrat tillägg. Varken kampanj eller multiplayer är nämligen optimerad för något över 90 då armar flyter i luften, dörrar går att se igenom och effekter slutar abrupt i fula rektanglar.

Även om jag själv inte upplevt det har flera rapporterat om problem med musaccelerationen, vilket gör det i stort sätt omöjligt att spela med mus. En patch ska dyka upp i början av veckan och problemet bör vara löst vid publiceringen av den här recensionen.

Men anledningen till varför tusentals årligen köar för att köpa ett fysiskt exemplar av årets Call of Duty är inte actionpackade kampanjer, utan det är den multiplayer som i år kulminerar i ett enda stort ”meh”. Ett livsfarligt läge för serien då konkurrensen aldrig varit så hög som den är nu med #Counter Strike: Global Offensive, #Titanfall, #Battlefield 1 och #Overwatch hack i häl. Många klagade redan i betan över det aning tråkiga upplägget då varken nya vapen, kartor eller killstreaks kunde imponera ens de mest trogna av fans. Något som även verkar burits över till den officiella lanseringen.