Jag tycker så mycket om Paper Mario: Color Splash. Varje gång jag kliver iland på färgparadiset Prism Island spricker jag upp i ett brett flin. Musiken är hysterisk, estetiken sådär grann den bara kan vara i det första Paper Mario-spelet till en HD-konsol och berättelsen touchar oväntat mörka hörn.
Färgen som stulits från ön är en tydlig metafor för blod, så när jag hittar en kritvit pappersbit i formen av en Toad på en bakgata, bredvid en Shy-Guy med ett sugrör framstår de röda färgstänken som något helt annat. Och att det vita kallas ben-vitt gör att detta inte känns som ditt vanliga sorglösa Super Mario.
Allt börjar en stormig natt när en livlös Toad dimper ner i brevlådan.
Samtidigt är det mer absurt än otäckt och glimten i ögat går aldrig förlorad. Color Splash är välgjort och oerhört genomtänkt. Pappersestetiken med hus gjorda i kartong och toarullar som snurrar runt, runt är lika klipsk som snygg. Ändå går det inte att skaka av sig känslan av att det kunde vara bättre.
Främst dras den här serien med identitetsproblematik. Originalet och i synnerhet The Thousand-Year Door var mäktiga rollspel men därefter tycks Nintendo ha kommit till den skeva insikten att bara Mario & Luigi-serien har rätt till att vara intrikata rollspel, medan Paper-serien ska vara … ”något annat! Exakt vad har vi inte en susning om.”
Super Paper Mario var en mix av rollspelande och plattformande, vilket funkade okej. Sticker Star var ett actionäventyr med tunna rollspelsinslag. Det fungerade inte alls.
Striderna är en stilstudie i onödiga gimmicks och seeeghet.
Den dåliga nyheten är att Color Splash bygger på samma genremix. Den bra är att Paper Mario verkar ha vuxit i den här nya kostymen, men bara delvis. Striderna lyckas med det tveksamma nöjet att vara både enkla och långsamma på samma gång. Liksom i 3DS-titeln handlar det om att spela ut kort, med den skillnaden att du nu tvingas glo ner i Wii U-kontrollens skärm varje gång och scrolla bland den stora samlingen, dra ett kort, eventuellt dra ett till, färglägga dem genom att hålla nere fingret, bekräfta och svepa med fingret för att dra upp korten. Och repetera tills du dör.
Gimmicken att klippa hål i världen på sina ställen för att bygga genvägar är en bromskloss snarare än en god idé. Den borde ha kapats.
Jag ska måla hela världen lilla Mario.
Pö om pö blir det dock bättre. Fler kort låses upp, jag hittar sätt att tajta till mekaniken något men ändå går det inte att komma ifrån att man kunde ha strömlinjeformat det mer än så här. Bortom striderna är det ju så vanvettigt härligt med en världskarta som färgläggs mer och mer, där varje bana känns som ett litet äventyr i sig: mörka grottor med kidnappade Toads, höga pappersberg med hemligheter i alla vrår och en bana som till och med har fräckheten att rulla över mig. Att färglägga varje bana till 100 procent blir snabbt till ett gift och samlardjävulen slår sina färggranna klor i mig.
Det är ett stort äventyr med ett varmt, bultande hjärta. Om bara pulsen slagit snabbare hade det blivit ännu bättre.
