Call of Duty, och United Offensive likaså, byggde på att spelaren tog sig igenom tre separata delar som ryss, britt och amerikanare. Varje del var i sin tur uppdelad i ett antal olika uppdrag. Uppdragen kunde se olika ut, men var ofta kraftigt inspirerade av kända krigshändelser eller filmscener. Det hände ett flertal gånger att jag sa till mig själv ”det här känner jag ju igen” och kort därefter kom man på vilken film scenen var tagen ifrån.

Tvåan är byggd på precis samma sätt. Spelaren börjar som en rysk soldat som kämpar sig igenom Stalingrads ruiner. Sedan bär det av till varmare länder som britt där man försöker mota tillbaka ökenräven Rommel från Nordafrika. Sista delen spelas som amerikan vid början av D-Day och fortsätter till anfallet av staden Caen. Känns det familjärt? Förutom att alla övriga andra världskrigsspel brukar innefatta precis samma scenarion är det nästan identiskt med dem som återfanns i Call of Duty.

Stalingrad känns precis som i originalet, förutom den storslagna och skrämmande båtresan över Volga, som tyvärr saknar motstycke i tvåan. Något nyare känns den brittiska delen av spelet där man dels kämpar inne i de nordafrikanska städerna och dels ute i ökenlandskapen. Landstigningen under D-Day finns med, men tar upp en annan operation än de man vanligen läst om och spelat igenom. Här skall en grupp elitsoldater klättra upp för en hög bergvägg för att spränga sönder kustartilleripjäser som hotar resten av landstigningsstyrkan. Även om resten av uppdragen i Europa är något varierande så känns det som striderna runt de franska städerna och åkrarna ser likadana ut i de flesta spelen. Till skillnad från ettan så slutar spelat också ganska snopet då det plötsligt tar slut utan någon storslagen sista strid.

Linjärt? Ja tack.

Call of Duty är linjärt. Ja usch, så fruktansvärt linjärt det är. Ordet har nästan blivit ett skällsord när man beskriver spel. Men i det här fallet är det inte bara ett måste utan just det som gör Call of Duty till det spelserien är så bra på. Du kan inte skapa en sådan inlevelse som spelet har eller efterlikna filmscenar i den mån det gör utan att scripta varje detalj. Soldater som sprängs av granatkastare, tyskar som ramlar ner från klipporna där du klättrar upp och pansarvagnar som brakar igenom väggarna när man minst anar det. Det är just alla dessa detaljer som gjorde att Call of Duty höjde sig över resten. Tvåan får sägas vara minst lika detaljrik om till och med inte än mer än originalet. AI:n behöver inte heller vara lika stark om den är scriptad då det är mycket enklare att få både medhjälparna och datormotståndarna att verka mänskliga.

Självklart kommer alltid vissa nackdelar ändå med ett linjärt spel, oavsett om spelglädjen höjts tack vara det. Spelglädjen andra gången man spelar det är nämligen klart mindre. Man vet vad som kommer hända och det är då aldrig lika roligt som första gången. Spellängden är som vanligt när det gäller förstapersonskjutare relativt kort och det går att klara av alla uppdragen på sisådär knappt tio timmar. Singleplayer-delen är därmed något man spelar igenom en eller två gånger, och möjligen efter att man blivit inspirerad av en krigsfilm, men sedan är det multiplayer som gäller.

Även om singleplayer-delen i Call of Duty var superb så var den precis som i tvåan också ganska kortlivad. Att spelet ändå blev så stort berodde helt enkelt på en väldigt gedigen multiplayer-del. Det hade helt enkelt en riktigt skön spelkänsla när det kom till infanteristrider mot andra spelare. Utvecklarna har inte gjort bort sig inför tvåan utan har självklart skapat samma välgjorda multiplayer-del i Call of Duty 2. Förutom de klassiska spelalternativen som deathmatch, team deathmatch, capture the Flag samt search & destroy från ettan hittar vi det nyskapade headquarters. Här kämpar de båda lagen om att sätta upp en hembas. När basen väl är uppe får försvararna poäng så länge de kan hålla greppet om den. Det intressanta ligger i att försvararna förblir döda när de skjuts, medan anfallarna kan komma tillbaka hur många gånger som helst. Därmed nöts försvaret ut tills anfallarna till slut tar över basen. Då börjar det hela om med nya positioner spelarna måste ta för att sätta upp baser.

Förstahjälpen? Nej tack, jag klarar mig.

En av de mer innovativa nyheterna som jag faktiskt inte kan minnas att jag sett i något spel tidigare är en total avsaknad av förstahjälpenlådor. Nu har det ju funnits spel utan sådana, men då har man oftast ändå haft en begränsad hälsa att röra sig med. I Call of Duty 2 så märks det att man blir skadad då skärmen blir röd. Desto rödare den är, ju närmare döden befinnare man sig. Men hinner man kasta sig i skydd så återställs färgen efter några sekunder och då kan man återigen ge sig in i striden. Det är lätt att tro att detta i stort sett gör spelaren odödlig, men så är faktiskt inte alls fallet. Då motståndarnas vapen gör ganska ont har du ändå ingen möjlighet att leka Rambo. Men det tillåter istället att man slipper springa och ständigt leta hälsolådor eller behöva ta sig igenom ett krångligt parti med några få hälsoprocent kvar.

Andra rena spelnyheter i Call of Duty 2 är rökgranaten som jag aldrig setts användas så väl. Ofta måste man storma tyska positioner och hade varit illa ute om det inte gick att gömma framryckningen. Genom att slänga ut en eller ett antal rökgranater läggs en riktigt tät rökridå över slagfältet som gör det omöjligt för försvararna att se vad som händer. Självklart medför det vissa risker då du dels inte ser var du springer och dels ofta nästan snubblar över fiendesoldaterna innan de syns. Röken är inte alltid heller på spelarens sida då man ofta själv finner sig i situationer där också tyskarna kommer vällande ut ur rökmolnen.

Slutord

Att sätta ett sifferbetyg på Call of Duty 2 är inte riktigt enkelt. Spelupplägget är väldigt likt det i originalet och ofta känns det inte som om spelidén förnyats. De storslagna filmliknande scenerna från ettan finns också, men lyckas inte på riktigt samma sätt ge den där ”wow”-känslan som spelaren fick i föregångaren. Men hade det inte varit för originalet hade man aldrig sett detta som något negativt. Förväntningarna på Call of Duty 2 har varit enorma och då hittar man också alltid detaljer att klaga på. Spelet är ändå riktigt välgjort och är ändå den klart bästa andra världskrigsskjutaren som kommit i år. Spelets singleplayer-del är om än otroligt välgjord och detaljrik, ändå ganska kortlivad. Glädjen ligger i längden i multiplayer-delen som däremot verkar precis lika bra som den var i ettan. Call of Duty 2 lever med andra ord inte riktigt upp till de förväntningarna som fanns, men är ändå en av årets bästa förstapersonskjutare.

Testsystem

Athlon64 X2 4800+
2048 MB RAM
Geforce 7800 GTX