När du ska förklara vad Yakuza-serien är för något är det alltid lätt att dra till med ”ett GTA i japansk tappning” och även om det är en förenklad bild av det hela så stämmer den ganska bra. Tydliga likheter finns, med en central historia som utspelar sig i en värld där du har mer eller mindre fritt spelrum att utforska andra vägar mot målet. Men lika fritt som #Rockstars kioskvältare är det nu inte. Dels är världen inte i närheten av lika stor, och dels är färdmedlen mer begränsade. Men å andra sidan finns gott om sidouppdrag och förströelser som ger alla som måste låsa upp allt åtskilliga timmars underhållning.
Det Yakuza 3 saknar i frihet försöker det kompensera med en intressant handling, och i mångt och mycket lyckas det också. Du som tagit dig igenom tidigare delar känner till huvudpersonen Kiryu och hans handhavanden med den japanska yakuzan, och det är utan tvekan ett plus. Yakuza 3 är en uppföljare i ordets rätta bemärkelse och det kan därför ibland vara svårt att hänga med i svängarna om du inte känner till bakgrunden. Utvecklarna gör emellertid vad de kan för att underlätta för nykomlingar, och det genom filmer där de tidigare spelens händelser gås igenom. Självklart får du inte veta allt, men det ger dig ändå tillräckligt mycket på fötterna för att skingra den värsta förvirringen.
Den vita kostymen åker på
När spelet tar sin början har Kiryu dragit sig tillbaka till idylliska Okinawa där han driver ett barnhem och uppfostrar föräldralösa barn med visdomsord istället för med nävar, fötter och de former av tillhyggen som han kan tänkas hitta. Självklart varar lugnet inte särskilt länge snart står det klart att barnhemmet ska rivas för att ge plats åt en semesterort. Till en början tycks det hela vara ett rent politiskt beslut, men när Kiryu undersöker det hela närmare inser han att det är gamla fiender, och för all del vänner, som ligger bakom. Det tvingar honom att dra på sig sin vita kostym och börja sparka röv.
Soliga stranddagar ersätts snart av betydligt blodigare aktiviteter.
Just det där med att sparka röv är spelets grundstomme och på något underligt sätt är det både dess styrka och svaghet. Personligen tycker jag det är riktigt tillfredsställande att puckla på hejdukar med mina bara händer, ett svärd eller kanske en cykel, men tyvärr går det snart lite på slentrian. Så fort du tar dig någonstans kan du nämligen vara säker på att stöta på någon stackare som muckar gräl, och då spelar det ingen roll om du har lust eller inte. Det enda du kan göra är att ge dig iväg till den mänskliga ringen – striderna är tyvärr instanserade – och visa var skåpet ska stå. Kul till en början, men efter ett tag känns det mer som ett betydelselöst irritationsmoment. Egentligen vill du bara vill ta dig vidare och slippa dessa slumpmässiga möten som inte kräver särskilt mycket mer än hederlig gammal knappmangling.
