Recension – Galactic Civilizations II - Dread Lords

Vid en första anblick ser man mängder med stjärnor, planeter och andra himlakroppar på spelplanen. Bland dessa dräller det av små ikoner som representerar kolonier, skepp, och rymdbaser. Här sneglar jag på manualen och undrar om man kanske skulle ha ögnat igenom den ändå. Galactic Civilization II är ett massivt spel som tar ett litet tag att komma in i, men man hittar ändå snabbt ett flertal godbitar som gör att man fastnar.

En intressant story, av mindre vikt

Visst finns det en historia bakom spelet och det finns en något mer linjär singleplayer-del med flera uppdrag som fokuserar på storyn och för denna framåt. Men charmen med sådana här spel är ju just att det inte skall vara linjärt, det finns inga fasta uppdrag och spelvärlden kan man skapa själv. Därför kommer de flesta spelare först att ge sig i kast med att skapa en egen galax att kolonisera.

Den bakomliggande storyn är kort och gott att människan, vilken är en av de yngre raserna i galaxen, precis uppfunnit hyperdrive vilken revolutionerar rymdfarandet för alla galaktiska folkslag. Detta sätter igång en tävling mellan raserna att kolonisera så många beboeliga planeter som möjligt innan de andra hinner före.

Välj din ras, eller skapa en egen

Till skillnad från originalet kan man nu välja att ta rollen som ledare för vilken som av de tio största civilisationerna. Vill man hellre skapa sitt eget folkslag går det också utmärkt. Där kan man välja precis vilka förutsättningar, styrkor, svagheter och vilket utseende ens eget lilla galaktiska imperium skall ha.

Nästa steg är att skapa galaxen. Man kan välja att spela på allt från en minimal stjärnkarta med några få stjärnor till en mastodontgalax. Utöver detta väljer man antalet stjärnor, antalet planeter runt dessa och därefter antalet planeter som är beboeliga. Sista steget är att plocka ut de andra civilisationerna man vill skall befolka galaxen.

I rymden kan ingen höra dig gäspa

Nej, jag ska inte vara orättvis. Galactic Civilization II är absolut inget tråkigt spel, men samtidigt är det kanske inget för den actiontokige med litet tålamod. Visst kan man starta stora krig, men spelet är massivt och det krävs tid, planering och strategi för att komma dit man vill.

Till en början med har man sin hemplanet och ingen vetskap om de övriga raserna. Nu gäller det att snabbt skicka ut koloniseringsskepp för att lägga beslag på så många planeter som möjligt innan motståndarna gör detsamma. Det dröjer inte länge innan alla planeter är koloniserade och oftast är det en datormotståndare och inte du som lyckats bäst. Beroende på planetens kvalitet kan man sedan bygga ett visst antal byggnader. Här får man oftast fokusera på produktion, ekonomi, forskning eller kultur. Alla delar är viktiga, men kan prioriteras olika beroende på hur man spelar.

Diplomati

Krig är absolut inte ett måste i Galactic Civlization II och oftast kan man nå sina mål på fredliga vägar. De andra raserna startar inte krig hur som helst utan du måste antingen anses vara ett stort hot, ett enkelt byte eller gjort något riktigt dumt för att behöva oroa dig för en invasion. Genom handel, diplomatiska relationer samt en och annan muta kan man skapa sig ett imperium utan blodspill. Här gör begreppet kultur entré. Ju starkare din egen kultur är, desto lättare är det att en motståndarens kolonier väljer att byta till din sida. Likaså kan dina egna planeter byta ägare om du inte håller ett öga på dina grannar. Ett annat trevligt inslag är förenade planeterna, ett galaktiskt FN där alla de större civilisationerna sitter med. Regelbundet tas det upp nya frågor som medlemmarna får rösta på, allt från att man skall taxera krigande nationer till att rymdbaser bara får vara av en viss storlek.

Krig har ju ändå sin charm

Men varför skulle man alltid vilja gå den politiskt korrekta vägen, emellanåt är ett krig spännande eller nödvändigt om inte annat. Ibland kan en datormotståndare växa sig alltför stark så att de andra raserna blir tvugna att agera. Krigandet sköts framförallt mellan flottor av stridsskepp och emellanåt ett och annat anfall mot en planet. Även om det absolut inte är ett grafiskt mästerverk så visas alla strider i en fullt tillräcklig 3D-miljö där man ser skeppen och landtrupperna kämpa. Att ta över planeter kräver oftast enorma mängder trupper. Är man skrupelfri kan man använda diverse massförstörelsetaktiker för att förgöra försvaret innan anfallet inleds, dock oftast med permanenta skador på planeten.

Pusselbitar

En av de där små nyheterna som ändå lyckas höja spelet ytterligare några snäpp är skeppsvarvet. Nu är man inte längre låst till att använda fördesignade skepp utan spelaren bygger dem helt enkelt själv, nästan som Lego. Man har ett antal olika chassin att utgå ifrån, vilka blir fler med hjälp av rätt forskning. Sedan bestyckar man skeppet med moduler, vapen, skydd och andra grunkor efter eget huvud. Förutom de rent praktiska komponenterna har man en uppsjö andra legobitar som endast är till för att påverka utseendet. Alla komponenter kommer nämligen synas på enheten på dels strategikartan och dels i striderna.

Det handlar dock absolut inte endast om att glädja konfigurationsfreaken som vill ha kontroll över alla detaljer i spelet. Då det finns tre olika typer av vapen i spelet, och därmed tre olika sorters skydd mot dessa är det av stor vikt att man anpassar sina skepp efter motståndarens styrkor och svagheter. Det är dessutom alltid kul när man får tillgång till nya och bättre vapen att genast ta sig till skeppsvarvet och se hur mycket mer man eldkraft man kan bestycka sina redan belamrade krigsskepp med.

Slutord

Galactic Civilization II är kort och gott ett oerhört välgjort och bastant strategispel. Det lyckas utmärkt med att snabbt fängsla spelaren med de små oförutsägbara händelserna och nya teknologierna. Samtidigt blir man efter ett tags spelande lätt fast i den välfungerande diplomatin som ofta lyckas ge en viss känsla av intelligenta motståndare. Ett så pass tungt och något långsamt strategispel som Galactic Civilization kräver dock rätt spelare som uppskattar att både ägna sig åt de tidskrävande strategiska besluten och de mer hektiska krigen. Spelet är på många sätt likt Civilization och är till och med snäppet vassare på flera punkter. Ett måste för den riktiga strategifantasten, men kanske inget realtidsstrategiälskaren kommer att orka med.