Jag sitter på en bänk med min tioåriga son. De få centimeterna mellan oss skulle lika gärna kunna vara Grand Canyons bredaste klyfta. Mina trevande försök att nå fram besvaras med korta och intetsägande svar. På frågan om hur det har gått i skolan får jag bara veta att han bestraffats för att han inte gjort läxan. Han behöver inte säga något mer, jag vet att det är mitt fel eftersom jag inte tjatande nog på honom igår, jag var för upptagen med annat och jag skäms.

Även den perfekta familjen...

Det har inte alltid varit så här. En gång i tiden var vi en lycklig familj vars tillvaro var som hämtad ur en tvättmedelsreklam. Färgmättnaden stack nästan i ögonen och skratten avlöste varandra. Nu har glädje bytts mot apati, regnet sköljer bort alla färger och kvar finns bara sorg. Och den enda jag kan skylla på är mig själv.

Spel har framkallat många känslor tidigare men aldrig sådan ångestfylld skam. David Cage håller vad han lovat, hans efterlängtade Heavy Rain kommer att orkestrera sorgfyllda serenader i ditt hjärta och du kommer att älska det. Eller du borde göra det.

En fjärils vingar

Ända sedan det första tårdrypande teknikdemot visades för några år sedan har det porträtterats som ett spel som handlar om känslor, men det är bara halva sanningen. Egentligen kretsar det kring konsekvenserna av dina handlingar och hur de påverkar din omgivning, känslorna är bara en biprodukt. Du har säkert hört talas om fjärilseffekten, hur den lilla insektens små vingslag kan få en tornado att formas på andra sidan jordklotet. Nu har Heavy Rain inte riktigt de proportionerna utan utspelar sig under ett fåtal regniga dagar och fyra personers sökande efter en seriemördare som alltid lämnar efter sig en origami-figur hos sina unga offer.

... kan gå i stycken.

Det finns inget David Cage-altare i mitt hem och jag har varit väldigt skeptisk till de knapptryckarfester som fått så mycket uppmärksamhet i filmklipp. Efter att ha spelat inledningen för några månader sedan - en upplevelse som inleddes med hånskratt men som blev något jag tänkte på i flera dagar efteråt - har jag ändå haft siktet inställt på titeln. Det var scenen när arkitekten Ethan Mars förlorar sin son i ett köpcentrums folkvimmel som sålde in spelet hos mig, den panik jag kände när jag febrilt försökte pressa mig igenom den stora tröga massan av människor var så genuin och så intensiv att jag kände mig tvungen att utforska resten. Kanske gör det faktum att jag själv blev förälder för snart ett år sedan att jag knyter an starkast till den karaktären. Jag plågas med honom.

Stress är faktiskt en av de vanligaste känslorna spelet ger upphov till, med smått geniala små knep inser jag väldigt snart att det är bråttom. Lyckas jag inte ta reda på vem mördaren är inom loppet av några dagar är allt jag kämpat för förgäves. Det är långtifrån en mysig tillvaro men en stark drivkraft som får mig att hela tiden prestera mitt bästa. För du kan misslyckas.

[video=4450]